Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 419
Olof-Gustaf och skall ha hästar, fast där
inga finns, och ställer till ett lefverne i hu-
set — om det vore det!
Men den släde som blef synlig — det var
för resten fältkamrerns — svängde af upp till
henne i stället, så nu var det här det blef
främmande. Inte roligare för det — det
kände hon till. Bara ett bylte i släden,
bara fältkamrern — då sätter han sig ned
och spelar écarté med far efter att ha skäm-
tat med henne om att hon inte blir gift
— »tjugutvå år,» säger han, »och tiden för-
går, hé he!» Ja sådant där blir ingen gla-
dare af. I och med detsamma fick Hanne-
Charlotte en idé och tog pannan från fön-
sterrutan. Om jag skulle låna släden och
klä’ ut mig i fars päls och fara till Olof-
Gustaf och reta honom! Det tar inte lång
stund, och ingen behöfver veta af det.
Hade det varit hvilken annan dag som
helst, skulle Hanne-Charlotte aldrig ha gått
in på ett sådant förslag, inte ens om det
gjorts af en annan och hon haft sällskap,
men nu, första april och så jämmerligt trå-
kigt, och snön, som aldrig höll upp att falla,
och blidvädret, som aldrig kom — hon kunde
icke stå emot ett ögonblick. Hon sprang
alltså ut och väntade vid salsdörren, tills
fältkamrern hunnit in i fars rum med hela
sin utrustning och stöflarna på — hvar
stöfvel en fältkamrer! -— Där skulle det ta
en ansenlig tid, innan han hjälpts af med
alla de klädesplagg, hvarmed han var om-
snurrad så tätt som en spole med garn,
där skulle ingen tänka på att se efter hvad
det var för bjällror, som klingade förbi. Så
tog hon snabbt en päls, skärp, mössa och
ett par pjäxor och sprang med hela famnen
full ned till stallet.
Släden hade just hunnit dit, men ingen
hade rört vid den ännu, körsvennen, en
sömnig pojke, behöfde alltid en kvart, innan
han tinade upp och som en istapp från ett
tak föll ned från sitt säte. »Anders,» sade
Hanne-Charlotte, »var nu rask och kör mig
till Bergsgården. Där var någonting som
skulle hämtas.»
Och den stackars Anders, af hvilken bara
en helt liten näsa syntes och ett par af
snön hopfrusna ögonfransar, grep halfvaken
åter fatt om den piska, han långsamt höll
på att låta sjunka, och gaf med en snark-
ning tillkänna, att han förstod och att det
icke gjorde honom lyckligare. Och Hanne-
Charlotte fick med gammal drängens hjälp
sin kostym på sig och på samma gång så
mycket af hans själs förvåning, som kunde
stråla ut genom tvänne onaturligt spända
ögon, rullade sig in i skärpet, tills det gick
rundt för henne, kom in i släden, fick älg-
skinnsfällen under hakan — det tog icke
längre tid, än att Anders just hunnit få
riktigt klar för sig innebörden af de ord
han hört och blifvit arg ■— så bar det i
väg.
Det var roligt, roligt alltihop, snön
var så treflig som helst, där den
famlade mot hennes ansikte, det
var lustigt att se gården bakom
sig, gäspande i skymningen,
bjällerklangen ringde så mun-
tert som bröllopsklockor, häst-
hofvarna dansade i takt där-
till, skogen dansade med. En
backe upp, en backe ned, en
svängning kring ett gärdsgårds-
hörn -— där var Bergsgården
— och icke ett ögonblick hade
hon tänkt öfver hvad hon
skulle säga. Nå det fick hon väl impro-
visera, tänkte hon oförskräckt. Nu var hon
i alla fall framme, Anders höll in hästarna
vid trappan, ämnade säga något, men be-
tänkte sig och lät med en snarkning sin
näsa sjunka in i halsduken.
»Hållkarl!» ropade Hanne-Charlotte med
en så grof och ljudlig röst, hon kunde åstad-
komma.
Där kom ingen hållkarl, fanns antagligen
icke ett lif hemma, annat än Olof-Gustaf själf.
Då kom Hanne-Charlotte alldeles in i sin
roll af resande, blef ond på allvar och kände
icke den ringaste svårighet att finna de ord
hon kundé behöfva. Hon vältade sig ur
släden, klef med stor möda uppför trapp-
stenarna och slog ett par dundrande slag
med portklappen. »Hållkarl!» ropade hon
igen, »sofver man i den här gården?»
Där hördes stadiga steg inne från huset,
säkert Olof-Gustaf som kom. Nu skulle
den sengångarn få, för att han lät resande
vänta. »Hållkarl!» skrek hon ännu en gång,
när han var framme, så att det alldeles
slog lock för hörseln på honom — »såå, är
han där nu? Här har jag stått i snön i
en timme minst. Tunnor tusan, ha ni inte
öron här i gården, eller är de för långa?
Här skall jag ha skjuts och det på ögon-
blicket. »
Olof-Gustaf häpnade öfver denna herre,
som var så liten och så argsint och morsk,
men som han inte kunde veta, hvad det
var för en betydande man i staten, sva-
rade han höfligt, att skjuts, det fanns nu
inte att få.
Då blef den resande herrn alldeles ursin-
nig. »Tunnor tusan,» skrek han om igen
—-■ det var ett lyckligt fynd det uttrycket,
det gjorde rösten så djup och manlig —
»tunnor tusan, har ni inte skjuts? Säg om
det en gång till!»
Olof-Gustaf sade om det, hyggligt, men
med en liten ansats till humör.
IÜÉ
’t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
