Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 25 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 435
lär dig utan klagan lida,
lär dig hoppas och förbida.
Du som i förmäten yra
tror dig världar kunna styra,
tror materien vara allt,
känn din dårskaps rätta halt,
bed i julenatt en bön,
lyss till änglasången skön,
lyss till orden evigt sanna,
närande som öknens manna.
Du som mödans väg ses vandra,
glömmande dig själf för andra,
som i lifvets heta strid
gifver lindring, tröst och frid,
du med himlen i ditt bröst,
höj i julenatt din röst,
lik en ängels stämma klingar
glädjebudet som du bringar.
Du som från ditt barndomseden
kommit ut på vilse leden,
som i sorg och synd och skam
går de mörka stigar fram,
återvinn din tro på Gud,
sök att fatta änglars bud,
att förstå de ljufva orden :
»Frid i himlen, frid på jorden. »
0, ja, må vi alla, alla,
höra änglastämmor kalla
i den helga julenatt!
Må vi söka lifvets skatt,
finna vägen som oss lär,
hvar den Gudasände är,
må vi honom helt oss gifva
och hos oss Han evigt blifva!
E. W. A.
–––- *–––-
”En droppe evighet.”
Tankar på årets sista afton.
K
vad seklen betyda för mänskligheten,
det betyda åren för den enskilda män-
niskan. Så länge hon trälar härnere, bun-
den vid stoftet, så länge skall ock världens
historia i stort, om ett framåtskridande
utan gränser, upprepas i smått i hvarje
människas lif. Äfven hon har tider af mör-
ker och barbarism, äfven hennes mål är
fullkornning.
De dagar, som ofta i tröttande enformig-
het fylla vårt lif, glida oss så hastigt ur
händerna, att vi först vid ett större tidsskifte
bli varse den tillryggalagda sträckan. Då
begynna vi äfven se oss om efter resulta-
ten af våra sträfvanden, efter frukterna af
den inre kampen — men vi finna dem säl-
lan. Det är eftervärlden förbehållet att be-
döma oss och våra gärningar, den större
eller mindre insats, vi gjort i mänsklighe-
tens lifssaga. Eggande tanke 1 När tiden
en gång upphört att finnas till för oss, då
först skola våra efterkommande uppskatta
eller döma oss efter vårt sanna värde.
Så går det ock med detta flydda år, från
hvilket det nu blir oss svårt att skiljas. Vi
minnas ännu, huru vi vid dess början en-
dast tveksamt öppnade våra dörrar för den
objudne gästen, hvilken smög sig in likt en
tjuf om natten. Nu möta vi dess efterträ-
dare, det nya året, med samma känslor af
oro. Det är det okända, som skrämmer.
Nu först hade vi hunnit bli fullt förtrogna
med det gamla året, nu då vi kände det i
hela dess omfång.
För somliga af oss har det varit rikt på
tilldragelser, inre och yttre, rikt på ämnen
till sorg som glädje. För andra har det
måhända gått skenbart spårlöst förbi —
skenbart, ty om dess verkningar än icke nu
kunnat skönjas, så skall framtiden uppen-
bara dem. Ingalunda har det bringat oss
idel rosor. Kanske kan i de flesta fall
hvad vi alla därunder erfarit sammanfattas
i tvänne ord : ungdomen har älskat och
hoppats, medelåldern har arbetat och lidit,
ålderdomen har saknat och resignerat. Så
har det varit från tidernas begynnelse, så
skall det förblifva intill den dag, då:
»solens gyllene rund
springer sönder ...»
»Tid, hvad är tid? En droppe evighet»
— säger skalden. Och fullföljande samma
tankegång, säger han åter en annan gång:
»Tiden droppar som ett sandkorn bort
I det oändliga.»
I sanning en träffande bild af tidens
ilande flykt. Af intet låter den sig hejda
eller påskynda —■ »utan hast, utan rast»
går den stadigt, fast omärkligt sin gång,
och hvarje urets knäppning för oss oemot-
ståndligt fram på dess breda strömdrag.
I afton står tiden åter med handen på
timglaset, däri sandkornen heta dagar och
hvarur äfven det sista snart förrunnit. När
det timglaset vändes om, har ännu ett år
fullbordat sitt lopp; 1896 hör till det för-
flutna.
Då vända äfven vi helt sakta ett nytt
blad i vår lifsbok. Har detta hittills skett
flere eller färre gånger, alltid är det en lika
betydelsefull handling. Det är ett nytt
kapitel i vårt lif, som därmed begynnes,
hvem vet, om vi någonsin skola fullborda
det.
Det är en underlig bok, denna, som vi
fått i uppdrag från högre ort att författa,
och på hvilken vi arbeta dag efter dag,
utan att alltid känna någon tillfredsstäl-
lelse därvid.
Understundom, såsom nu i årets afton-
skymning,* händer det att vi taga oss före
gå igenom det redan skrifna. Det är en
mångenstädes svårfattlig bok, och vi ville
så gärna söka få en klar uppfattning däraf,
innan vi gå vidare.
Sida efter sida vända vi tillbaka, och vårt
öga fäster sig än vid ett särdeles fullskrif-
vet blad, än vid ett nästan tomt. Med ett
öfverseende smålöje genomögna vi de första
sidorna, hvilka innehålla så litet, ehuru full-
klottrade från öfverst till nederst med den
kantiga, klumpiga barnastilen. Följa så sidor,
tätt skrifna med ungdomlig lust och glöd,
med brinnande entusiasm för allt godt och
skönt och ädelt under solen, fulla af hug-
stora planer och djärfva förhoppningar. Men
dessa lämna plats för andra, sparsamt be-
skrifna, hvilka endast gifva torra fakta, ofta
en enda mening blott, eller ett enda fråge-
tecken. Här och där finna vi skriften svag
och darrande, nästan oläslig, och så komma
blad, fläckade af tårar, och ännu andra helt
oskrifna.
Det är otvifvelaktigt vårt eget verk allt
detta, som är så fullt af ohjälpliga svaghe-
ter. På några ställen spåra vi dock tydligt,
hurusom en annan hand ledt vår pennas gång,
och det är just där, som meningen ofta blir
oss så oklar. Gång på gång stafva vi för-
gäfves igenom dessa dunkla ställen, de äro
och förblifva lika obegripliga. . . .
Hur är det väl med det sista bladet, det
som i natt skall vändas? Är äfven det
oskrifvet, eller är det fylldt af det rikaste
innehåll? Kanske är det skrifvet med en
hemlighetsfull chifferskrift, hvilken endast
under vissa betingelser blir synlig? Huru
därmed än förhåller sig, ett är visst — det
kan aldrig skrifvas om!
Likt ett ouppodladt fält, rikt på möjlig-
heter, ligger i morgon det nya året, den
nya hvita sidan framför oss. Det står i vår
hand att fylla den på bästa sätt. Gärna
ville vi genast från början göra utkast till
detta vårt nya lifskapitels hela innehåll, men
den oändliga svårigheten ligger just i att
väl inpassa det i det närvarandes trångt be-
gränsande ram. Dock, hvar vore arbets-
glädjen, om ej svårigheter funnes, de där
egga till bekämpande, och de där skola och
kunna öfvervinnas!
Måtte vi alltså med nytt mod och ny
samlad kraft, med hela vår förmåga spänd
till det det yttersta, i det nya året gripa
oss an med vårt gamla uppdrag, för att nu
omsider skapa det i ungdomen drömda mä-
sterverket eller åtminstone föra det ett godt
stycke framåt. Den andra lianden tillkom-
mer det, att efter dess afslutande, trycka
fulländningens stämpel därpå!
»St. »
—:—*–––––––––-
t
I juletid.
nders hade »slaskat»; som man kunde
vänta, så braskade julen. »Da’n före
da’n före da’n före doppare-da’n» uppgick
kölden till trettioåtta grader.
Fruntimren i den stora prostgården uppe
i Ångermanland gingo beklämda och ängs-
liga för rågdegarne, som ej ville ta värme
och jäsa upp, fastän de voro ompackade
med linne, kuddar och fällar och i sina
stora tråg, i hvilka ett par tioårsbarn be-
kvämt kunde rymmas, voro placerade midt
för den högt flammande spiselelden. Babba
Kajsa, köksan, som var stark som en björn,
tog allt emellanåt ett hastigt tag i trågen
och vände dem, så att kallsidan kom inåt
elden.
Prostinnan kom ut i köket; med handen
trefvade hon försiktigt ner genom kuddar
och fällar, nående degen. Nedslagen drog
hon upp handen.
»Kall som en is, och i morgon är intäk-
ten — vi få skämmas för alla socknarne.»
Dala-Anna, ladugårdspigan, som skötte
brygden nere i bryggstugan, kom in, hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
