Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 25 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 439
tfant: Ænelies historia.
För Idun af Homo Sum.
(Forts. o. slut fr. föreg. n.r.)
Följaktligen gick jag på balen och hade ej
varit där länge, förrän jag fann, att han var där.
Jag stod just i begrepp att börja dansa, då min
blick ofrivilligt drogs mot andra ändan af rum-
met och mötte hans, som skarpt fixerade mig.
Jag var glad att kunna dölja min förvirring ge-
nom att genast dansa ut. Sedan hade jag mer
än en gång tillfälle att betrakta honom. Han
tycktes vara sig lik, utom att han lagt sig till
med skägg samt blifvit mera mager och solbränd,
hvilket klädde honom. Hvad skulle han väl säga
mig, när vi träffades? Men tänk om han äm-
nade alldeles, ignorera mig? Nej, det vore alltför
grymt efter alla år af längtan. Uppfylld af dy-
lika tankar, hade jag ytterligt svårt att uppehålla
någon konversation. Jag fruktar, att den blef
både ointressant och osammanhängande.
Då jag efter en dans af min kavaljer fördes
in i ett smårum, måtte jag plötsligt i en dörr
kapten L., som vid armen förde en elegant ung
kvinna af en sjrdländsk skönhet, med något sol-
varmt strålande öfver hela sitt väsen. Ett sam-
manträffande mellan oss syntes nästan oundvik-
ligt, då vi sålunda ställdes ansikte mot ansikte.
Han bugade sig också för mig och sade i en
ton, som om vi senast råkats dagen förut : » God
afton, fröken. . Får jag lof att presentera min
hustru? Den bästa behållningen från min resa,»
tilläde han och gaf henne en öm och stolt blick.
Gudskelof att jag vant mig vid själfbehärsk-
ning! Jag kunde leende fatta hennes hand och
utbyta några artiga fraser med henne. Men då
min kavaljer därpå öfvertog konversationen med
henne, blefvo kapten L. och jag hänvisade till
hvarandra.
»Jag visste icke, att kapten var gift,» sade jag
för att säga något.
»Jo, sedan ett halft år. Jag däremot var öf-
vertygad om, att fröken för längesedan var det,»
svarade han i en kallt gäckande ton, som sårade
mig ännu djupare än själfva orden. Kanske
märkte han det och veknade, ty han tilläde vän-
ligare: »Fröken har förändrat sig mycket.»
»Ja, jag vet det,» sade jag bittert. »Jag börjar
bli gammal och ful.»
»Det menade jag inte,» sade han allvarligt.
»Jag tycker, att fröken har förändrat sig till sin
fördel.» Måhända kände han att vi började nal-
kas farliga områden. Han afbröt sig därför ha-
stigt: »Men min hustru har redan fått nog af
sin första svenska bal och längtar att komma
hem. Au revoir!»
Han drog hennes arm under sin och de af-
lägsnade sig tillsammans.
Hur jag sedan härdade ut till jag kom hem,
vet jag icke. Jag minns, att tant på hemvägen
undfägnade mig med detaljer om det »intres-
santa giftermålet». Hon var spanjorska, lika för-
näm och rik som hon var vacker, och de hade
förälskat sig i hvarandra vid första blicken m. m.
Jag bara längtade att få bli ensam med mitt
lidande. Det fick jag också tillfälle till under
den långa natt som följde — de mörkaste
timmarne i mitt lif. Några tårar fällde jag icke,
jag var lugn och kall. Men det var dödens
köld och förstelning, ty mitt hopp var ju nu
dödt och begrafvet för alltid. Framtiden såg jag
för mig som en ökenvandring utan mål, utan
slut. Och jag tyckte det var alldeles omöjligt
för mig att upplefva en morgondag. Hvar skulle
jag få krafter därtill? Mer än gång höll jag mor-
finflaskan tveksam i min hand. Men Gud var
barmhärtig, som bevarade mig ifrån ett sådant
brott. Likväl var det icke fruktan för hans he-
liga vrede, som afhöll mig. Nej, det var min
blygsel för människors dom, min stolthet, som
icke unnade en man den triumfen, att jag dött
för hans skull. Ty sanningen letar sig vanligen
fram till sist, om man också går aldrig så skick-
ligt tillväga för att leda den på villospår.
Jag måste alltså besluta mig för att lefva, men
huru? För hvad?
På dessa frågor fann jag intet svar. Ett visste
jag bara, att jag måste bort, långt bort. Jag
ville, icke utsätta mig för att ännu en gång be-
höfva träffa honom och henne.
Alla möjliga resplaner hvälfde sig i mitt huf-
vud, men alla föreföllo mig lika intresselösa och
likgiltiga. Plötsligt fick jag en idé. Då jag var i
den schweiziska pensionen hade jag blifvit god
vän med en engelsk flicka, som varmt fäste sig
vid mig, ehuru vi voro sådana fullkomliga mot-
satser. Vi hade alltsedan korresponderat, om
också icke så flitigt, och hon hade flere gånger
på det enträgnaste inbjudit mig till sitt hem.
Men den stillsamma engelska prästgården hade
hittills icke haft någon dragningskraft för mig.
Nu däremot lockade den mig som en ljuflig
tillflyktsort. Och så visste jag ju, att jag där
kunde finna kärlek och sympati, som mitt hjärta
hungrada efter. Jag började erfara riktig hem-
längtan dit.
Senast för ett par veckor sedan hade jag fått
ett bref från min vän Grace, hvari hon före-
brådde mig att jag aldrig kom till henne, oak-
tadt jag var fri och ledig och kunde göra hvad
jag ville. Jag hade känt mig värmd af hennes
hjärtlighet, men att resa dit, just när jag vän-
tade att han skulle komma hem, föll mig natur-
ligtvis icke in, och jag hade ännu ej kommit att
besvara hennes bref.
Sedan jag gjort min morgontoalett efter denna
sömnlösa natt, satte jag mig genast vid skrif-
bordet för att låta Grace veta, att hon snart
kunde vänta mig.
Vid frukostbordet förkunnade jag för min tant,
att jag senast om en vecka ämnade resa till Eng-
land. Pion trodda först att jag skämtade, men
fann snart att det var allvar, då alla hennes in-
vändningar och föreställningar strandade mot
mitt orubbliga beslut. Hade jag föresatt mig en
sak, visste jag också att genomdrifva den.
Samma förmiddag började jag mina tillrust-
ningar: gjorde uppköp och ordnade mina ange-
lägenheter för en längre bortovaro. Jag kände,
att i verksamhet låg min enda räddning. Jag
måste handla för att slippa tänka. Tiden förrann
också hastigt under denna sista vecka, då jag
hade så mycket att ombesörja. Så kom resan
och inom kort hade jag hamnat i Woodlands
prästgård. Här välkomnades jag på det hjärtli-
gaste, icke blott af Grace, utan af hela den öf-
riga familjen, som om jag varit en gammal kär
vän till dem alla, hvilket gjorde att jag också
snart kände mig som sådan.|
Det var nära nog min första intimare bekant-
skap med ett hem och detta var ett hem i or-
dets rättaste bemärkelse. Här rådde en sådan
kärlek, sympati och harmoni mellan alla och en
frid och en glädje, som mycket sällan afbrötos.
Här erfor jag, såsom aldrig förr, fattigdomen
af min egen ensamhet, men på samma gång
glömde jag nästan mig själf för att lefva upp i
det nya, friska lifvet omkring mig. Nu först
lärde jag också riktigt känna Grace och hvilken
liten pärla hon var. På grund af modrens sjuk-
lighet var det egentligen på henne alla hushålls-
bek5rmmer hvilade, men det märktes aldrig, hon
var som ett ständigt solsken. Och hur mycket
hon än hade att göra, syntes hon aldrig jäktad.
Hon hade tid för allt och alla. Men icke blott
för hemmet räckte hon till; hon var äfven en
god fé för alla fattiga församlingsbor. Många
gånger åtföljde jag henne, då hon med en liten
korg på armen gick att skänka hjälp och tröst
åt någon, som var sjuk eller i bekymmer. Och
det var roligt att se, hur välkommen hon alltid
blef, hur älskad hon tycktes vara.
Sommaren hade snart flyktat hän som en be-
haglig dröm. Då ansåg jag mig böra göra all-
var af mitt tal om att lämna dem, ehuru jag
helst velat stanna där för alltid. Men hvarken
Grace eller den öfriga familjen ville höra talas
om, att jag skulle resa. »Jag måste stanna så
länge jag kunde trifvas.» Jag gjorde då till
villkor att jag skulle få inackordera mig hos
dem, och efter många invändningar blef det
uppgjordt.
Alltså kom det sig att jag blef kvar där i två
år. När jag ser tillbaka på mitt lif, tycker jag
att de åren voro mina lyckligaste. De voro nog
också de, som mest utvecklade och uppfostrade
mig. Hela min lifsåskådning blef en annan. Jag
lärde känna »den frid, som världen icke gifver».
Grace och jag blefvo allt bättre vänner. Vi
voro mer än systrar för hvarandra. Men jag var
icke den enda, som såg hennes värde; tjwärr
hade jag så när sagt. Hon blef förlofvad och
gift. Naturligtvis med en landtpräst, bon var ju
som skapad till en liten prästmor. Visst deltog
jag varmt i hennes lycka, men det kändes dock
bra påkostande för mig att mista henne och på
samma gång det hem, som blifvit mig så kärt,
men som utan henne ej längre skulle blifva det-
samma.
Då bröllopet var öfverstökadt, begaf jag mig
därför till London, där jag fått reda på ett bra
»boarding-house» genom familjen på Woodland,
som äfven rekommenderat mig hos flere famil-
jer af sina vänner. Jag hade hittills blott på
genomresa sett London och längtade att när-
mare få studera den intressanta världsstaden.
Sedan jag uppehållit mig där nära ett år, beslöt
jag att äfven se mig om på kontinenten, då jag
blef erbjuden godt ressällskap med en hygglig
engelsk familj.
Två år vistades jag nu på resor: solade mig
i det sköna Italien och njöt af dess konstskatter,
beundrade de majestätiska alperna i Schweiz och
slutade med att tillbringa en vinter i Paris, där
jag studerade språk och musik.
Då skref Grace och sade, att jag nödvändigt
måste komma och vara en tid hos henne, för
att göra bekantskap med hennes lilla Violet, min
guddotter, som nu säkert var i sin näpnaste
ålder. Jag kunde icke motstå, utan for.
Hvad det kändes godt att åter få hvila ut i
ett vänligt hem! Att icke längre betraktas bara
som en främling, en resande. Den hjärtegoda
Grace, som såg hur innerligt godt jag trifdes,
föreslog att jag för alltid skulle taga mitt hem hos
dem, eller åtminstone slå mig ner i närheten.
Men hur stora sympatier jag än hade för Eng-
land och hur varmt fästad jag var vid henne
själf, kunde jag likväl ej gå in på hennes för-
slag. Under alla dessa år i främmande länder
hade jag dock icke glömt, att jag ägde ett foster-
land. Det drog mig nu mäktigt till sig. Dess-
utom ansåg jag, att hvad godt jag kunde uträtta
med min förmögenhet, borde komma mina egna
fattiga landsmän till del.
Med saknad lämnade jag alltså England. Men
med glädje återsåg jag gamla Sverige, som aldrig
synts mig så vackert som nu, efter den långa
skilsmässan. Här ville jag nu bereda åt mig,
hvad jag så länge måst sakna: ett hem, som jag
kunde kalla mitt eget.
Genom bref från min tant hade jag hört att
kapten L. och hans fru för ett par år sedan bo-
satt sig i Spanien, emedan hon ej tålde vid det
nordliga klimatet. Jag behöfde således icke frukta,
att ett förnyadt sammanträffande skulle rifva upp
mitt gamla hjärtesår, som tiden så småningom
läkt. Eiktigt hade jag dock aldrig kunnat glöm-
ma, aldrig kunnat fästa mig så vid någon annan
man. Därför hade jag också föredragit att för-
blifva ogift. Men behaget och trefnaden af ett
eget hem behöfde jag ju därför icke försaka. Jag
var nu icke så ung längre.
Och så köpte jag den här egendomen, som jag
bestämde mig för af två skäl, dels för dess na-
tursköna belägenhet, och dels emedan folket här
var så fattigt och försummadt. Jag fann häri-
genom ett verksamhetsfält och det har rikligen
belönat mitt arbete och skänkt mig stor till-
fredsställelse.
Under de första åren bodde min tant hos mig.
Hon hade blifvit gammal och klen, orkade icke
längre med hufvudstadslifvet och då tyckte hon
att det var lugnt och skönt här på landet. Men
så dog hon. Det blef naturligtvis en tomhet för
mig, ty hon var innerligt god och snäll, om ock
en smula ytlig, så att några högre intressen hade
vi just icke gemensamt.
Sedan dess har jag bott här ensam, utom när
jag som nu haft något kärt besök att glädja mig
åt. För öfrigt har jag ju så hyggliga grannar,
så isolerad behöfver jag aldrig känna mig, för
att nu inte tala om mina »trogna undersåtar»,
som äro nästan lika många vänner. Ja, du kan
gärna kalla mig för en »afundsvärd varelse».
Jag har så mycket att vara tacksam för.
Till England kom jag ännu en gång på besök.
Det var kort innan Grace gick bort. Hon var i
ett par år mycket sjuklig, men bar det beun-
dransvärdt tåligt och gladt. När hon slutligen
blef allt sämre, längtade både hon och jag så
mycket att träffas ännu en gång här i lifvet.
Jag reste då ut och tog farväl af henne. Det var
en vemodig färd den gången.
tiennes lilla Violet är nu i sin tur en ung fru
och har lofvat att kanske till nästa år med sin
man göra ett besök hos sin svenska gudmor. Då får
du lof att också komma hit och göra deras be-
kantskap.
Ja, kära barn, nu har du hört hela min hi-
storia, åtminstone det hufvudsakliga. Så märk-
värdig var den ju icke, men kanske har du dock
kunnat lära något af den, säg?»
»Ja, älskade tant, det har jag!» Den unga flic-
kan slog armarne kring hennes hals och kysste
ömt den bleknade kinden. »Och jag kommer
att hålla tusen gånger mer af dig nu, än jag
någonsin gjort».
Efter en stund tilläde hon litet blygt och med
en lätt rodnad: »Vet du, tant, nu längtar jag
riktigt efter att få vara litet vänlig mot Erik.
Gudskelof, ännu är det nog inte för sent!»
–––––––
G
eorg levy’5 linneiviagå^in.
Drottninggatan 53, Stockholm.
Största härvarande lager af prima Irländska Hellinne Näsdukar i alla storlekar och finlekar.
Hellinne Hammarduksnäsdukar med bredfåll och hålsöm à 5.75 pr dussin.
Hcllinnenäsdukar med kulörta bårder. Barnnäsdukar. Fantasinäsdukar.
Order å minst 25 kronor levereras fraktfritt närmaste järnvägs- eller ångbåtsstation.––– —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
