Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN
var, så tycktes han finna ett särskildt be
hag i att höra klangen från den lilla pJng‘
lan ofvanför tamburdörren och ryckte nu i
strängen med en viss lustig rytm.
»En sådan bandit!» —men hvad gjorde
då »människan», som ej öppnade och såg
efter hvem det var.
Intet ljud hördes utifrån köket, och ring-
ningen fortfor med små mellanskof.
Hade hon så brådtom med att köpa sig
en kjol, att hon redan gått ut — det vore
så likt allt hvad kvinnfolk heter.
Till sist tröt doktorns tålamod, och för att
snäsa den oförskämde fredstöraren, så gick
han till sist själf ut för att öppna dörren.
Men mycket försiktigt Bara en tums-
bred springa.
Genom den såg han ett rödblommigt,
käckt ansigte och en nllvante, som ännu
höll tag om handtaget till klocksträngen.
»Jaså, din babian, är det du! Tycker du
det är skick och skäl att hålla ett sådant
oväsen på julaftonen. När man ej öppnade,
kunde du väl begripa att ingen var hemma.»
»Babianen» gjorde sig så smal han kunde,
slank behändigt in genom dörrspringan och
stod nu med frostbitna öron och snöiga
stöflar inne på dörrmattap.
»Ja, men jag såg, att farbror Adam var
hemma» — sade han — »och jag ville nöd-
vändigt träffa farbror.»
»Du är inte buskablyg, du. Men hur
kunde du se, att jag var hemma?»
»Farbror hade ju lampan tänd i sitt rum.»
» Aha — jaså! — det hade jag ej tänkt på.
— Nå, eftersom du är här nu, så kan du
stiga in» —tilläde han — »men torka först
af fotterna.»
»Ja, det är vådligt mycket snö ute» —
sade Sam och skrapade klackarne -—• »och
farbror kan inte tro, hvad det är stiligt i
bodfönstren. »
Sam tog af sig öfverrocken, men sysslade
först med att få upp ett paket ur fickan.
»Jag har den äran att gratulera farbror, »
— sade han — »och eftersom jag vet, att
farbror tyCker om gamla böcker, så. . .»
»Hvad är det» — frågade doktor Adam
och såg smått generad ut — »hvad för nå-
got — hvarifrån har du fått den här?»
»Åh, den låg i fönstret till en lumpbod,
och som jag hade en tjugufemöring kvar
af julpengarne och såg, att den var riktigt
smutsig och gammal, så tänkte jag att —
att farbror skulle tycka om den.»
»Hederspojke» — sade doktorn, litet vek i
rösten,och strök Sam öfver den borstigaluggen.
»Besynnerligt,» —tilläde han och blädd-
rade i det lilla häftet — »nu har jag under
många år sökt att få fatt i den här lilla
boken, och till sist hittar en skolpojke reda
på den af en ren slump. Högst underbart.
Men godt väderkorn hade du den gången,
min gosse, och du skall hafva stor tack
för den tjänst du gjort mig.»
Sam rätade på sig och kände sig mycket
viktig. Men doktorn tog honom i kragen och
drog honom in i sitt rnm till kaffebrickan.
»Nu ska vi leka jul,» sade han.
Det dröjde ej länge, innan Sam ätit upp
de flesta af Majas kakor, men under tiden
hann han att berätta om, hvilka julklappar
han köpt åt sin mamma och småsystrarna,
att julgranen var pyntad och färdig, samt att
det borde vara julafton sju gånger om året.
»Jag tycker att det är nog med en, jag,»
— sade doktor Adam. »Jag har hvarken jul-
gran eller annat roligt jag, ser du, och för mig
är julaftonen lik alla andra dagar på året.»
»Kom hem till oss, farbror, kom
hem till oss» — bad han med den
sista kakbiten i munnen. »Jag vet,
att mamma så gärna ville be far-
bror komma, men hon var rädd
för, att farbror inte skulle tycka
om det.»
>Hm — hm!»
»Hon skulle bli så glad, om
farbror kom, och inga julklap-
par behöfs, för det få vi ändå.
Moster Eva hade en hel kapp-
säck full, när hon kom.»
Farbrodern hade vändt ryg-
gen till samtl stod och passa-
de in några böcker i en af hyl-
lorna. Sam kunde därför inte
se, att en varm sky drog upp
på doktorns panna, men han hör-
de dunsen af en bok, som föll
i golf, och skyndade sig fram
för att taga upp den.
>Fär Maja rum i köket, tror
du,» —frågade doktorn plötsligt —
»ty jag vill inte lämna henne en-
sam på julaftonen?»
»Ja vars! Det är så stort, så. Och
så kan hon hjälpa vår Lena att torka
tallrikarne »
»Gå då hem och hälsa till din mamma,
att jag kommer om en timme eller par —
jag har litet uträttningar först.»
Sam gaf sig i väg med den glada nyhe-
ten, ty fastän farbror Adam nog var litet
»konstbesynnerlig» ibland, så höllo de ändå
alla af honom, och mamma brukade säga,
att han hade ett ädelt hjärta, äfven om
han var litet kärf utanpå.
Doktorn stod ännu en stund kvar vid
bokhyllan och stirrade på skinnryggarne,
där det stod åtskilligt att läsa, men nam-
net Eva stod där inte, hvilket ändå var just
det som han oupphörligt stafvade sig till.
Eva — Eva! På sju år hade han ej
sett henne, och hon måtte väl nu vara en
gammal pedantisk ungmö, liksom han blif-
vit en själfvisk, förtorkad gammal ungkarl.
Men då — för sju år sedan — då hade
det varit på vippen . . .
»Maja, Maja!» Doktorns röst ljöd så frisk
och ungdomlig, att Maja knappast kände
igen den, och hon kom inrusande från kö-
ket i sådan fart, att de stötte tillsammans
på dörrtröskeln.
»Åh, en sådan . .. hör nu på. Hon skall
bort i afton till min svägerska och jag
också. Tag hit min svarta bonjour och se
till att den är ordentligt borstad.»
Maja kände sig riktigt glad, men lekte
på sitt vanliga sätt »kurra gömma» med
känslorna och tog stillatigande fram rocken
nr skåpet.
»Det var en faslig aptit, doktorn haft i
dag» — sade hon, då hon tog bort kaffe-
brickan och såg det tomma kakfatet.
»Åh, skäms — tror hon, att jag ätit allt
det där. Och så står hon och låtsar, som
om hon ej visste af att det ringt. Jo, det
är just ett skönt sätt att sköta sin tjänst »
»Nog hörde jag det alltid» — svarade
Maja lugnt — »men eftersom doktorn ändå
inte var hemma, så ... »
»Skynda sig nu, människa — jag har
brådtom. »
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
