Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1896
412
tecknar jvårt
spår genom
luften, medan
folk hejdar sin
gång och ser
efter oss, som
rusa bort snabbt och säkert,
trotsande storm och snö, bort
med ett hvin och ett dån och
ett rassel, närmare och när-
mare kända och kära bygder. .
Åh, det är en lisa att vara
framme, att få krypa ned i
fällarne i vår gamla släde och
höra gamla Jan Axels prat om
allt och alla där hemma, orden ha en troskyl"
dig klang och hjärtat värmes vid dem och
vidgas. Ah, hvilken njutning att känna, hur
släden glider på skaren, och höra den klang-
fulla bjällran ljuda öfver snön med sin
klara, hemtrefliga ton och se den bygd,
där allt är ett välkommen för min känsla.
Och så köra vi upp på gården, och i öf-
verströmmande fröjd känner jag mig hem-
ma till julen . . .
Det är julafton. Far och mor och sysko-
nen och jag sitta i den sena kvällstunden,
sedan alla julkläppspaketen brutits och det
yra jublet och skämtet flutit öfver i lugn
glädje och munterheten hvilar midt ibland
oss, då ljusen i granen tindra som mäkti-
gast, i stora salen och halfdrömma. Det
är ett stort, djupt rum med tre fönster ut
mot viken, väggarna äro klädda med ek
till manshöjd, och ofvanför sitter en gam-
maldags väggbonad med egendomliga skep-
nader. På ömse sidor om det väldiga mat-
bordet stå granar, jämnhöga, med bomull
och glitter på alla yfviga grenar och flag-
gor och konfekt och tunga rödgula äpplen,
livilket allt småsyskonen fäst upp. Och jag
ser in i ljusskimret och undrar om det är
något okändt ljusrike, från hvilket dess glans
är lånad.
»Mor», säger jag, »hvilken un-
derbar kväll!»
»Ja, det är så,» svarar hon stilla,
som i tankar, »som en saga.»
»Jag ser en saga, tycks det mig,
mor. Det är julafton och du går
här i salen, och ljusen äro tända,
men jag kan inte se oss andra, far
och syskonen, vi äro väl i julbönen
i Sjögårds kyrka kan jag tro. Här
är fest i tystnaden, julklapparne
vänta i hörnet vid soffan, och det
är lukt af lack i luften och du ser
ut i mörkret, hvilket tränger sig på
fönstren. Så slår du upp stora por-
ten på vid gafvel och ropar ut i
svarta natten: »kom in! kom in!»
»Ser du skepnader ute i mörkret,
mor?» Ja, de komma, det är en tät-
nande, ändlös rad af
vandrare, hvilka stiga
in här; de taga af sig
hufvudbonadenoch snön
dryssar ned af deras
kläder; alla gå ljudlöst
och snön väter ej,
då den faller, det
är som ett tåg af
andar, fast i jordi-
ska skepnader och
dräkter. Du väl-
komnar dem alla,
och det är en glans
af lycka och god-
het i dina ögons
djup, hvilken vär-
mer som ett kärt
famntag. Och du
visar till bords och
på granarnas
skatter och
bjuder alla
och säger :
»Ingen får
gå ut med
julen, det är
gåfvans och
gifvandets
högtid,» och
alla tacka
dig, och de sätta sig ned och njuta hvad du
bjuder, och när en slutat, stiger han upp
och tackar dig och vandrar, och det är en
oafbruten ström som kommer och som går.»
>Går? Gå de ut igen i vinternatten,
gossen min?»
»Ja, mor, de gå. Du trycker de händer,
hvilka räckas, och spörjer dem, hvarför de
ej vilja stanna. Stora Dals herrgård har
rum på skullar och kammare för dem alla,
säger du, men de skaka sina hufvuden och
gå ändå. Och du frågar hvarför, och de
svara dig ej. men det stiger en hviskning
rundt ikring dig, eller är det bara en aning,
hvilken besvarar din fråga. Alla dessa vand-
rare, säger den, äro stadda på vallfart. Ty
alla skola hem. Bort ha de gått och borta
ha de dvalts under årets alla rullande da
gar, men i julkvällen griper dem deras
djupaste längtan: hem. Ser du, moder
min, gubben där framför dig, han har haft
en lång vandring redan, det ser du af hans
trötthet och de slitna sulornas armod. Men
han är snart framme nu, och hans färd ilar
fram; hans tanke är rastlös i att skapa
och skapa det gångnas brustna lif ånyo.
Du har varit god, moder, hvilken låtit vand-
rarne fägnas i julfröjd under vägen, det
skall gifva mången ny vilja att nå fram,
när han tvekar tröttad på vägen. Du skall
aldrig möta dem mera i lifvet, du skall al-
drig skönja de vandrarnes drag, men minns
att det dragit förbi dig i julkvällen, detta
eviga tåg af vandrande sinnen och tankar,
hvilka alla söka mot hemmet. Hör, hur
luftdraget från snövidden därute talar med
tusen stämmor, det är alla de vandrande,
hvilka tälja sin hemlösa dröm om ett hem,
sin längtan, sin trånad. Du skall höra dem
mäla om tusen småting, vid hvilka de fäst
sin kärlek, tusen obetydligheter, hvilka vun-
nit storhet och betydelse som minnen, och
du skall finna de lifsstarka länkar, hvilka
binda dem vid det ena, det enda. Vi vanka,
vi vandra, vi villas, vi irra omkring, endast
ett är rummet, där vi hvila, där vi äro,
där växlingen icke når oss, där omskiftel-
sen är fjärran, och det är vårt hem. Så
vandra, ni skuggor, ni vandra mot målet.
Och så står du och tänker, mor, när våra
bjällror klinga från vägen och vi komma i
lugn lycka. »
»Ja, jag har sett dem,» säger mor dröm-
mande», det var icke till mig de kommo,
jag stod ibland dem och vi vandrade ge-
nom snön dit där julljusen lyste, vi voro
barn alla, större och mindre, längtande barn,
och Mor Jul stod i dörren och tog oss i
famn och vi nästan snyftade i lycka och
hon sade: »Barn, ni ha haft arbete och tyngd,
kom och dröm hos Mor Jul er dröm om
lyckan.»
»Ja, lyckan i ett hem,» säger jag sist.
Och sa drömma vi tysta i julens natt.
Lennart Hennings.
(Illustruiör: D. Liuhgdahl.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
