Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1886
I DU N 413
”Vallfärden fill Kevlaar.”
Berättelse af
Amalia Fahlstedt.
P
et var en af de första dagarna i maj. En
sådan dag, då en nordisk himmel bär ja-
gande hvita moln på solskimrande blå grund
och en nordisk mark små hvita, gula och blå
blommor, hvilka le mot sin moder himlen, tills
stundom leendet plötsligt bleknar, då en bister
frost härjande drar fram öfver dem.
Vårhimlen låg med sin ljusa färgprakt för-
skönande öfver de gammaldags, oansenliga hus
af högst kälkborgerligt yttre, hvilka bildade
Sankta Maria kyrkogata. Bredvid den, liksom
de, föga vackra kyrkan, som reste sig mot
skyn, liknade de en rad kycklingar i närheten
af sin mor. Stilla och oberörd af världens
stormar låg den där; och kyrkklockornas mäk-
tigs dån, som med korta mellanrum fyllde den
och tycktes komma den att skaka i sina grund-
valar, ackompanjerade endast dess hvardagliga,
enformiga lif.
Ester gick fram mellan gatans grå murar,
på hvilka eftermiddagssolen kastade sin för-
gyllning, liksom på den sjuttonåriga flickans
enkla, ljusa dräkt; och hon liknade dessa kvin-
nor å miniatyrmålningar i gammal nmnkapränt,
hvilka synas halft barn, halft madonna, och
hos hvilka en viss husmoderlig värdighet före-
nas med en viss ljuf vekhet.
Ester log för sig själf, och det hon log åt
stod i förbindelse med den lilla korg hon på
ett nätt sätt bar på armen. Hon kom näm-
ligen från kryddboden, där hennes yngre, små-
växte bror fungerade bakom disken med hög-
viktig min, i stort blått förkläde, skärmmössan
en smula på sned och pennan bakom örat.
Han hade velat lysa inför Ester med hastiga
och vana expeditrörelser, men haft svårt att
förena det med den lustiga noggrannhet han
iakttog att ej väga vare sig för mycket eller
för litet af det mjöl och de gryn hans syster
köpte. Då hon letade fram pengar ur sin
tunna portmonnä, gnuggade han händerna och
talade om väder och vind, alldeles som princi-
palen, och frågade till sist med kostlig för-
bindlighet: »Hur mår pappa?»
Ester brast i skratt, och det gjorde äfven
principalen. När hon gjorde en liten afskeds-
nigning för denne, tog kryddkrämaren af mös-
san med en förbindlighet, som bief en nyans
varmare hvar gång han såg henne. För att
få henne att vända sig om ännu en gång sade
han, då hon kommit till dörren: »Jag ber om
min vördnad till herr magistern.» Ester böjde
på hufvudet och smålog. Då hon försvunnit,
syntes kryddkrämaren åter upptagen af sina
siffror. Men han räknade ej. Han tänkte på
den unga flickan, som redan ett och ett halft
år ensam skött sin faders hushåll och varit
som en mor för sin ej så mycket yngre bror.
Och i hans liufvudbok målade sig bredvid de
svarta raderna hennes färgrika, jungfruliga
bild.
Ester hade ej gått många steg, då begraf-
ningsklockans första ton dallrade genom luften,
på samma gång ett strömoln drog öfver solen.
Hennes leende dog, och en lätt rysning genom-
ilade henne.
Men då hon en stund därefter öppnade dör-
ren till sitt hem i ett af de ofvannämnda oan-
senliga husen, var det glädtiga draget åter
framme. Hon gick igenom det yttre rummet,
som tjänade till sal och förmak samt sofrum
åt henne själf, öppnade dörren till sin fars
enkla, mest af skol- och skrifböcker fyllda
rum och stack in hufvudet, men drog det åter
genast tillbaka. Där var en gäst.
Strax efter kom hennes far ut till henne i
det lilla, af prydlighet skinande köket. Han
var en böjd man med rödaktigt, gråsprängdt
hår och skägg, rödkantade ögon och god blick.
Gästen därinne, berättade han, var en före
detta lärjunge till honom från kyrkskolan, en
mycket begåfvad student, som måst afbryta
sina studier af brist på medel och ge sig till
folkskolelärare. Magistern visste, hvad fattig-
dom ville säga, och man hörde af hans ton-
fall, att han kände varmt för ynglingen.
Ester påtog sig sin mest husmoderliga min
och frågade, om man skulle servera något.
Läraren beslöt att frångå sin princip att
aldrig dricka toddy annat än på söndagarna,
och dessutom beslöts att tidigt ställa fram
en smörgås.
Toddyn och supén voro öfverstökade,
lampan stod tänd på bordet, och Ester
satt där med sin sömnad. Hon blygdes,
då hon tänkte på, att hon velat se stu-
denten kvar till kvällen, i tanke att han
kunnat vara hungrig. I sin luggslitna
rock föreföll han henne som en utklädd
fursteson. Hög, smärt, elegant i sina
rörelser, med ett smalt, sorgbundet an-
sikte.
Far satt i soffan med sin pipa och
såg föryngrad ut, gästen ömsom stod,
satt och gick under samtalets gång.
Far inflikade några satser då och
då, gästen talade lifligt och må-
lande. Ibland vände han sig
till läraren, ibland uppfångade
Ester vid en skygg blick, att
han såg stadigt på henne, som
om hon förstått allt.
Hvad talade han? Veten-
skap, konst, natur. I allt
tycktes han vara hemmastadd
genom tänkande och studier.
Det drog syner för henne, bil-
der, svaga i konturen genom hennes ovetenhet,
men lockande med djup makt och öppnande
hennes ögon i undran.
»Här är Heine, min bäste skald,» sade stu-
denten och stannade vid Esters bokhylla.
»Ja,» svarade magistern, »jag hade en gång
börjat samla tyska klassiker, men kom ej längre
än till Goethe, Schiller och Heine.»
Studenten förstod. Fattigdomen hade klippt
af tråden. Och nu hade fadern ställt dessa
böcker på dotterns hylla, där deras namn i
ryggarnas guld lockade till sköna bilder och
djupa tankar, dem hon kanske aldrig sysslade
med.
»Läser fröken tyska?» frågade han med en
vänlig blick på henne.
»Ack nej,» svarade hon. Och det uttryck
af saknad, som låg i hennes blick, gällde till
en del, att hon ej kunde läsa denne egendom-
lige främlings älsklingsdiktare.
»Hon har ej tid att läsa,» sade läraren i
en ton af ömt medlidande och faderlig stolthet.
Strax efter tog gästen afsked. Läraren af-
fordrade honom löfte att komma igen.
»Stackars gossel» suckade magistern, som
satt kvar i soffan med sin slocknande pipa.
Han tänkte på brist och svårigheter att and-
ligen slå sig fram.
Men Esters tankar famlade instinktlikt efter
andra orsaker till det sorgsna draget i den
unge mannens ansikte.
Kryddkrämaren hade bedt far om ett enskildt
.samtal. Det hade ryckt till i Esters bröst.
g»
Kunde det väl vara något med lille bror, att
han gjort sig skyldig till något fel? Nej,
hade far försäkrat, det var det visst inte.
Tvärtom, principalen var mycket nöjd med ho-
nom. Det var bara det att kryddkrämaren
hade bedt att få umgås hemma — komma
hem och spela bräde ibland.
»Han beundrar visst din lärdom, far,» sade
Ester småleende, »han ropar alltid efter mig,
då jag är där och handlar: jag ber om min
vördnad till herr magistern.»
»Ja, kanske det,» sade far och såg på en
gång en smula skälmsk och skamsen ut, som
om han dolt något. Men det var skymning,
så Ester märkte det ej.
»En mycket hygglig man,» tilläde magistern
efter en stunds tystnad. »Jag har märkt, att
personer med hjärtats bildning, som han, gärna
närma sig andra, som stå någon nivå öfver
dem i andligt afseende.» Därefter drog han
Ester till sig och kysste henne med ömt allvar.
Kryddkrämaren kom emellertid hem, spelade
bräde och umgicks. Då Ester hade en stund
ledig, närmade han sig ibland och talade med
henne. Men det låg något försynt och skyggt
i hans väsen, som vore han rädd att skrämma
henne från sig, och som ginge han och väntade,
att hon själf skulle närma sig honom. Lille
bror hade längesedan funderat ut, hur landet
låg, och hans praktiska sinne stämde ej med
hvad han ansåg vara en onödig omständlighet.
Han gaf därför systern några rätt tydliga vin-
kar, som dock till hans förargelse tycktes vara
spillda i onödan.
Far och kryddkrämaren spelade bräde vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
