Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 5 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 1897
U
fr
îj
p
HJ fc
h S?
HJ M
P 5
H ©
P
d- 0,
KK £2
O: “
la
rs
pb •
(D L_«
H “
P o
g 8
i ®
£Tg
" §
09
m!=*P>
^rT®5 P
CD p p
—» P*?a
x’g.^
T ®p-
IDUN
han skulle gifta sig; hon tyckte ej om att han
sörjde längre, detta motarbetade hans framgån-
gar och dessutom hade ju den kvinna, han äg-
nade sin sorg, varit henne allt annat än dyrbar.
Men denna gång ville hon välja hans hustruI
Sällskapslifvet vore dock intet att bygga på;
mera på vägen måste hon föra saken, innan hon
själf reste. Yalet var också redan gjordt! Denna
natt, då hennes rastlösa tankar sysslat såväl
med det obekanta fältet för hennes nya verk-
samhet som med det hon måst lämna, hade hon
erinrat sig en ung flicka med just de egenska-
per hon önskade finna hos sin svägerska. Hon
hade visserligen föga sett den unga flickan, men
hennes personlighet framstod tydligt genom den
kontrast, hon bildade mot sin egen familj: fast
hon var den yngsta af systrarna, var hon dock
den första af dem att önska sig själfständig
verksamhet. Fru Sewerin påminde sig äfven,
hur hon förvånats att i detta tama hemlif finna
en medlem med så utpräglad ärelystnad.
Att hon var intelligent var utom allt tvifvel,
likaså att hon dragit största möjliga fördel af
den uppfostran hon fått.
Vacker var hon dessutom; så vacker till och
med, att Einar Dahl måste se det. Ja, en så-
dan hustru skulle sporra hans äregirighet och
hindra honom från att sjunka tillbaka i sig
själf!
Och barnen? Deras ungdom och deras fram-
tid, Bossis ömma hjärta samt fadrens och bar-
nens inbördes förhållande?
Det var så : då fru Sewerin spelade försyn,
glömde hon ofta det viktigare för att tillfreds-
ställa sin fåfänga.
Det första fru Sewerin gjort denna morgon
var att taga fram och granska fotografien af en
ung flicka. Det var samma bild hennes minne
framkallat under den gångna natten, samma re-
gelbundna drag, samma krusiga hår och fasta
mun och ögonen, — för första gången greps fru
Sewerin af en tyngande känsla af ansvar, —
deras uttryck var kallt.
Som en kontrast mot detta ansikte visade sig
plötsligt för hennes inre syn ett annat med mild,
öppen blick, men planen var nu så fastställd,
att hon ej ansåg sig böra rubba den för samve-
tets språk. Hon visste tysta det! Det var ju en
bildad kvinna hon utsett till sin svägerska: —
en sådan vet alltid sin plikt, och någon vanvård
kunde ju ej komma i fråga.
Lektorn lyssnade till sin systers framställning
utan att ana det något låg bakom. »Han be
höfde ett fruntimmer i sitt hus nu, då hon reste
bort, och barnen behöfde en uppfostrarinna. »
Detta var hvad hvarje klok människa skulle
sagt honom, och han sade ej något däremot.
Han blott stirrade bekymrad ned på mattan.
När systern vidare sade honom, att hon tänkt
och tänkt, till dess hon slutligen funnit en per-
son som skulle passa härtill, lyfte han ögonen
samt tackade henne med en nickning. Hon lade
framför honom fotograflen. Den var ej så vacker,
at} den skrämde honom eller väckte någon miss-
tanke på den egentliga afsikten. Han skärskå-
dade den lugnt, knappt medveten om, att detta
ansikte var honom behagligt att se på; han jäm-
förde det dock ej med ett annat, helt enkelt
emedan han ej väntade att hos någon annan
kvinna återse det uttryck af älsklighet, som hans
hustru ägt.
Systerns utsago fick gällarmer än det omdöme,
han kunde bilda sig efter porträttet; hans för-
troende till henne var fortfarande orubbadt, men
han gjorde likväl frågor, ty han ansåg sig böra
gå till grunden med denna viktiga sak. Största
besväret gjorde han sig dock med att åt den
unga damen utmäta minsta möjliga plats i sitt
dagliga lif. Han hade ju lefvat i den föreställ-
ningen, att allt skulle få fortgå som dittills, oeb
nu ville han värja sig mot det främmande ele-
ment, som skulle intränga i det hem, som ännu
var genomfläktadt af den älskades ande.
Fru Sewerin drog en suck af lättnad, brödren
reste sig för att gå, sedan han gifvit henne full-
makt att sätta saken i gång; hon hade nämligen
hela tiden hållits i en tröttsam farhåga för mot-
stånd, ty hon visste, att mot ett sådant vore all
öfvertalningsförmåga fruktlös. Största hindret
var nu undanröjdt; detta kom henne att känna
sig mer än någonsin belåten med sin förmåga.
Lektor Dahl skyndade upp för trappan till sitt
eget hem, men denna gång öppnade han dörren,
utan att först ringa, ty det var längesedan bar-
nens softid. I tamburen hängde hans resroek,
som han skickat hem med stadsbudet, bordet
stod dukadt, brasa och lampor brunno. Det var
så ljust och allt sig så likt, att han drog en suck
af lättnad öfver att ännu vara ensam med det
gamla, det nya hade ej ännu kommit.
Det. var samla Lena, som tog emot honom.
Allt stod väl till, barnen hade varit friska, nu
sofvo de.
Lektorn begaf sig först in i sitt rum för att
ögna igenom den angelägnaste delen af posten,
sedan gick han öfver salen in till barnen.
Närmast dörren stod gossens säng, och i den
låg han, knubbig och varm; den ena handen
var knuten, med den andra fasthöll han sitt
ulliga får, för närvarande den bästa leksaken.
Fadren betraktade honom leende, därefter gick
han till den säng, där Bossi låg.
De vackra lockarna voro spridda på kudden,
och händerna voro runda och hade frisk färg,
men fadren såg genast’ att ögonhåren voro våta
som af tårar. Han kfmde ej motstå frestelsen,
han gjorde en rörelse, som kom den lilla att slå
upp ögonen med ett yrvaket uttryck, till dess
blicken strålade upp och hon med ett utrop af
glädje slog sina armar om fadren i ett fast, långt
tag, som om hon befarade, att han åter skulle
lämna henne, som om hon anat, att de skulle
skiljas på ett långt smärtsammare sätt än det
som varit, som om hon vetat, att hon skulle
komma att känna sig ensam och till öfverlopps,
när hon inom kort blef räknad till det förflutna
— och det nya kom.
–––- *––- -
Innehållsförteckning.
Frida Segerdahl-Nordström; den första skridskogån-
gerskan i Stockholm. Af Hugo Samzelius. — För kvinnan!
Poem af Daniel Fallström. — Moderns plikter mot sina
döttrar beträffande giftermåls ingående. Andra täflings-
artikeln. — Vid kaffet; amatörfotografier af Hugo Falk:
>Hvad skola vi äta?» — En flickskolas femtioårsjubileum.
— Damer på skidor; af Ilse Franke. — Konsten att servera
och passa upp; för Idun af A—m. (Forts. o. slut). — Af-
nöita kanter; af Elin L. — Från Iduns läsekrets: Till Carl
Snoüsky; al D. I »kjolfrågan». Till Isa. — Ur notisboken.
— Teater och musik. — Det som »kommer» och det som
»går». Skiss för Idun af Elisabeth B—m. (Forts. o. slut).
— Tidsfördrif.
Ordspräksgåta.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13. 14 15 16
A
9’
9’
V»
9’
’t’ 9’
A A*»
9’
A
9»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
