Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 IDUN 1896
”fruarna, som inte Ville gå på bal.“
Interiör af
Knut Michaelson.
FRU SOPHIE.
FRÖKEN ELISE, HENNES YNGRE SYSTER.
LÖJTNANT JOHN, ELISES FÄSTMAN.
FRU CHARLOTTE.
GYMNASIST GUSTAF.
EN KAMMARJUNGFRU.
Hos fru Sophie; på eftermiddagen.
SOPHIE.
Ämnar du tvinga John att föra dig till hvar-
enda bal under säsongen?
ELISE.
Öfverallt dit vi bli bjudna och han själf vill gå.
SOPHIE.
Men till Ruths komma ni åtminstone inte.
ELISE.
Jo, det hoppas jag visst.
SOPHIE.
Då missräknar du dig.
Första scenen.
SOPHIE (Kastar otåligt sitt
arbete från sig.) Vet du, Elise; din förtviflade
min är odräglig som tandvärk — att jämra dig
sd, bara för du inte blifvit bjuden på Kuths
tarfliga bal!
ELISE.
Hur gör du själf, då?
SOPHIE.
Här är alls inte fråga om mig. Jag väntar
obetydligt af världen. Mina illusioner jordades
samma middag som min oförgätlige Axel. Så
att ingen kan då kalla mig flärdfull. Men du —
ja, ursäkta mig — du är det.
ELISE.
Det var grufligt ledsamt.
SOPHIE.
Isynnerhet för din fästman. Tre dagar och
tre nätter har han måst sitta och torka bort dina
eviga tårar. Jag undrar, hur många näsdukar du
användt?
ELISE.
Jämnt hälften så många som du. — Och så
torde du veta, att John inte är här om nätterna.
SOPHIE.
Jo, hans framtid med dig måtte bli treflig!
ELISE.
Naturligtvis. Vår lycka är säker, som läge den
i en liten ask.
ELISE.
För att du och jag af en ren händelse
blifvit glömda den här gången ?
SOPHIE.
Glömda ?
ELISE.
Vet du ett annat skäl?
SOPHIE.
Jag behöfver inte veta något. Men jag
är tio år äldre än du. Och därför plågar
mig ohöfligheten så mycket mera — Marie
Ruth tror naturligtvis, att jag inte förstår
orsaken Men händelsevis I (Triumferande:)
Vi äro inte längre fina nog för hennes societetl
ELISE, (skrattar)
Nej, hör du!
SOPHIE.
Inte fina nog, säger jag. Den frun är i stånd
att offra sin egen iriamma — nå, gumman är
då inte något särdeles — om hon inte passade
ihop med en ny connaissance. — Hvarför skulle
hon mera genera sig för oss? — Och om det
någonsin händt. . . Har jag inte alltid varit ut-
sökt artig mot Marie Ruth? Kan du påminna
dig en bjudning här utan henne?
ELISE.
Nej, och just därför är jag säker på, att hen-
nes glömska är tillfällig.
SOPHIE.
Men jag ämnar inte låta henne glömma mig.
Och du är så snäll och heller inte gör det,
när du blir gift. Låt aldrig John tvinga dig
inom den fruns tamburdörr!
Andra scenen.
JOHN. DE FÖRRA.
JOHN.
Nå, bjudningen är väl kommen?
ELISE (med en lätt suck)
Nej, Gudnås!
JOHN.
Stackars, min lilla Elise!
SOPHIE.
För all del, ömka henne då inte beständigt !
Tänk på mig också!
JOHN.
På er båda två.
i..........minium u nmiinni mun
SOPHIE.
Så mycket mera borde du förarga dig öfver
deras afsiktliga ohöflighet.
JOHN.
Afsiktliga? När jag, Elises fästman, är bju-
den? Nej, bestämdt nej!
SOPHIE.
Nu skall du inte tro, att jag bryr mig om de-
ras bal. Min glädje är det kära hemmet med
alla dess dyrbara minnen. Och alldeles säkert
är, att jag inte gått, om bjudningen också kom-
mit. — Nej, det är den gränslösa oartigheten
mot Elise, som smärtar mig.
JOHN.
En idé! Om jag skulle göra mig ett ärende
till Ruths, nu genast? Kanske att jag kunde —
SOPHIE.
— tigga en bjudning åt oss? Nej, tack!
Tredje scenen.
DE FÖRRA. FRU CHARLOTTE.
CHARLOTTE.
Här ha ni en bannlyst till! Ha ha ha!
SOPHIE (glad)
Jaså, du blef inte bjuden?!
CHARLOTTE.
Nej, min go’a vän. Nå, hvem fick rätt? —
Bara nu inte Marie får det förfärliga infallet att
ändra sig!
SOPHIE.
Lugna dig! Du är inte fin nog.
CHARLOTTE (stucken)
Sophie lilla, jag måtte inte förstå —? (Till
John) Och löjtnanten sväljer den här förolämp-
ningen mot sin fästmö?
JOHN.
Nyss föreslog jag att — och bara Sophie ville,
så är jag säker om —
SOPHIE (häftigt)
På inga villkor!
CHARLOTTE.
Hvad är det fråga om?
SOPHIE.
En oerhörd dumhet. — Nej, jag tackar Gud
för möjligheten att komma ifrån ett plågsamt
umgänge.
CHARLOTTE.
Instämmer. Tonen i det huset — Åh !
SOPHIE.
Nå, när man bjuder kreti och pleti.
CHARLOTTE.
Alla, utom oss.
SOPHIE.
Var glad att du slipper reta dig i dåligt säll-
skap.
ELISE (häftigt)
Nu kan det vara nog ! Hur ofta ha ni inte
talat om, hur utmärkt Marie är?
........ii mm in i.............iimmnim m-f
I svarta flätor fästad glimmar
en krona af juveler nu,
och under nattens korta timmar
som drottning hyllas slottets fru.
Då spelade ni blott grefvinna,
och slottet var af målad väf,
sågs er gestalt i päls försvinna,
ej var den af sibirisk räf.
I morgonsol låg viken stilla
och dagg på blommor oçh på gräs,
oçh munter bofink hördes drilla
bland björkarna på skuggigt näs.
Rundt kring er trängas vapenrockar
med frackar uti brokig mängd,
och sporrar klirra, när man bockar —
hvar frack med ordnar är behängd.
Ett litet hof ni kring er samlat —
och Pommery ger stor salut —
men alla våra luftslott ramlat,
vi byggde några år förut.
Ni var statist vid en teater,
jag var poet som än i dag,
ni hade ej förnäma later,
men tusen björnar hade jag.
Och likväl hur vi kunde skratta,
när i en doftande berså,
som ännu ej man hunnit kratta,
vi frukosterade, vi två.
Han sjöng som endast den kan sjunga,
som lyckan i sitt hjärta har
och får bland gröna grenar gunga
i vårens första solskensdar.
Och nu —? Se, festens kronor glimma
och dansmusiken jubla hörs
men i två hjärtan denna timma
en bortglömd sträng helt sakta rörs.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
Daniel Fallström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
