Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 427
• * -
I ;
HHp^
H Ü
•■ w
stan kom mig att glömma den skrikiga
rösten.
Just när orden »heliga moder, hör oss,»
strömmade öfver läpparna, såg jag som en
mörk fläck glida fram ur myrtenträdets
skugga. Det var det. vanskapliga barnet,
som kröp fram så långt, att han åter kunde
fatta fållen af moderns klädning.
Hela det fula ansiktet var som förkla-
radt. Han hade tydligen den idén, att
modern var en ängel, som kunde flyga ifrån
honom hvad stund som helst.
Stackars liten, tänkte jag, som så tidigt
fått lära en af lifvets största sorger — den
att älska för mycket!
Sista numret på programmet: »häpnads-
väckande kortkonster», gick illa.
De fordrade en säkrare hand än den, som
professor di Mantelli numera förfogade öf-
ver. En förarglig darming — och den ena
»häpnadsväckande» hemligheten efter den
andrauppenbarades för våra oinvigda blickar.
När slutligen spader kung, istället för att,
som han borde, befinna sig i den sjukas
filt, helt varligt tittade fram ur trollkarlens
eget rockuppslag, miste herr professorn för
en sekund både sin eleganta svada och sin
behärskning. Han röt på någon slags »slang»
ett enda ord åt madame, som strax trädde
fram.
Nu fingo vi veta, att aftonens glans-
nummer, »den försvunna sköna», skulle
väcka vår häpnad och beundran.
En tät slöja kastades öfver madame, täc-
kande henne ända ned till fotterna, men just
som professorn öppnade läpparna för att
förkunna, hur underverket skulle försiggå,
rusade den lille gossen fram och skrek, medan
ansiktet arbetade i förtviflan och tårar:
»Non, non — non! Maman ■—• ne me
quitte pas, maman Blanche, ne me quitte pas!
Chère maman! Chère maman!»
Professorn mumlade en svordom och ka-
stade undan den ovälkomne störaren, vis-
serligen icke hårdt, men tillräckligt häftigt
för att barnet skulle falla omkull, hvarvid
det uppgåf ett gällt skri.
Oemotståndligt, snabbt, kastade modern
slöjan af sig, tog det gråtande barnet i sina
armar och försökte trösta det med ömma
ord och smekningar, tydligen glömsk af allt
annat. Professorn, som såg förtviflad ut,
mumlade något om »dumheter», men så
ryckte han på axlarna, lik en man besluten
att göra det bästa af en falsk situation,
och sade i sin gamla kåserande ton:
»Mes dames, voilà: »den förvandlade
sköna» har förvandlat sig själf till »den
tröstade fula» i stället. Que voulez-vous!»
Han drog sig tillbaka med en elegant
bugning, och hans fyndighet belönades
med en liten applåd. Under tiden gick
madame omkring och uppsamlade i en li-
ten antik bägare den frivilliga kollekten, tro-
get följd af den stackars lille, hvars tunga
hufvud dinglade hit och dit af trötthet, och
i hvars mörka ögonhår ännu tårar glind-
rade.
Skörden blef rik, mycket rik. Ja, bland
allt silfver såg jag till och med ett större
guldmynt tindra. Det var nog det tyska
modershjärtat, som tagit sig detta vackra
utbrott, ty tyskarne tala inte bara vackert,
de handla!
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
