Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bilaga: En fast punkt. Ord till den svenska kvinnan, af Mathilda Fryxell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Medföljer Idun enligt Kungl. Generalpoststyrelsens medgifvande.
En fast punkt
Ord till den svenska kvinnan
af
JVIathilda Fryxel!.
Ur Svenska, JVykterhetssällskapets skrifter.
»( jii est la femme?» »Hvar liafva vi kvinnan?» Så lyda de bevin-
gade ord, vi så ofta använda om någon uppseendeväckande till-
dragelse, och hvilka tvifvelsutan innebära en djup sanning,
I våra dagar talas och skrifves tidt och ofta om kvinnans höga
begåfning, om hennes uppgifter äfven i det offentliga lifvet, om hennes
rättigheter och skyldigheter så i socialt som ekonomiskt afseende. Man
kan hoppas att dessa frågor alltfort må få stå på dagordningen till ytter-
ligare gagn för båda könen; men här är ej stället för deras utredande.
Det finnes däremot en annan sida af hennes individualitet, hennes för-
hållande till samhället, som mera sällan afhandias, men som icke förty
är af allra största vikt för det hela, nämligen kvinnans karaktärsbildande
inflytande såsom maka, moder, syster, dotter. Hon har såsom sådan en
makt långt större än de flesta ana. Denna makt utöfvas i det tysta,
men är därför ej mindre betydelsefull, och det är på den vi här vilja
fästa uppmärksamheten. »Hvad stort sker, det sker tyst.» Kvinnans
ifrågavarande makt är djupt ansvarsfull, ty den kan lika lätt brukas i
låga som i höga och heliga syften; och dock är det en makt, för hvars
missbruk man ej kan ställas till rätta. Vi måste därför se till, huru vi
förvalta detta oss anförtrodda pund.
Måhända finnes intet, som så ofta förspiller välsignelsen af det
kvinnliga inflytandet som världssinne och småsinne. Vi kvinnor röra oss
och måste röra oss uti en hel värld af småting, hushållets praktiska
och kloka vård, hemmets renlighet och prydlighet, vår egen och de vå-
ras smakfulla och ändamålsenliga beklädnad, umgängeslifvets plikter, den
personliga, sympatiska vården om make, barn, föräldrar, syskon och tjänare,
och slutligen ^de många kraf, som nu för tiden ställas på oss för välgö-
rande ändamål.. Ej underligt att mången kvinnas personlighet helt och
hållet drunknar i denna myriad af småting, som hon ej får försumma. I stäl-
let för att hon skulle behärska dem, behärska de ej sällan henne, isynnerhet
om hon är i knappa ekonomiska villkor och måste arbeta hårdt för att hålla
sig och de sina uppe på det samhällstrappsteg, hvarest de befinna sig.
Alla dessa småsaker behöfva dock ej alstra småsinne. Bestrålas och hel-
gas de _ af ett högre ljus, så skola de ej mäkta neddraga och förytliga
oss. Vi skola då behärska dem, ej de oss, och i det plikttrogna ut-
förandet _ af dessa våra hvardagssysslor skola vi tillväxa i ädel själfför-
sakelse, ja, till och med få vidgad blick för samhällets kraf.
Däremot finnes en massa andra småting, som äfven falla på kvin-
nans lott eller som hon, rättare sagdt, påtager sig själf, det öfverdrifna
sysslandet med att pryda hem och toalett, det ytliga societetslifvet, de
hopade förströelserna, slukandet af all utkommande skönliteratur, jäk-
tandet efter nyheter, »les on dit», samt ett ofta ändamålslöst idkande af
ett eller annat slag af skön konst. Detta allt kan ödelägga eller så att
säga söndersmula ett helt människolif. Det alstrar oftast ett trångt, yt-
ligt småsinne och gör oss oförmögna att lefva för plikten, för mänsklig-
heten, för idealet.
Det inflytande denna alltför vanliga kvinnotyp utöfvar är neddra-
gande, kylande, förytligande och mången gång mäktigt nog att inom sin
räckvidd kväfva alla ädla tankar och känslor.
Allt berättigadt och oundvikligt mångsysslande, som nu én gång
tillkommer kvinnan, och som rör sig i lifvets periferi, kan adlas, enas
och behärskas, om hon har en fast punkt, ett centrum, kring hvilket allt
kretsar, och till hvilket allt syftar. En nutida författare, fransmannen
Godet, säger skönt om människans personlighet i sin helhet, om vår
ande, själ och kropp: »Genom den sistnämnda äro vi sammanlänkade
med sinnevärlden, genom andegnistan stå vi i samband med en högre
himmelsk värld, och genom vår själ, vår tanke, vår vilja stå vi som ett
själfständigt väsende midt emellan dessa världar. Yända vi vårt hjärta
och vårt väsens högsta åtrå till de sinnliga tingen, då omsnärja de oss
med tusen osynliga nät, draga oss nedåt och släcka andegnistan. Yända
vi däremot vårt hjärtas innersta begär till Gud och hans rike, då ut-
vecklas hos oss ett heligt andelif, i hvars ljus vi på ett rätt sätt kunna
bruka ej blott vår egen vilja och vår intelligens, utan ock den oss om-
gifvande sinnevärlden.» Den kvinna, som vandrar i detta ljus, skall ej
förvirras och neddragas genom alla henne omgifvande bagateller. Hen-
nes inflytande skall blifva till välsignelse, och detta inflytande, vi säga
det än en gång, det är stort.
Makan, modern eller- dottern äro de, som hufvudsakligast styra
hemmet och gifva det dess, prägel. Goda hem äro samhällets grundval.
— Det äv modern, som under de första barnaåren företrädesvis bildar
barnens blifvande karaktär. Pedagogerna äro eniga om, att intrycken
från de första barnaåren äro i detta afseende det viktigaste. — Det är
makan, som, om hon själf fått kraft från höjden, styrker och uppmun-
trar sin make under hans ofta mödosamma kall, och som hjälper honom,
att ej denna världens äflan och täflan få hos honom utsläcka all tro
på och sträfvan efter idealet. — Och huru ofta är det ej minnet af en
ren, älskande syster, som föresväfvar den unge mannen vid hans frestel-
sefulla lifsvandring och som styrker honom i pröfningens stunder.
Dessa allmänna satser och reflektioner rörande kvinnans stora in-
flytande bestyrkas och belysas af otaliga exempel så från det offentliga
som det enskilda lifvet.
I de bref och. rapporter, som inlöpa ej blott från våra i utländska
hamnar stationerade sjömanspräster, utan ock från sjukvårdare på de
stora sjukhusen, ja, till och med från fängelsepredikanterna, förekomma
ej sällan uttalanden, som på ett gripande sätt bevisa mödrarnas stora
inflytande. De stundom råa, hårda sjömännen, ja, till och med straffån-
garne blifva ofta veka som barn, då man talar vid dem om deras moder
och deras barndomshem. Mången förlorad son har aldrig kunnat glömma
sin moders böner och förböner. De liafva blifvit en makt, som han i
längden ej förmått emotstå. Den förvillade har slutligen återvändt både
till sitt jordiska och sitt himmelska fadershem. — Från slagfältens nöd
och död möta oss samma vittnesbörd. En varm, tacksam hälsning till
makan eller modern är ofta det sista ordet på de döendes läppar.
Ofvannämnda rapporter och bref ådagalägga djupet och varaktighe-
ten af de goda intryck, makans, moderns eller systerns exempel och för-
böner efterlämnat i många förvillades hjärtan, intryck starka nog att
rädda dem ur fördärfvet. Därtill må fogas några utlåtanden af ädla och
framstående män om den för karaktären grundläggande eller stärkande
inverkan, som beröringen med ädla kvinnor på dem ntöfvat. — En af
vårt lands stormän skref nyligen om sin tidigt bortgångna moder: »Jag
anser sannolikt, att den uppfostran, jag under mina första fem år fick af
min moder, haft, bland många andra faktorer, inflytande på min lefnad
och mer än någon annan bestämt min världsåskådning.» — Sonen till
en af nordens förnämsta skalder skref under en resa i söderns härliga
land hem till sin syster, som troget under åratal satt vid deras faders
sjukbädd: »Tanken på dig har ofta varit mig en ledstjärna under min
växlingsrika färd och har styrkt och bevarat mig i frestelsens stun-
der.» — En framstående vetenskapsman yttrade om sin maka: »Jag kan
ej nog värdera det renande och höjande inflytande, hon på mig utöfvat» ;
och en åldrig ämbetsman uttalade ett liknande omdöme angående sitt
lifs följeslagarinna: »Hon är hemmets värmande, lifvande sol, kring hvil-
ken vi alla röra oss i kärlek ocli frid.» — Om en ung fru uttalades det
omdömet: »Blott hon träder in i ett sällskap, kännes den andliga atmos-
fären renare.» — En af vära unga skalder sjunger med tanken på sitt
hjärtas vän:
»Då jag i hennes öga såg,
svalkade mig den renaste våg,
det var som hon ville en maning gifva:
är rent ditt hjärta, skall din jag blifva.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
