Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
1896
I D U N
denna nationella trohet och därtill genom
sina hushållssysslor hade kommit underfund
med, att det kan vara svårt nog att få eld
i ett masurblock, men om det en gång har
tagit, så varar det. Därför sväljde de har-
men och ledsnaden, när ungersvennens hög-
tidliga ansikte, utan att ens våga vända sig,
försvann bakom grindens rönnar, och togo
sig något nyttigt före och tänkte: det är
nu en gång honom jag skall ha, om jag
skall ha någon, och lyckan kommer och
lyckan går, och det är inte för oss att göra
något åt den saken. Man hade också så
godt om tid då, och redan de långa för-
namnen vande folk af med nervositet.
Men ibland blefvo de ändå litet otåliga
under dylika pröfningar, i synnerhet om
väderleken på något vis tog på humöret.
Det var det, den hade gjort för Hanne-
Charlotte denna senvinter, och därtill var
hennes ihärdighet aldrig så ståndaktig, som
den borde ha varit, — redan som barn
ådrog hon sig bannor, för att hon om sön-
dagarna, efter tre rakryggigt åhörda predik-
ningar, sökte göra bönen före kvällsmaten
en half tacksamhet kortare.
Och denna vinter, denna vinter!
Visst var man van att få vänta på vå-
ren här uppe i Norrland, men att stå den
första april, på eftermiddagen ändå, och
kyla pannan mot rutan och se flingor falla,
stora som kattungar, och veta, att så höll
det på, och så dåsade det af, och så kom
det igen, och aldrig blef det till annat!
Och Olof-Gustaf, som var närmaste granne
och ändå inte kom dit, fast han ingenstans
hellre ville vara, och åkte förbi nästan dag-
ligen med ögon som riddar Toggenburgs
mot hennes kammare, så att han hvar gång
lopp fara att vältas af i brunnen! Sista
gången de varit tillsammans hade de spelat
filipin med en tvilling-nöt, och som han
förut druckit tre glas varm punsch och
därför var ovanligt uppspelt och djärf, hade
han lämnat insatsen oafgjord under blickar,
som lofvade hur mycket som helst —- och
hur litet som helst också tyvärr. Inte skulle
det då bli hon som ropade ordet — tyvärr
inte han heller, efter hvad det såg ut till.
Nu hade han icke åkt förbi, således var
han hemma, ty dit upp till Bergsgården
var det bara en afstickareväg, och man
kunde således här ifrån vägskälet hålla nog-
grann uppsikt öfver dem som foro både
dit och dän. Olof-Gustafs far hade tagit
skjutshållningen, emedan någon måste göra
det, ehuru han visst icke behöfde det och
mest af allt i världen älskade ett lugnt lif,
ölost och bondbönor. I dag hade där varit
resande oupphörligt, och alla slädar det
fanns däruppe voro väl ute på vägarne nu,
således väl också allt folket där. Till och
med de gamla voro bortresta, bara Olof-
Gustaf hemma, alldeles ensam — kunde
han då inte komma på den idén att göra
en visit, när det var så liten bit att gå!
Hanne-Charlotte sökte uppgifva dessa tan-
kar och i stället syssla med att räkna ut,
hur länge det skulle dröja, innan nypon-
roshäcken skulle vara alldeles täckt af snö.
Till juni, tänkte hon, juni eller juli, om
det håller på och faller så här retfullt lång-
samt, till den tjuguförsta juli, min namns-
dag, då Olof-Gustaf är här och gratulerar
och kysser min schal i tamburen i smyg
— och går hem och tiger en två, tre år.
Det klingade bjällror igen. Ack om det
vore gästgifvareskjuts! Någon otålig och
argsint resande, som kommer och väcker
första april. <•
Af Per Hallström.
et var i den gamla goda tiden, då det
nationella karaktärsdrag af trohet,
hvarmed vi ännu skryta, verkligen lär ha
funnits i detta land, åtminstone i de undan-
gömda trakter, där originaliteten i alla for-
mer så rikt florerade, troheten och dess
följeslagare, blygheten.
Det var den tid, då älskaren kunde dröm-
ma i tre långa vintrars nätter om samma
flicka och ständigt se för sig blicken ur
hennes svärmiska ögon vid klaveret, eller
bandrosetten i hennes hår, eller det skym-
tade smalbenet under kontradansen — tills
det blef honom för svårt, och han snörde
in sig i sin styfvaste halsbindel och begaf
sig af på en extravisit midt på en hvar-
dag. Hans syfte missförstods icke alls, och
omtänksamma anförvanter beredde honom,
så fort det passande lät sig göra, den ön-
skade tête-à-têten, och där stod han så
och stirrade och teg och suckade och gjorde
den sköna lika omöjlig som sig själf, tills
han slutligen, rosslande under kväfningsan-
fall och med tårarna nära att brista fram,
antingen det nu var af halsbindeln eller
känslor af ovärdighet, bugade och skrapade
och tackade för det oförgätliga nöjet och
tog farväl för att efter tre år igen göra om
samma resa — med samma resultat. Och
flickorna blefvo icke alls onda på sådana
älskare, ty det var, som sagdt, i den gamla
goda tiden, da i synnerhet flickorna hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
