Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 15 januari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181)7 IDUN h
Jag var den anspråkslösa jämt, den blyga,
för mig var man ej rädd.
Tror du, att drömmens barn nu våga smyga
sig till min herres bädd?
De hulda älfvorna från Hoppets öar
längst bortom västerns bryn
med ljujva lunder, spegelblanka sjöar,
där ständigt blå är skyn.
Djärfves väl nu inför din starka flamma
en enda ljusbild gå
ur forna, glada minnens flock att glamma
bland kammarns skuggor grå?
Skall skaldens ord sin trollmakt icke mista,
ej diktens färgprakt skör
vid detta plumpa sken bli blek oeh brista,
som såpans bubbla dör?
Månne med dig min herre väl kan ströjva
mot aningarnas strand,
skall din brutala ljusflod icke röfva
bort töcknens underland?
Ack själfva rummets armod bort jag vände,
en slöja slugt jag drog
kring verklighetens hånande elände
och bort dess spöke slog.
Hans stilla glädje, ädla tankars lycka,
följd se’n af sömnens smek,
jag visste åt de långa nätter rycka,
då dagen honom svek.
Ty dagen är visst grym. Det var en annan
jag då såg jrån min vrå,
allt mera rynkig blef den höga pannan,
mer locken gles och grå.
Då jag var ny som du, hans ögon brunno
mot hvarje morgons glöd,
som om hans blickar idel glädje funno,
ej spår till sorg och nöd.
Men nu, när dagern genom rutan blänker,
han suckar väl ej, men
jag nog kan se, att inom sig han tänker:
Åh. är du här igen!
Ack, bättre vore ingen morgon bräckte
mer för ditt sorgsna sinn’,
men döden mildt din tärda veke släckte
som med en suck du min /))
Knappt sången tystnat ur mörka vrån,
då plötsligt hördes ett smattrande dån.
Skalden hade sträckt ut sin arm
— måhända i sömn, måhända i harm —
och stötte bord och lampa omkull.
Var det för klagande lampans skull?
Men huru det var, huru ödet ritar
sina dunkla infall pâ^slumpens blad,
såg gamla lampan om morgonen glad
den. nya krossad i bitar.
Chicot.
–––- *–––-
^vinnornas utställning.
J iksom det nordiska museet med dess stil-
fulla tillbyggnad otvifvelaktigt vid den
stundande stora Stockholmsutställningen blir
en af utställningsplatsens allra vackraste och
mest monumentala byggnader, så komma
de där anordnade utställningarna helt säkert
att räknas till de bästa och mest intressanta.
Man kan säga, att nordiska museet kom-
mer att innesluta den specifikt svenska af-
delningen. Främlingen, som vill lära känna
de rent nationella dragen i vårt lands od-
ling, skall här finna rika fält för sin gransk-
ning.
Den monumentala byggnaden, som nu är
till största delen färdig, inbjuder till ett
besök. Och med fantasiens hjälp har det
sig ganska lätt att uppkonstruera den an-
blick, som museet om några månader kom-
mer att erbjuda
Bottenvåningen i den gamla byggnaden
upptages af den hygieniska utställningen.
Allt, som rör medicin, kirurgi och sjukvård,
finnes här samladt Till de stora utställ-
ningarna från Karolinska institutet och Sofia-
hemmet går en särskild ingång, upptagen
genom ett af de nuvarande fönstren.
Vi passera emellertid den stora hufvud-
ingången, gå uppför den ståtliga trappan
och befinna oss nu inne i den praktfulla
hallen, som sträcker sig till höger och vän-
ster och upptager en areal af nära 5,000
kv.-meter.
Hela tillbyggnaden upptages af utställ-
ningarna rörande uppfostran och undervis-
ning, skolor och vetenskapliga institutioner
m. m. Vänstra kortväggen domineras af
Tekniska skolan i Stockholm och dess olika
afdelningar. Hela sidan utåt Djurgårds-
vägen upptages af öfriga tekniska skolor i
riket, Palmgrenska samskolan, Göteborgsfolk-
skolestyreise m. m., medan större delen af
långväggen midt emot uppfylles af abnorm-
skolornas alster. Plär möta oss sålunda
föreningen för sinnesslöa barns vård, arbets-
skolan för lytta och vanföra, Manilla blind-
institut vid Tomteboda m. fl. Golfvets midt
upptages af utställningar från boktryckerier,
de högre bildningsanstalterna i riket m. fl.
I det ståtliga tornrummet till vänster om
ingången presenterar sig Gymnastiska central-
institutet med dess attiraljer.
Vi vända nu våra steg till höger och
lämna den jämförelsevis låga tillbyggnaden.
Imponerande och praktfull utbreder sig den
stora hali, som upptager den redan färdiga
delen af nordiska museet och som är helt
och hållet anslagen till husslöjden och kvin-
nornas arheten. I denna storartade omgif-
ning te sig de träväggar, som skilja de olika
länens utställningar, som lilliputverk i jätte-
landet.
Men innan vi inträda i denna hall möter
oss alldeles vid själfva ingången en gammal
kär bekant. Det är »damernas egen» Idun,
som här anordnat en elegant salong, där vi
kunna slå oss ner en stund och hvila ut
Så fortsätta vi vår vandring. Utefter de
bägge långväggarna och på läktaren utbreda
sig de otaliga, skiftande alstren af vårt lands
rika husslöjd, äfven upptagande midtpartiet
af golfytan. Största utrymmet upptages af
Elfsborgs län, Gefleborgs län, Västernorr-
lands och framför allt Norrbottens län. Äf-
ven Göteborgs stad har erhållit ett rikligt
tillmätt utrymme.
De fyra rummen vid sidan af fonden äro
anslagna till Stockholms stad, medan själfva
fonden upptages af »Handarbetets vänner».
Antalet utställare från Stockholm uppgår
till 140. Det kan sålunda icke komma på
fråga att här uppräkna dem. Hvad hufvud-
staden äger af framstående skicklighet på
kvinnoarbetets område finnes här samladt
•—- från magasin och atelierer såsom Bikupan,
L. Lublin, Nordisk konst- och slöjdutställ-
ning, fröken Johanna Brunsons praktiska
konstväfnadsskola, Jakob Kulle m. fl. till
den stora mängden af enskilda utställare.
»Handarbetets vänner» och fröken Selma
Giöbel ämna äfven utställa i stora Industri-
hallen.
Under vinterns lopp komma så väl i
hufvudstaden som i de olika länen förbe-
redande utställningar att afhållas, vid hvilka
nödiga gallringar företagas, och hvarvid be-
stämmes, hvilka föremål som skola repre-
sentera länen vid den stora utställningen i
Stockholm.
––––-*––––-
Middagar i soeieteten.
å ni på konserten i afton?»
»O, nej! Vi äro bjudna på middag till
justitierådet.»
»Är där också middag nu! Det är den fjärde
familjen inom de finare sällskapskretsarne, som
har middagsbjudning i dag. Nu bli här återigen
tomma stolrader i konsertsalen! Jag har gladt
mig så ofantligt vid utsikten till att få höra denne
berömde konstnär, fast jag aldrig utan bäfvan
går in i en konsertsal här, ty jag har de flesta
gångerna skämts erbarmligt, äå konstnärerna
fått sjunga eller spela för så godt som tomma
hus, emedan det varit middagar eller supéer i
soeieteten.»
»Tja! Hvad är att göra, kära Signe? Tid-
ningarna skrika, förstås, ut oss som omusikaliska,
då societen nu gång på gång lyst med sin från-
varo, men hvarför skola vi just vara tvungna att
infinna oss, när vi bjudas på roligare saker?
Här äro ju många tusental, som ej ha förhinder
— — Vet du, Signe, jag tror verkligen, att det
allestädes är för flertalet lika ti’àkigt som för mig
att sitta på en konsert.»
»Men, Inez då! Inte kan du tro något sådant !
Du bara förtalar dig själf; du vill väl inte in-
billa mig, att du föredrager en middagsbjudning
framför en konsert af de mest framstående konst-
närer! »
»Det gör jag obetingadt, och det göra flere
med mig —»
»Döm ej om flertalet! För mången, mången,
som, i likhet med mig, längtat och trängtat efter
att få höra, till exempel, Marteau, är priset där-
för ett absolut hinder, synnerligast för familjer,
som gärna dela hvarje fröjd med hvarandra. Vet
du, Inez, hvad du nu och alltid borde göra? Jo,
skicka din konsertbiljett till någon musikalisk
själ, som ej har råd att offra två kronor på ett
nöje. Jag har åtminstone i dag förskaffat mig
en glädje genom att skicka de biljetter, vi på
förhand tingat, till två personer, hvilka blefvo
formligen hänryckta öfver att få bevista denna
konsert. — Men du skall få se, att om man ännu
en höst och en vinter låter konstnärer af rang
uppträda gång efter gång för tomma stolrader,
så komma slutligen inga betydande konstnärer
hit, och så få vi oskyldiga lida för de skyldiga.»
»Du kan ju strejka. — Eller skall du icke på
någon middagsbjudning?»
»Strejka, då generalen bjuder! Vet du hvad
subordination betyder?»
»Tja, hvad är att göra! Men jag.skall i alla
fall skaffa mig två ställföreträdare på den väl-
signade konserten. Och nu går jag hem, kloc-
kan går mot fyra och middagen är klockan fem.»
»På samma klockslag som generalens. Ack,
om man ändå finge gå från bordet till konser-
ten!» — —
Det var endast en intim krets af tolf perso-
ner, som var inbjuden till generalens. Bordet
var festligt dukadt, men gästerna lade genast
märke till, att endast ett rödvinsglas fanns vid
hvarje kuvert, och man undrade nyfiket, hvilken
nyhet vid serveringen som nu skulle öfverraska
gästerna, ty generalen, liksom också hans fru,
voro tongifvande för mer än en sällskapskrets.
Soppan var alls icke märkvärdig; man var
tvärtom något flat öfver att bli bjuden buljong,
som var hvarken bättre eller sämre än man fick
hemma i hvardagslag.
Därpå inbars en väldig helstekt gädda, så väl
sönderskuren, att betjänten, som serverade, med
lätthet kunde praktisera stycke efter stj^cke på
silfverspaden, då gästerna lade för sig. Man satt
en liten stund, väntande på såsen och annat
möjligt tillbehör till denna rätt, men då ingen-
ting vidare syntes till, döko gafflarna ned på de
bruna styckena, och nu följde utrop af förvåning,
förtjusning och en eller annan suck af sviken
väntan, allt beroende på hvars och ens smak för
denna alldeles nya anrättning, hvilken dock hade
en märklig förmåga att lifva stämningen.
Omedelbart därpå följde steken med sina grön-
saker, och måltiden afslöts med en dessert af
ett par friska fruktsorter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
