Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 15 januari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 I D U N 1897
Ack, sorg är lifvets skörd på jordens fält,
Där döden har sin segerfana ställt
Och vandrar fram bland tusenåra grafvar;
Och djupa suckar modersmålet är,
Som mänskan först ifrån sin barndom lär
Och sedan jämt till lifvets afton stafvar.
H. Sätherberg f.
Våra ministerfruar.
ii.
C^Nå vi nu taga pennan i handen för att med
*>sJ några biografiska data beledsaga porträt-
ten af de framskjutna damer — våra nuva-
rande herrar regeringsmedlemmars gemåler —
med hvilka vi hafva äran pryda »de svenska
kvinnornas blad», få vi från början betona,
att dessa anteckningar af närliggande skäl må-
ste bli helt kortfattade och endast kunna gifva
de rent yttre dragen af deras lif. Som rege-
ringens främste och ledande man intager hans
excellens statsministern en särställning, hvilken
naturligtvis i sin mån delas af hans maka:
med hänsyn härtill hade vi ock, redan i vårt
förra nummer, tillfälle att något utförligare
dröja vid fru Lina Boström, då vi inledde
denna serie med hennes sympatiska bild. För
flertalet af våra ministerfruar gäller det emel-
lertid, att — frånsedt den bemärkta ställning
de gifvetvis intaga inom hufvudstadens högsta
sällskapskretsar — deras gärning och person-
liga intressen falla helt inom det egna hem-
mets sfer. En rikare, en till sin betydelse
mera djupgående uppgift än makans och mo-
derns kan ju ej heller föreläggas en kvinna;
men till och med den moderne tidningsman-
nen, i öfrigt så villig som skyldig att tillmö
tesgå sin publiks vetgirighet, bör respektfullt
träda åt sidan vid hemmets fridlysta dörr. På
samma gång man med den älskvärdaste bered-
villighet tillmötesgått vår framställning, då vi
för Idun anhöllo om dessa nu publicerade por-
trätt, har man också uttryckt sin önskan, att
den åtföljande skildringen måtte i enlighet med
en sådan uppfattning begränsas. —
Som kändt bäres, inom den svenska rege-
ringen, förutom af statsministern, excellens-
titeln äfven af ministern för utrikes ärendena,
för närvarande grefve L. W. A. Douglas. TJr
denna synpunkt står alltså ock hans maka,
grefvinnan Anna Douglas, född Ehrensvärd, i
ranghänseende närmast vid fru Boströms sida.
Det är icke allt för läDge sedan Idun, re-
dan tidigare, hade nöjet bringa sina läsarinnor
grefvinnan Douglas’ bild ■— det porträtt vi i
dag meddela är dock nu nytaget. Vid samma
tillfälle gåfvo vi en, om ock flyktig, inblick i
de historiska salonger inom vårt utrikesmini-
sterhotell å det aristokratiska Blasieholmen, där
grefvinnan Douglas, mot en bakgrund af gusta-
vianska minnen, så lysande gör les honneurs
som värdinna. För dem, som på nytt önska
att i detta sammanhang uppsöka nämnda skil-
dring, erinra vi, att den återfinnes i n:r 10 af
Idun för år 1896.
Anna Louise Dorotée Ehrensvärd — så lyder
grefvinnan Douglas’ fullständiga flicknamn —
föddes år 1855; fadern, f. d. tjänstgörande kam-
marherren hos änkedrottning Desideria, grefve Al-
bert Ehrensvärd, har själf en gång som minister för
utrikes ärendena residerat i samma ministerhus,
där nu dottern vid sin makes sida represen-
terar svensk gästfrihet inför hufvudstadens »di-
plomatiska Europa». Hennes moder, född Hedda
Vogt, är af norsk börd. Sitt äktenskap med
grefve Douglas ingick hon år 1876, och år
1895 utnämndes hennes make, då landshöfding
i Upsala län, till utrikesminister. —
Vi följa nu för de öfriga ministerfruarna
den ordning, vår statskalender iakttager vid
uppräknandet af deras män, grundad på des-
sas respektive utnämningsår, en ordning hvil-
ken ock lär följas vid det ofta nog rätt så
kinkiga och grannlaga »placerandet» vid, exem-
pelvis, en stor officiel middag.
Friherrinnan Hulda Akerhielm, född Nyström,,
såg dagens ljus i Göteborg den 11 sept. 1849.
Hennes föräldrar voro: dåvarande notarien, se-
dermera verkställande direktören vid Riksban-
kens afdelningskontor i Göteborg Carl Mauritz
Nyström och hans maka Brigitte Charlotte
Henriques. Den 5 juni 1873 ingick hon äk-
tenskap med vice häradshöfdingen, numera,
sedan 1888, konsultativa statsrådet friherre A.
L. E. Akerhielm.
Fru Hilda Wikblad, född Nordén, föddes i
Östergötland den 31 oktober 1845. Föräldrarne
voro landskamreraren Gust. Nordén och hans
maka Hedvig Fredrika Jöranson. Efter att
ha tillbringat sina uppväxtår dels i Stockholm,
dels i Linköping, gifte hon sig den 12 dec.
1870 med vice häradshöfdingen, numera, sedan
1889, konsultativa statsrådet S. H. Wikblad.
Fru Helena Gilljam, född Forssberg, är född
i Gefle den 13 nov. 1846, där hennes föräldrar
voro grosshandlaren P. J. Forssberg och hans
maka Karolina Lovisa Asbrink. Efter uppväxt-
åren, dels i Gefle, dels i hufvudstaden, till-
hragte den unga flickan några pensionsår i
Schweiz samt ingick kort därefter, år 1865,
äktenskap med dåvarande rektorn i Hudiksvall
G. F. Gilljam. Rektor Gilljams verksamhet
förlädes dock snart till Stockholm, som sty-
resman för först Gymnasium, sedan Norra la-
tinläroverket. År 1891 utnämndes han till chef
för ecklesiastikdepartementet.
Fru Gilljam har med uppoffrande nit ägnat
en stor del af sin tid och sina krafter åt krist-
ligt filantropisk verksamhet. Så är hon leda-
mot af styrelsen för Sofiahemmet; men först
och främst bör hon dock nämnas som själen
och den sammanhållande kraften i sällskapet
»Unga flickors vänners, som stiftades år 1885
med syfte »att bevara så många unga fattiga
flickor som möjligt från fall». För denna ädla
uppgift söker föreningen verka dels genom per-
sonliga besök i hemmen, dels genom möten
för mödrarna — år 1895 höllos exempelvis 6
dylika möten för mer än 850 fattiga mödrar
— samt anordnande af »bibelklasser» och »lapp-
skolor» för flickor i uppväxtåren. Föreningen
räknade sistlidne år 269 medlemmar.
Skaldens gamla lampa.
’in hjälte blott är en mager poet —
nå, ingen blef än på skaldskap fet
i detta landet, så vidt inan vet —
kort sagdt, min hjälte blott skrifvit
om allt hvad skönt och älskligt han fann,
och på sådant han icke klifvit
till ordentlig, rangerad, praktisk man,
atlt, allt hvad nånsin han blifvit
är en grånad tok, som för dikt blott brann.
På bordet länge prålat, fylld och färdig,
den granna lampa han till julklapp fick,
ty nyårsnatten först han ansåg värdig
att mäta ljuset ifrån hennes blick.
Hans gamla, tarfliga trotjänarinna
med gulnad veke, smörjigt, tilltäppt drag
ännu på bordet syntes sömnigt brinna — — -
då dånar midnattstimmans första slag.
Han tänder på den nya. Strax en låga
sprang kraftigt utur runda veken fram,
men bröts behagligt emot kupans båga,
och skenet hvitt liksom en mjölkflod samm.
Den gamlas sken blef blekt vid denna lampa,
likt klippans fyr, som mattas och ses fly,
när Phcebi gyllne fålar börja trampa
de ljusa bäddarna i österns sky.
Men med en suck han gamla lampan släckte,
ty sköna drömmar hon bevittnat . . . ack,
hon trollat himmel af hvad blott var häkte,
när dagen kom med verklighetens black.
Hon ställdes bort i en dunkel vrå.
Ur glaset stirrade liksom ett Öga,
ett rundt och dystert; det fästes på
hennes unga syster, den höga.
Kanske man läste ett hot däri:
»Ännu han dig känner föga,
törhända min tid är ej än förbi.»
På nattduksbordet den nya han smög —
ja, det gick ej så lätt, det är smalt som en spång
och lampan var både för rank och hög,
och bordets skifva för trång.
Hon sköt upp som en båk öfver slipping brant,
ståtlig och klar, det är visst och sant,
men lik ett fyrtorn på — språng.
Hon var minsann allt för het också,
snart skalden dess låga släckte;
men ingen blund han dock kunde få,
hur än han sig vände och sträckte.
Den sömnlösheten har tusende spratt
för lifliga känsloöfvare,
fastän kroppen ligger där slö och matt,
så lefver allt själen röfvare.
Nu börjas nattdunklets karneval
med objudna gäster förutan tal.
Likt skumma, rökande dankar
tändas allsköns dimmiga tankar,
men småningom få de båd’ färg och kropp
Och dansa till slut en eldig galopp
kring den arme poetens panna
och vilja visst aldrig stanna.
Minnen med naggande smärta
bita sig fast vid hans hjärta.
Stackaren svettas, blundar och vänder,
räknar mekaniskt väl hundraden två,
men huru långt än han siffror adderar,
karnevalsvimlet alltjämt grasserar,
minnena släppa ej sina tänder,
pulsarna feberhettade slå
Ändtligen faller en dvala dock
öfver de domnande ögonlock.
Men uppe i retade hjärnans kamvar
stanna ej än de hetsande hamrar,
nu få de sm smälta ur drömmarnas härd
i sömnens tysta, mystiska värld.
Eller kanske skalden i halfslummer blott
den bortställda lampans klagan nått?
Man vet ej bestämdt. Måhända det var
af vakstormens vågor ett återsvall,
ett blott mer ordnadt, gripande svar
på grubblets sista allt dunklare trall.
Men hur det nu var, ijrån lampans vrå
en spöksång dallrade sakta så:
» Väl är du hög och grann och bättre brännes
din vekes starka ljus.
Men du är allt för klar. Ack, huru nännes
du tränga i hans hus? I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
