Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bilaga: En fast punkt. Ord till den svenska kvinnan, af Mathilda Fryxell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 DUN
Sådana yttranden äro vackra och vältaliga vittnesbörd om den makt
kvinnan förmår utöfva i det tysta.
Ehuru ämnet för denna uppsats egentligen är inskränkt till kvin-
nans verksamhet inom hemmet, torde dock en" afvikelse ursäktas för att
med några ord få tillfälle erinra om det välsignelsebringande offentliga
inflytande, som i vidsträckta kretsar utöfvats af åtskilliga nutidens be-
gåfvade kvinnor, t. ex. en Elisabeth Fry, en Florence Nightingale, en H.
Beecher-Stowe, en Josephine Butler, en Frances Willard m. fl., m. fl.
Dessa äro lysande stjärnor, som verka lifvande och styrkande på hela
kvinnokönet.
Ingen må härvid tänka: De kunde vara till nytta, men hvad kan
väl jag göra? Ingen är för ringa att kunna blifva till välsignelse. Äf-
ven den i yttre hänseende mest vanlottade kan blifva det. Eller minnes
man ej den 70-åriga kvinna, som för några år sedan dog på ett af Stock-
holms fattighus? Hennes kista var öfversållad af blommor, sköna sån-
ger uppstämdes vid hennes bår, och månget tårfylldt öga vittnade om
kärlek och saknad. Hvad hade då den gamla kvinnan gjort? Hoir hade
varit en trogen Herrens tjänarinna; hon hade bevisat huldhet mot alla
och särskildt ömmat för de i dryckenskap sjunkna. Hvad hon kunde
offra det offrade hon för att rädda och upphjälpa dem och för att från
deras arma barn afvända den bittraste nöden. Mången sådan liten fry-
sande, hungrande varelse hade hon klädt och mättat, under det hon ofta
själf både frös och svalt. Litet mjölk och bröd var stundom hennes
enda föda för dagen. Frid öfver hennes minne!
Denna gamla fattiga kvinnas lifsgärning var stor. Men hvad hon
kunnat uträtta, skulle det ej också kunna åstadkommas af hennes bättre
lottade medsystrar, om de ville rusta sig med samma kraft som hon?
Men af den olika rustningen beror rnvcket. Lifvet öfverflödar af
bevis därpå. Kärleken kan leda och höja, men den kan ock, själf miss-
ledd, förvilla och störta sitt föremål. Så t. ex. den på sitt sätt kärleks-
fulla men. svaga och förblindade modern, som ej kan neka sina barn,
sinä älsklingar något. Sonen får redan i skolåldern bjuda vänner och
kamrater på punsch, vin, cigarrer och kortspel. Då ynglingen stundom
visar sig i ett alltför upprymdt tillstånd, skämtas blott däröfver. Sin
rikligt tilltagna handkassa får han fritt disponera till sina nöjen, och det
blir aldrig fråga om, att han kan eller bör använda någon del vare sig
af denna eller af sin tid till beredande af hjälp eller glädje åt mindre
lyckligt lottade medmänniskor. Så utvecklas han allt ifrån barndomen
till en fullständig egoist. Döttrarna uppfostras med samma eftergifven-
het för deras lägre, själfviska böjelser, man talar ej till deras bjärtan,
man väcker ej deras pliktkänsla; och de blifva sålunda oförmögna att i
framtiden uppfylla »kvinnans höga och ädla kallelse».
En annan mera själfvisk maka eller moder är helt och hållet slu-
kad af nöjen och toalett samt af äflan att kunna, som det heter, »hålla
sig uppe i världen». Alla enklare bekantskaper, de må vara bur akt-
ningsvärda och bildade som helst, undvikas sorgfälligt, under det man
uppbjuder alla krafter att, med hvad medel det vara må, svinga sig upp
så högt som möjligt. Bäcka ej inkomsterna till för det öfverdådiga. lef-
nadssättet, så inknappas på löner och vivre för tjänare och arbetare
samt på understöd åt hjälpbehöfvande anhöriga m. fl. Barnen uppfost-
ras i samma anda. Hela hemmet är allt igenom fylldt af själfviskhet
och flärd. För sedliga lifsmål är ett sådant hem icke rustadt. Iivilken
framtid väntar de utträdande barnen? I hvilken riktning skola de taga
del i världsut-vecklingsarbetet?
Om samfundsandan i sin helhet skall höjas och renas, måste kvin-
nan lära att rätt uppfatta ej blott sin ställning i hemmet, utan ock de
förhållanden, som prägla samhällslifvet därutomkring. Mången moder
tager väl en öm vård om sina barn, men längre sträcka sig ej hennes
intresse och omsorg. Hon inser ej, att samhället utgör en enda stor
familj, och att vi alla äro solidariska, — att om vår nation försjunker i
synd, har hon själf föga hopp om att kunna rädda sina barn undan det
allmänna fördärfvet. I följd af detta trångsinne förblir hon likgiltig för
skriande samhällssynder, som draga tusenden ned uti ett obeskrifligt
kropp och själ mördande elände. I detta afseende behöfva kvinnornas
blick skärpas och deras hjärtan vidgas.
* *
Vid ett nyligen hållet diskussionsmöte för kvinnor afhandlades frå-
gan: »Lider vår tid brist på idealitet?». Tankarna voro delade. Somliga
beklagade, att en sådan brist verkligen förefanns, andra förnekade den-
samma. Enligt de senares uppfattning borde idealet sänkas till en lätt
upphinnelig nivå. Man behöfde då ej längre klaga öfver bristande
idealitet.
Då denna fråga är en af tidens mest brännande och därjämte be-
rör vårt ämne, torde det ej vara olämpligt att bär upptaga den och söka
komma till någon klarhet om hvad sann idealitet är.
Mullvaden kan sticka sitt hufvud djupt ned uti jorden och säga:
det finnes ingen sol. Så kunna ock vi i förhållande till idealet, vi kunna
förneka dess tillvaro. — Men existerar för oss intet högre ideal än det,
vi själfva kunna skapa och realisera, då är vårt släkte vingklippt. Den
längtan, som innerst slumrar i hvartenda människobröst, längtan efter
helighet, evighet och salighet, blir då betraktad som ett irrbloss, hvilket
endast vilseleder, och lifvets lösen blir: »Låtom oss äta och dricka, ty i
morgon måste vi dö.»
Märkligt är att se, huru dylika materialistiska åsikter voro ut-
vecklade redan för omkring 2,000 år tillbaka. I Vishetsbokens 2 kap.
anföras några af dessa uttalanden. Det heter: »Af en slump äro vi
födda, och efter detta skola vi vara såsom vi aldrig varit hade, ty ande-
dräkten i vår näsa är en rök, och tanken är en gnista af vårt hjärtas
slag. Och när den gnistan är utsläckt, så varder kroppen till falaska,
och anden försprides såsom en tunn luft. — Så kommen nu och låtom
oss njuta det goda, som är, och flitigt bruka världen, medan vi unga äro.
Yi vilja fylla oss med bästa vin och salfva, låt oss icke försumma
vårblomstren, låt ingen af oss vara lottlös i vår yppighet, ty detta är vår
del och vår lott.»
Mången tror, att denna kylande materialism och dess föregångare,
det förlamande tviflet, ännu ej sträckt sig till kvinnorna; men detta är
ett misstag. Inom den äldre generationen förekommer det sällan, men
hos de unga kvinnorna, barnen af vår tid, är det ofta tviflet, som hind-
rar dem från att tränga sig fram till en sund och sann idealitet. En af
våra yngre skalder skildrar detta själstillstånd på ett gripande sätt:
»Tviflet som en skogseld härjar,
för dess framfart intet värjar,
tviflet själf sig knappast bergar,
sjunker af förtviflans trötthet i förnekelsernas graf;
eller gör sitt bröst till pansar,
väpnar sig med trotsets lansar,
störtande mot trônes skansar,
att med krossad bröstsköld falla och med sönderbruten glaf.»
Allt tvifvel har dock ej samma karaktär eller ursprung. Därför är
utvecklingen från tvifvel till tro hvarken ovanlig eller ologisk. Det fin-
nes ett tvifvel, som vi kunde kalla: »De obotfärdigas förhinder». Man
tror ej, emedan man ej vill tro. Instinktmässigt känner hvar och en, att
tron på en helig, rättfärdig Gud, på ett lif efter detta och på en sista
räkenskapsdag — att allt detta ställer höga kraf på personligheten. Då
idealet ej -är oss kärt, kännas dessa kraf hårda, tunga. Man vill varda
dem kvitt och insveper sig därför i tviflets mantel, släcker hvarje gnista
af tro och är snart inne i förnekelsens hopplösa mörker. Mot lifvets
pröfningar finnes då ingen tröst, och innerst i själen är man ej ens viss
på sitt tvifvel — på förintelsen. Ett fruktansvärdt kanske ljuder alltid
där inne — kanske finnes dock en Gud, en vedergällningens dag.
Allt tvifvel är dock ej så hopplöst. Nittonde seklets barn äro 1
allmänhet obenägna att endast på auktoritet antaga någon sanning.
Kristendomens höga, heliga lära vinner ej genklang hos dem, då den
blott mottages sâ att säga i andra hand. Sanningen måste numera vinna
sina segrar på den inre öfvertygelsens väg. En sådan seger är vida mera
sällsynt och dyrköpt, men den är också mycket mera värd. Kristendo-
mens kraf: »Älska Gud öfverallt och din nästa som dig själf», gör en
fullständig omhvälfning i vår inre människa, där det egna jaget alltid
är benäget att intaga högsätet. En sann, djup karaktär, som ej nöjer
sig med att göra något till hälften, kan ej lätt besluta sig för en sådan
öfvergång. Man känner att här gäller: allt eller intet. Gifver man sig
åt Gud, måste man vara beredd att, om så kräfves, för honom offra ära,
samhällsställning, lycka, ja själfva lifvet. Icke underligt att mången står
tvekande, frågande.
I unga kvinnor, I som liden under detta tvifvel, I som uppriktigt
viljen tro, men ej kunnen, söken icke sanningen endast på spekulatio-
nens, utan framför allt på lydnadens väg. Huru tvifvelssjuka I än ären,
måsten I dock medgifva, att Jesus af Nazaret är det oss af Gud gifna
idealet, och att den kristna moralen är den högsta, vi känna. Börjen
på fullt allvar att följa detta ideal och lyda Guds bud, så långt I för-
stån; lyden ej blott hvad yttre handlingar beträffar, utan af hela edert
hjärta, och den dag skall helt visst randas, då tviflets dimmor skola
skingras, och I skolen med Tomas kunna utbrista: »Min Herre och min
Gud!» Edra ögon skola öppnas för sanningen, för idealet. Edert lifs
mångahanda skall få ett centrum, en fast punkt.
Men jag hör eder fråga: »Hvem är han, denne undeihare, som kräf-
ver en så odelad hängifvenhet? »Han vittnar om sig själf och säger: »Jag
är vägen, sanningen och lifvet, ingen kommer till Fadern, utan genom
mig.» — Historien vittnar att, hvarest han blir känd, trodd, älskad och
lydd, dar uppblomstrar samhället i både moraliskt, intellektuellt och
ekonomiskt afseende. — Geijer säger någonstädes om honom på sitt ge-
niala sätt: »Jesus af Nazaret är alla filosofers förtviflan, han är för stor
att passa in i något system och för stor att ignorera.» — Skalderna haf-
va besjungit honom och en af dem utbrister i djup tillbedjan:
iOm hans väsens djupa gåta
upp sin lönlighet skall låta,
synglas ej förslå, ej bâta
forskarifver, taiikeskärpa. Men förklaradt blir hans namn
för en själ, som hjälplös frågar,
hvilken hungerns märter plågar,
och med djärf förtröstan vågar
till förfång för mänsklig klokskap språnget i hans öppna famn.»
Har du vågat detta språng? Då har du fått en skatt för alla skat-
ter, då har du funnit det rätta idealet och ett fäste, som ej skall svikta
i lifvet eller döden. Då vill du ock lyda hans maning: »Min son, min
dotter, gå och arbeta i min vingård.» Du har då fått kraft att lyda upp-
maningen och visshet om, att arbetet ej skall vara förgäfves.
I Jesu efterföljd, i hans fotspår blomstra ej blott helighet och salig-
het, utan äfven sanning och skönhet, vetenskap och konst. När har hi-
storien kunnat framvisa sådana resultat i sistnämnda afseende som dem,
hvilka vunnits under den kristna civilisationen? Om ock kristendomen
ej på ett direkt sätt befordrar konsten och den vetenskapliga bildningen,
så är den dock det väsentliga villkoret och underlaget därför. Man kan
till och med säga, att under medeltiden klostren stundom voro kulturens
enda tillflyktsort. Utan kristendomens helgande, renande och förmild-
rande inverkan skulle mänskligheten varit för låg, rå, obändig och själf-
visk för att kunna alstra den civilisation, som under de senaste seklen
blomstrat inom kristenheten.
Vetandets portar äro nu upplåtna äfven för oss kvinnor. Äfven vi
få numera ingå i dess tempel och fröjda oss i dess ljus. Men må vi
aldrig glömma, att samhällsbyggnaden, bur härlig den än ter sig i hvalf-
bågar, spiror och ornament, dock aldrig kan bestå utan en fast grund,
på hvilken den hvilar. Civilisationens frukter, vetenskap, konst och in-
dustri, äro de ögonen fröjdande sköna hvalfbågamä och spirorna, men
gudsfruktan och de fasta rättsbegreppen utgöra den nödvändiga grunden,
förutan hvilken allt störtar samman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
