- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1897 /
24

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 22 januari 1897 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

H
p
p tj
<4 a
P S
s. pr
p

*


©
*d
P
*


ci- £L
Hh U
0: ™
Ho

P,.
w
S ^
0 o
P N
! ®
<i n
s- g
“s
Cnt3*»
" a b
2 BB
3 p.p)
Etp”
x’Sf»
24
fingrar, litetlättjefullaihållningen— lekte förströdt
med en stor la France-ros — porslinsherdinnans
skära ros med bakåtböjda, knpiga blad. Om det
smala ringfingret slöto sig två breda gnidringar,
som sägo så tjocka och nya ut och tycktes för
stora och tunga, ty de åkte ständigt ned och hon
sköt oupphörligen upp dem med en trött, likgil-
tig rörelse.
För hvarje gång någon ny gäst kom in i kaféet,
ryckte hon till och hans små svarta ögon riktades
en sekund på den nykomne för att strax åter
börja sin oroliga, irrande färd rundt kring salen.
Det var tydligt, att båda väntade någon, fastän
de nervöst sökte dölja det för hvarandra.
Plötsligt såg jag i spegeln, hur hennes fingrar
hårdt kramade om rosen, så att ett skärt blad
darrande föll af. På hennes kinder sprungo två
röda fläckar upp och hon slöt ögonen liksom för
att gömma dem. När hon åter slog upp dem,
lyste det ur dem ett underligt och sällsamt skim-
mer. Hennes kinder brunno hett och det hade
kommit något bäfvande vid munnen. — Hon var
ej af kallt porslin, den lilla herdinnan, hon hade
lif och blodet måtte flyga snabbt genom hennes
fina ådror. Men kinesens stora hufvud hade
kommit i nickande rörelse, det nickade långsamt,
gravitetiskt, liksom betydelsefullt, helt annorlunda
än det nickat förut. Det låg däri något af un-
dertryckt illvilja, och illvilja fanns det äfven i
hans små svarta ögon, som nu stannat på en
punkt och liksom sögo sig fast vid något.
Jag vände mig om från spegeln, hvari jag gif-
vit akt på de två, för att se, hvem som var or-
saken till allt detta, och jag såg tre unga herrar
komma tvärs öfver salen. En af dem var löjt-
nant och bar Svea artilleris uniform. Han kom
sist, jag såg honom endast från ryggen, när han
bugade sig tillbaka för kinesen. — En smärt,
något spenslig gestalt, snarare fint än starkt byggd,
men med spänstiga, smidiga lemmar. Jag riktade
åter min uppmärksamhet mot de två i spegeln.
Hon satt med framsträckt hals — hufvudet
litet på sned — alldeles som porslinsherdinnan,
icke kokett, utan så att det gaf ett stilla vemo-
digt behag åt den blå blicken, hvari det nu låg
som en outtalad fråga. Ögonen hade fått ett mål,
ständigt blickade de åt samma håll. Jag följde
IDUN
riktningen af hennes blick. Den såg ej ut öfver
salen, utan rätt in i en spegel, som stod liksom
i vinkel mot en annan spegel och måste upp-
fånga den delen af lokalen, där de tre unga män-
nen nu slagit sig ned vid ett bord.
Just så som hon där blickade in i vinkelspe-
geln, hade porslinsherdinnan på tant Ursulas
byrå betraktat sin herdes spegelbild.
Jag vände mig om mot bordet, där de tre un-
ga herrarne sutto, och fann de två civile inbe-
gripna i ett lifligt meningsutbyte, men den tre-
dje, den unge löjtnanten, satt tyst för sig själf
och blickade oaflåtligt rätt in i en af spegelväg-
garna. Och äfven denna var som en vinkelspe-
gel och måste uppfånga den delen af kaféet, där
herdinnan satt bredvid kinesen. Jag betraktade
den smärte officeren närmare. Han var helt ung
— röd och hvit, nästan som en flicka — svart
hår och inga mustascher, icke en gång en skugg-
ning på den svängda öfverläppen. Han var vac-
ker — nästan för vacker och skär för att vara
karl, men —––– — Det var ju herden — pors-
linsherden! Där satt ju om halsen den blå kra-
gen och herdens förgyllda knappar lyste. Och
fastän han höll hufvudet käckt, var det något
längtande och vekt i hans ögon.
För mig försvann det rökiga kaféet, de sorlan-
de gästerna. Jag var åter i tant Ursulas och tant
Cordulas lilla tilltäppta sal med de symmetriskt
ordnade gamla möblerna. Och porslinsherden
och porslinsherdinnan, som voro ett par, da-
nade af samma sköra, fina materia, stodo på hvar
sin byrå och sågo på hvarandra i vinkelspegeln.
Och hon höll sin skära ros i handen, den skära
rosen, som han aldrig hämtade, och hennes röda
läppar voro spetsade till en kyss, kyssen, som
han aldrig tog. — •— — —
Men i kaféet sutto de två och stirrade på hvaran-
dras spegelbilder — sutto långt ifrån hvarandra,
på olika håll, och äfven de två voro ett par af
naturen, danade att sitta sida vid sida.
Hvad de måtte längta! Flytta dem tillsam-
mans !
Men för de två hade ödet haft tant Ursulas
och tant Cordulas långa, raka mun med »nej» uti.
Och kinesen satt bredvid herdinnan och her-
den satt ensam. — — — —
1897
I spegeln ser jag herdinnan lyfta rosen mot
sitt ansikte, och hon spetsar sin röda mun som
till en kyss, och hon böjer sig djupt ned mot
rosen och fäster kyssen, som är så lätt, så sväf-
vande lätt, på ett skärt, doftande rosenblad.–––
Nu reser sig kinesen och han går med ovig,
klumpig gång mot utgången. Äfven herdinnan
reser sig liksom dröjande. För sista gången sän-
der hon en lång, blå blick mot herden in i spe-
geln, så lägger hon den skära rosen, hvars blad
hon kysst, ned på det hvita marmorbordet, tager
sina långa, mjuka handskar och går — långsamt,
med nedböjdt hufvud.
Strax därpå stiger den unge löjtnanten upp,
nickar flyktigt afsked åt de två civile, hvilka
tyckas bedja honom stanna, och går rätt fram
till bordet, som kinesen och herdinnan nyss läm-
nat. Jag ser hans unga, spänstiga gestalt af-
teckna sig i samma spegel, där jag förut betrak-
tat den vackra herdinnan. Hastigt griper han
rosen, som hon lämnat på det hvita marmorbor-
det, hårdt fattar han om den, så att den darrar,
för den upp mot munnen och tager kyssen, hon
fäst på det lena, doftande bladet.
Så fick herden herdinnans lätta kyss, som han
väntat på så länge, fick den — tryckt på ett
skärt, darrande rosenblad.
––– 1––—
Innehållsförteckning.
Våra ministerfruar. III. (Med porträtt af friherrin-
nan Anna Rappe, fru Anna Chrislerson, fru Charlotte
Wersäll och fru Rosa von Krusenstjcrna). — Prinsessan
Tusensköna ; poem af Daniel Fallström. — Skilda världar;
af Isa. — Stjärnan som föll; skiss för Idun af Mari Mihi.
— På förekommen anledning. — »Sessans» blommor ; af
Maja B. — Moderns plikter mot sina döttrar beträffande
giftermåls ingående. — Bröder; af Ilse Franke. — Dräkt-
reformföreningens »kjolmöte». — Utanför; poem afStran-
ger. — Från Iduns läsekrets: Till fru Lovisa Petterkvist,
Jock-mock. — Ur notisboken. — Teater och musik. —
De sju första arken. — Herden och Herdinnan; miniatyr
af -Elsa Lindberg. II. — Tidsfördrif.

G&°° ®\ j®« • j?
aiarorarr.
& a
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
När hälsans ros uppå kinden sitter
Och ögat strålar som ljusan dag
Och lefnadsmodet i kroppen spritter
Och puls och hjärta slå friska slag,
Då ingen, ingen uppå mig tänker
Och mycket sällan jag då söks opp,
Men flyktar hälsan, sin tanke skän-
ker
Man mig och sätter till mig sitt
hopp.
Mot dolsk fiende jag oftast strider.
Jag därför städse på vakt får stå.
Och när jag kommer till den som
lider,
Man glad och vänlig vill se mig då.
Helt dristigt vill jag nu här fram-
klifva
På benen mina, som äro sju.
Sök ut de småord, som däraf blifva,
Och jag vill hjälpa dig, kära dui
Af fåglar har du här tvänne slag.
Hvad motsats är till en mulen dag.
Två systrar, säg mig hvad heta de?
Och se’n en krydda, om jag får be.
Ett lappens husdjur. Ett kvinno-
namn.
Hvad står den dig, som du tar i
famn?
Hur kallas den, som sin make mist?
På hvad bör nöten ej lida brist?
Hvad maskar göra? Så trädslag tu.
Hvarur gick Noak med barn och
fru?
Hur är väl den, som ej äger hår?
Ett epitet som den långe får.
Hvad gläder tärnan att hatten gör?
En fisk. Ett skaldjur jag också för.
Hvad ej den kallas, som är en
»mes».
Så ett pronomen här äfven ges.
Tre substantiv. Hvad är flickans
kind?
En liten farkost vid stranden bind.
Hvad ovälkommet nog sällan blef?
Hvad sol’n om våren ur marken
dref?
Hvad tjugufyra i Sverige finns?
Jag tror en jordart här också vinns.
Sju verb helt säkert du hittar än.
Hur Niklas håller sin hjärtevän?
Hvad var det väl som i kedjan
brast ?
En engelsk titel du får i hast.
Af längdmått ett, somsnart gam-
malt är.
Och hvad jag böjer för eder här.
Ett adjektiv, nej det finnes två.
Hvad sin för fläckar man akta må?
Hvad logogryfen du finner, säg?
Och därför kilar jag nu min väg.
tHanken».
Springaregåta af Ah.
är hur stygg trot så vill
ligt ha hot kros jag sigt
fot du fas te ropte med den som
flic och blom vid oss jag
ster der jag kyss lens hon
kan har still kul lat satt stör hon
var hör ingen ska tyst sade
oss att de vara hvi var
Charad.
Mitt första kan vara än hvälfdt och
än platt.
Stundom bjärt är dess färg, men
kan ock vara matt.
Mitt andra icke solgass och icke el-
den tål,
Ty värmen på mitt andra plär all-
tid »göra kål».
När köld på tö har kommit mitt helas
uppkomst skett,
Och då mitt andra har då uppå mitt
första sett.
>Hanken.»
Länkgåta.
1. Frodig, grön och ganska täck.
2. Utaf Elfsborgs län en fläck.
8. Hvad den ofta göra plär,
Som en gladlynt män’ska är.
4. Kanske mig ibland man hittar,
Om i andras kort man tittar,
5. Barnen ösa mig med skopa.
6. Stad i Södra Europa.
7. Älskar vatten med passion.
8. Vid en landtgård possession.
Ofvanstående 8 länkar fås ur ett
geografiskt namn, utan att man om-
flyttar dess bokstäfver.
Sibylla.
Ordgåta.
Tag 7 ord, hvilkas begynnelsebok-
stäfver bilda namn på en blomma.
Orden äro: 1. Flicka. 2. Fågel.
3. Bräckligt. 4. Ändpunkt. 5. Blom-
ma. 6. Parasit. 7. Djur. Härtill
endast 7 bokst. Beseda.
Lösningar.
Logogryfen: Fönstervadd: födda, döda, fa-
der. döf, fet, vante, nöd, staf, stöd, vört, söt,
vad, föda.
Charaden; Kosmopolit.
Aritmogryfen: Konung Oskar — Sverge-
Norge : 1) kolos, 2) oktav, 3) nacke, 4) utter,
5) nying, 6) Gefle, 7) orkan, 8) sin-ko, 9;
knarr, 10) afvig, 11) Rappe.
Urgåtan: Nyårsvisiter: 1) Narva, 2) Yutta,
3) Arsta, 4) Rabba, 5) Salta, 6) Varna, 7)
Jmola, 8) Sätra, 9) Ivrea, 10) Trosa, 11) Esina,
12) Riala.
Palindromen: Apor — Europa.
X

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free