Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428 I DU N 1896
för tiden ofta användt språkbruk: Wendelia.
Så skrifver t. ex. Kellgren i april 1776
till Clevberg och beder honom att skaffa
musiken till »fru Wendelias verser», och
1781 omtalar Kellgren, att han fått sig
tillsända verser från Schmiterlöf »genom bref
från fru Wendelia». Äfven i samtida tryck
namnes hennes namn ett par gånger, detta
i samband med relaterande af festligheter
inom sällskapet Utile Dulci.
I förbigående och för dem af Iduns lä-
sarinnor, hvilka icke hafva detaljkunskaper
i vår litteraturhistoria, må nämnas, att Utile
Dulci var ett vittert samfund i Stockholm,
stiftadt af Elis Schröderheim, kanslirådet
Ferrner m. fl. af spillrorna utaf det vittra
sällskap, som förut bildats af skaldinnan
fru Nordenflychts förtrognare umgängeskrets.
Sällskapet Utile Dulci bildade snart under
sig tre filialsällskap: Apollini
Sacra i Upsala, Carolinska säll-
skapet U. D. i Lund och Aurora
i Abo. Det räknade bland sina
ganska talrika medlemmar flere
i vår litteratur märkliga personer:
Gyllenborg, Wellander, Oxen-
stierna, Bergklint, Rosenstein,
Adlerbeth, Kellgren, som en tid
var dess sekreterare, Leopold m.
fl. Äfven damer, ehuru få till
antalet, intogos i Utile Dulci,
och de mest lysande bland dem
voro fru Schröderheim och fru
Lenngren, hvilken sistnämnda,
enligt samfundets ännu i Musika-
liska akademiens bibliotek för-
varade matrikelbok, vid dess
musikaliska tillställningar sjöng
sopran (hennes man, kommers-
rådet, sjöng bas). Sällskapet
var hvad man kallar lysande,
och att intagas däri ansågs som
en stor utmärkelse. Det utsatte
vittra täflingsämnen, utdelade
pris, sträckte äfven sin omvård-
nad till musiken samt utgaf en
särskild samling af sina skrifter
under benämningen »Vitterhets-
nöjen». Efter det Utile Dulci’s
förnämsta skalder inflyttat i Sven-
ska akademien, tynade samfun-
det så småningom af och utslock-
nade alldeles i och med Schrö-
derheims död.
Bland detta remarkabla sam-
funds få kvinnliga medlemmar
var ock fru Wendelius, och man
kan häraf sluta till såväl att hon
haft en framstående social ställning, som
att hon varit i besittning af personliga egen-
skaper samt musikaliska och vittra talanger,
hvilka beredt henne denna utmärkelse.*
Hon har således varit ett på sin tid myc-
ket bekant och firadt fruntimmer — och
nu, för eftervärlden, är hon alldeles bort-
glömd! I arbetet »Kvinnan inom svenska
litteraturen» namnes hon icke, och vår nu
lefvande främste litteraturhistoriker kan i
de noter, hvarmed han försett de af honom
för ett par år sedan utgifna Kellgrenska
brefven till Clevberg, om henne endast upp-
lysa: »Wendelia, fru, okänd.»
Så alldeles okänd må hon dock icke vara,
och här, i den svenska kvinnans tidning,
* Enligt Göthe: De vittra samfunden i Sve-
rige, var hon äfven medlem af Apollini Sacra,
den tredje bland de damer, hvilka dit inkallades.
De båda öfriga voro mademoisellerna Carlström
och Paqualin.
må, som text till det porträtt af henne,
hvilket här meddelas*, fogas de biografiska
data, hvilka en vida obetydligare litteratur-
forskare från spridda håll, mest ur otryckta
anteckningar, lyckats inhämta om denna
det finare stockholmska sällskapslifvets pryd-
nad under det glänsande gustavianska tids-
skedet.
Kyrkoherden i Fredrikshamn, Finland,
magister Johan Ramklou hade 1740 jämte
sin unga maka, Inga Brita von Bromell,
med hvilken han året förut ingått äkten-
skap, begifvit sig till Stockholm. Enligt en
otryckt anteckning skulle han »flyktat undan
ryssarne», men Mathias Akiander angifver
i Viborgs stifts herdaminne en helt annan
orsak till kyrkoherden Ramklous stockholms-
resa: — vid riksdagsmannavalet år 1740,
heter det där, sökte Ramklou genom ored-
liga utvägar förskaffa sig röster till riks-
dagsman, reste ock själf till Stockholm, men
fick ej inträde i ståndet; under rättegången
härom mot honom dog han, den 25 okto-
ber 1741.
Några få månader förut — den 9 maj
samma år —- hade i Stockholm födts hans
enda barn, dottern Anna Brita Ramklou,
Änkan stannade, tycks det, kvar i Stock-
holm, men afled redan 1748, efterlämnande
den sjuåriga dottern. Denna senare fick
förmodligen hos fränder till modern huld
och skyld. Att hon fått en förträfflig upp-
fostran, kan tagas för alldeles gifvet. Vid
20 års ålder bief Anna Brita Ramklou gift
med kramhandlaren i Stockholm Anders
Wendelius, en af hufvudstadens förnämste
borgare. Som bevis på det höga anseende,
* Efter en blyertsteckning (af Catton?) i Kongl.
Bibliotekets porträttsamling.
hvari han stod, behöfver blott nämnas, att
han var riksdagsman 1778 för hufvudsta-
den samt n:r 1 bland de 9 ledamöter af
borgarståndet, hvilka den nåden vederfors
att få stå fadder vid kronprinsen Gustaf
Adolfs döpelseakt. År 1774 blef hon, jämte
sin man, intagen i Utile Dulci, »dit vanli-
gen ingen af dess kön får komma,» såsom
det heter i en anteckning härom af Nescher.
Följande året fäste hon vid sig en all-
männaie uppmärksamhet af smickrande art.
Den 24 januari 1775 firade Utile Dulci
konung Gustaf III:s födelsedag med en
större festlighet, hvartill allmänheten tycks
inbjudits, och då »under musique» följande
lilla kantat, af henne författad, blef af-
sjungen af »ett vittert fruntimmer, fru
Wendelia» :
Récitatif:
Ack! evigt glada, sälla stund för
hela Norden,
Då först vår stjärna tindrat opp
Och vi en älskad prins fick skåda
här på jorden,
Som stadgat har vårt hopp!
Med mandom i sitt bröst, med äran
vid sin sida
Förtryckta folkets rätt han gick att
värdigt strida.
Då i fördärf och nöd vår fosterjord
var dränkt,
Till hjälp han skyndar sig. .. Han
ville frälsadt se
Det folk, som åt sin kung vill lif
och hjärta ge.
Men himmel !... se’n du skänkt...
Låt oss allt annat hellre brista
Än att vi dyre Gustaf mista!
Aria:
Bröder! låt oss glade fira
Denne dag, vårt Sveas väl,
Då vi under Gustafs spira
Känne lika enig själ.
Kungars Konung! ömt beskydda
Sveriges hjälte, folkets far!
Glädjens ljud ur hvarje hydda
Sjunger: Han oss räddat har!
Två år ’ därefter gaf hennes
talang en ny lustre åt en fest
inom samfundet. I ett bref från
Stockholm till lektorskan Anna
Roséns tidning »Hvad nytt?
Hvad nytt?» i Göteborg för d.
21 maj 1777 heter det:
»Sistl. onsdag parenterades
uti Samhället Utile Dulci öfver
den för sitt stora snille och sine
månge värdige egenskaper öfver
allt ansedde Abbé Michelessi. Hr
kongl. Bibliotecarien Simming-
sköld tolkade på samhällets väg-
nar denne sin aflidne väns min-
ne. Både före och efter paren-
tationen upfördes en ganska vacker och rö-
rande musique, då den för sin behageliga
röst så högt berömda fru Wendelia afsöng
en af henne själf författad aria:
Vår klagan är billig. Hur skulle vi glömma
Vår vän Michelessi, hans snille och vett?
Ack, kunde vårt samfund nog värdigt berömma
Hans hjärta, som äran för Svear beredt I»
Hennes make afled 1793, och det vill
synas, som om hon därefter dragit sig un-
dan Stockholm och Stockholmslifvet. Gu-
staf III:s sol hade ju dessutom slocknat.
Utile Dulci var också blott ett minne och
den forna umgängeskretsen och de forna
vännerna skingrade. Hon afled å Anneberg,
på Värmdön, den 10 oktober 1804. Hon
säges efterlämnat en dotter.
(Illustratör: V. Andrén.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
