Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 25 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1896
4 4
Nu ringa klockorna till dop.
Vid skiljovägen står en hop,
Som öppnar, fylld af hopp, sin famn
Ät nyfödd pilt, som skall ha namn,
Man frågar bäfvande: Skall Frid
Han heta eller kanske Strid?
Skall på hans fana läsas död?
Blir han de svagas goda stöd?
Amalia Fahlstedt.
kologisk skarpblick. — Hur och när i Val-
borg Holmlunds sinne den första hågen för
scenisk konst väcktes är icke godt att säga.
Säkert är att vid fjorton, års ålder en oemot-
ståndlig lust för den dramatiska konsten
mognat, och det var icke med denna flicka
som med så många andra, som »svärma
för teatern.» Hvad som länge legat på dju-
pet hos henne och nu framträdde med oaf-
vislig fordran på praktisk utöfning, var den
allvarligaste konstnärsentusiasm, så myc-
ket sannare som den först och främst hade
att besegra en ovanligt inbunden och slu-
ten naturs blyghet och motvilja för offent-
ligheten. Det fordrades säkerligen en oer-
hörd själföfvervinnelse af den unga flic-
kan för att taga steget ut. Detta skedde,
då hon i sällskap med en äldre dam, som
länge varit hennes välgörarinna, begaf sig
till August Lindberg, hvilken då med ett
utvaldt sällskap gasterade på Djurgårdste-
atern.
Det berättas att hr Lindberg vid åsynen
af den blyga fjortonåringen, som ville in vid
teatern, tog på sig sin mest tragiska Ham-
letsmiii och höll ett föredrag om den dra-
matiska konstens höga uppgift. Vid ett se-
nare tillfälle fick unga Valborg för mästa-
ren bland regissörer uppläsa ett stycke. Hon
hade valt Andersens »Stoppnålen» och lyc-
kades gifva så mycket uttryck åt den enkla
fabeln, att Lindberg ansåg det »icke var så
illa». Han har sedermera, ehuru förgäfves.
sökt förvärfva för sin trupp den primadonna,
hvilken några år tidigare darrande uppläs-
te inför honom sitt första stycke.
Fröken Holmlund arbetade från första
stund träget mot det mål, hon satt som sitt
lifs uppgift. Sedan hon vintern 1889—90
tagit lektioner för fru Fåhreus, kom hon 91
in vid Dramatiska teaterns elevskola och
samma vår uppträdde hon vid elevuppvis-
ningen som Abigael i Ambrosius. I denna
roll fick hon äfven inför Dramatiska tea-
terns publik debutera.
Den uppmärksamhet, som från skilda håll
ägnades fröken Holmlunds debut, visar i
och för sig, att denna icke hört till de all-
dagligaste tilldragelserna. De yttre före-
träden, den unga skådespelerskan ägde, kunde
emellertid varit tillräcklig förklaringsgrund
till publikens och kritikens ynnest. Af
»den grimme ælling» hade nu vid 17 år
blifvit en svan ; den kantiga förvuxna skol-
flickan hade utvecklat sig till en skönhet
af första rang. Det nobla ansiktet med
de klara, själfulla ögonen, den höga, im-
ponerande gestalten, den graciösa hållnin-
gen väckte från det första offentliga fram-
trädandet formlig entusiasm, och tidningarna
hafva allt framgent, öfverallt där hon upp-
trädt, icke nog kunnat prisa en apparition,
som försynen så slösat sina håfvor öfver.
Men det fanns något mer hos den unga
debutanten än yttre skönhet. Hufvudsta-
dens teaterkritici anmärkte redan nu, att
hennes spel präglades af en högst ovanlig
uppfattnings- och individualiseringsförmåga.
Man betonade det nobla, distinguerade
och själfulla i hennes uppträdande, och man
beklagade endast, att däröfver lågo en viss
kylighet och reservation, som hindrade henne
från att helt släppa sig lös. Denna reserva-
tion i spelet var emellertid icke blott en hos
debutanter vanlig brist på själftillit. Den
sammanhängde med en tidigt markerad själs-
förnämhet, som ryggade tillbaka för att
inför publiken blotta hjärtats finaste käns-
lor.
Men fröken Holmlund har sedermera vid
mognadt konstnärsskap visat, att äfven
roller, som röra sig på af den konventio-
nella moralen bannlysta områden, kunna
gifvas en fullödig, för de känsligaste sinnen
njutbar tolkning, när de adlas af en djup
och sant konstnärlig uppfattning. —
Sedan fröken Holmlund i juni 1892 lämnat
Dramatiska teaterns elevskola (hon hade där
varit kamrat med sin äldre syster, den be-
gåfvade skådespelerskan fröken Thyra Holm-
lund, som i första blomman af sitt konst-
närsskap skördades af den obeveklige lie-
mannen), fick hon redan samma höst enga-
gement vid van der Osten-turnén hvars
förnämsta kvinnliga hufvudroller — Desde-
mona i Othello, Anna Darby i Edmond
Kean m. fl. — hon uppbar. Det lider in-
tet tvifvel att denna Osten-turné i konst-
närligt hänseende lämnade mycket öfrigt
att önska. Sällskapet var hastigt och utan
sträng urskillning sammanfördt och icke nog
samspelt. Desto vanskligare var det då
för en ung, oerfaren skådespelerska att vid
sidan af van der Osten utföra så svåra
roller som de nyssnämnda. Men hennes
mod, energi och sällsynta intelligens hjälpte
henne och — det kunna vi godt tillägga —
Osten-turnén igenom. Turnén blef, tack
vare den unge skådespelerskan, en half suc-
cés, då den utan henne skulle gjort ett af-
gjordt fiasco.
Med van der Osten kom fröken Holmlund
till Finland och där, i Finlands hufvudstad,
skulle hon finna sitt andra hem och den
förstående publik, inför hvilken hon utveck-
lades till en skådespelerska af första rang.
Jag har under genomgående af den sven-
ska kritikens omdömen om fröken Holm-
lunds sceniska prestationer i Sverige på
mer än ett ställe funnit uttalad en fråga,
hvarför den unga skådespelerskan icke en-
gagerades vid vår främsta scen. För vår
k. dramatiska teaters egen skull vore det
utan tvifvel godt, om så skedde, men icke
bör fröken Holmlund, såsom förhållandena
nu gestaltat sig hos oss, ha anledning att
sörja. Ty i Finlands hufvudstad hålles kon-
stens fana högt och konstnärerna själfva
stå —• något som icke är oviktigt — högt
inom det sociala lifvet. För en person med
fröken Holmlunds ideela anläggning och
rena hjärtelag är det en lifssak att lefva
i en milieu, där hon finner sympati och
aktning. Och det har hon i rikt mått fun-
nit i vårt gamla broderland.
Fröken Holmlund blef emellertid i tillfälle
att, innan hon fästes stadigvarande vid Hel-
singfors svenska teater, gifva ett par af sina
bästa roller inför svensk publik. Under sä-
songen 1893—94 företog hon som prima-
donna vid det finska Arppeska sällskapet
en turné genom Sverige och uppträdde där-
vid som Magda i Sudermanns »Hemmet»
och som Marguerite Gautier i Dumas’ »Ka-
melia-damen» — två mycket fordrande rol-
ler, just ägnade att pröfva, om den unga, fi-
rade skådespelerskans konst var äkta guld.
Hon bestod profvet på ett glänsande sätt.
Kritiken uttryckte enstämmigt sin beun-
dran för detta eleganta enkla spel, som var
fritt från allt koketteri och all falsk patos.
Man må förlåta henne, om hon icke illu-
soriskt återgaf Kamelia-damen som demimon-
dens drottning eller till fullo lyckades karak-
tärisera det excentriska och världserfarna
hos Magda. De rent mänskliga faserna af
dessa karaktärer framställde hon med så
mycken sanning och känsla, att publiken
från första stunden rycktes med och slut-
ligen fördes till stormande bifall.
Från hösten 1894 finna vi fröken Holmlund
vid svenska teatern i Helsingfors, hvarest hon
utfört en hel rad af den moderna reperto-
arens förnämligare roller. Hon har som hän-
gifven Ibsentolkare lärt den finska publiken
förstå och uppskatta den store mästarens
senare arbeten.
Och som bevis på hennes mångsidighet
kan nämnas, att hon i madame Sans Gène’s
titelroll firat en verklig triumf, icke uteslu-
tande bygd på pojkaktig uppsluppenhet, u-
tan än mer på en nobel och hjärtevarm
känsla. Hennes verksamhet i Helsingfors
har endast afbrutits af två studieresor, den
första till Danmark och Tyskland i septem-
ber 1895, den andra till Paris, där hon se-
dan sommarens början vistats och ännu
vistas.
Man hade hoppats att denna hösttermin
få se henne uppträda i gästroller i Stockholm,
men troligen stannar fröken Holmlund i Pa-
ris till dess engagementet i Helsingfors å nyo
i januari tager sin början. Likvisst tro vi
oss icke alldeles böra öfvergifva hoppet att
till den svenska konsten få återbörda denna
unga konstnärinna, hvars bana innebär så
rika löften.
Hjalmar Cassel.
–––- *–––-
• •
)\nglastämmor.
Tden helga julenatten
sväfva öfver land och vatten
änglar, sjungande i kör
om det ljus som aldrig dör.
Liksom förr i Betlehem
fromma hjärtan höra dem,
fromma själar, som försaka
hvilans lugn i pliktens vaka.
Du, som tror dig glömd, allena,
lyssna till de stämmor rena,
lyfta blicken opp mot skyn.’
O, då öppnas andens syn,
in i himlens glans du ser.
Fall på dina knän då ner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
