Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 19 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 i D U N 1897
Den, som ej kan fördraga fiender, är icke värd att hafva vänner.
L. Scheffer.
Af sin far ärfde hon namnet Grenough, af I
sin mor namnet Fay, kändt och aktadt i I
hela det civiliserade Amerika, af sin sven- j
ske stamfader, som på 1600-talet flyttade
öfver till Amerika, namnet Lilje, förkvinn- j
ligadt till Lillie och i denna form inom j
släkten pietetsfullt reserveradt åt den äldsta
dottern i rakt nedstigande led. Utrustad
med rika musikaliska anlag, var den unga
amerikanskan nog lycklig att tidigt få ut-
bilda sin präktiga stämma under ledning
af framstående europeiska sånglärare, bland
andra Garcia, den snillrike spanske mästa-
ren. Mau förespådde henne en lysande
framtid som sångerska, men redan vid 17
års ålder öfvergaf hon denna frestande ut-
sikt för en ändå större lockelse: platsen
vid egen härd som älskande och älskad maka.
Af sin sång, som hon sålunda själfmant
hänvisade till privat- och hoflifvets trängre
område, lät hon från och med sitt gifter-
mål med den amerikanske rentiern mr
Moulton endast vid välgörenhetsföreställ-
ningar en större allmänhet få njuta, och
åt sitt lågande intresse för konsten gaf hon
från den tiden företrädesvis uttryck i ett
frikostigt mecenatskap mot dess utöfvare.
Bosatt i Paris och med ungdomlig lust
deltagande i de bländande festerna i Tui-
lerierna, fick den graciösa och spirituella
mrs Moulton snart tillträde till kejsarinnan
Eugénies intimare umgängeskrets. Då grund-
lädes mellan de båda kvinnorna en vänskap
för lifvet, hvarom vittnar bland annat mrs
Moultons sommarvistelser hos den lycko-
strålande kejsarinnan i Compiègne och hen-
nes besök längre fram hos den djupt ned-
böjda furstinnan på Chiselhurst och hennes
villa nära Monte Carlo.
Det spännande förspelet till fransk-tyska
kriget, början och utvecklingen af detta
fruktansvärda drama, belägringen af Paris
med dess skräckscener af nöd och brott
samt dess drag af storslagen själfuppoff-
ring — till allt detta var mrs Moulton ett
åsyna vittne. Ur sitt af tyskarnes bomber
antända palats i Paris flydde hon slutligen
med sin familj och lyckades med stöd af
pass genomtränga den fiendtliga militärkor-
dongen och uppnå fredligare nejder.
Efter ett tvåårigt änkestånd förmälde
sig mrs Moulton med danske ministern
i Washington, kammarherre Hegermann-
Lindencrone. I sju år unnades det henne
att andas hemlandets frihetsluft; därpå
återplanterades hon i monarkisk jordmån
genom ett penndrag af danska regeringen.
Den vackraste behållningen af hennes tio-
åriga vistelse vid hofvet i Rom torde vara
hennes vänskap med Italiens tjusande,
evigt unga och fagra drottning, Margherita,
med hvilken, utom personlig sympati, ge-
mensamma musikaliska intressen förena
henne.
Från det solvarma, leende södern beor-
drades ministern Hegerman-Lindencrone di-
rekt till ultima Thule. Med beundrans-
värd smidighet och energi satte sig hans
maka in i de nya förhållandena, och redan
ett år efter sin ankomst till vårt land slog
hon ett slag, som, på samma gång det
ådrog henne den mest smickrande uppmärk-
samhet, kulminerande i den henne af ko-
nungen tilldelade guldmedaljen Litteris et ar-
tibus, gaf ett eklatant bevis på de bety- ;
dande landvinningar hon på så ringa tid i
gjort inom stora världen.
Den 15 december 1891 uppfördes näm-
ligen i danska ministerhotellet inför kron-
prinsen, prins Eugen samt flertalet af hof-
vets och diplomatiska kårens medlemmar
den pikanta och melodiösa operetten »Her
Majesty’s Ship Pinafore» (af Arthur Sulli-
van, Englands mest populäre operettkom-
ponist), inöfvad, anordnad och anförd af fru
Hegermann-Lindencrone själf. De uppträ-
dande — unga damer ur societeten samt di-
plomater och officerare, bland dem en son
och en dotter till värdfolket — återgåfvo på
engelska språket med smittande godt lynne,
på vissa håll med verkligt artistskap, sina
respektive roller; orkestern, fröknarna Thora
Hvass och Ella Strandberg, löste, vid hvar-
sin Steinway-flygel och under ledning af
värdinnans taktpinne, på ett mästerligt sätt
sin tacksamma uppgift. Bifallet var det mest
lifliga, och efter föreställningens slut öfver-
lämnades, som en hyllnings- och tacksam-
hetsgärd, på det aristokratiska operettsäll-
skapets vägnar till fru Hegermann-Linden-
crone ett praktfull blomsterkorg med breda
band, bärande i gyllene bokstäfver inskrif-
ten »H. M. S. Pinafore». Alla öfriga ar-
rangemang, från de i entrén till gästerna
utdelade eleganta korten med »skeppet Pi-
nafore» samt de uppträdandes namn i guld-
tryck till den splendida supé, som afsluta-
de festen, voro i full öfverensstämmelse med
de präktiga sceniska anordningarna. Till
förmån för prins Karls folkkök uppfördes
dagen därpå i Hôtel Continentals stora sal
samma föreställning inför en distinguerad
och talrik publik och med glänsande eko-
nomiskt resultat.
Nu hafva de förklingat, de lätta fjäten,
de förbindliga ordskiftena, dé låga, mu-
sikaliska skratten, de halfkvädna diplo-
matiska visorna på veka, främmande tungo-
mål. Salongerna i det danska ministerho-
tellet stå öde. Fru Hegermann-Lindencrones
svenska saga är all. Men i Paris, där salar,
högre än de braheska, stå redo att mot-
taga det dyrbara hegermannska boet, där
börjar ett nytt skede af hennes lif, med
större uppgifter, vidsträcktare vyer, kanske
stoltare triumfer, mot en bakgrund af glän-
sande minnen från andra kejsardömets
dagar. T. K,
❖–––-
Hr ”Qunnars pisor.”
Gunnars sängkammare.
Liten Gunnar midday sofver
Uti sitt gemak:
Gröna luftiga gardiner,
Höghvälfdt ljusblått tak,
Och en matta mjuk som sammet
Gunnar sig består,
Och en vaggsång tusenstämmig
Kvarje dag han får.
Slut dig, glada, blåa öga,
Slumra sött en stund!
Susen sakta, höga björkar,
Vakten Gunnars blund!
Hrisken, drömma)’, i hans öra,
Hrisken ljuft och godt,
Att hans aning sig må röra
Om det goda blott.
De första stegen.
Lilla rädda fot,
Stappla mamma mot,
Se, min öppna famn
Är din säkra hamn!
Vänd till pappa sen
— Bara mod min vän! —
Och hans starka, hand
För dig strax i land!
Inför mor och far
Gunnar tagit har
Sina första steg
På sin lefnadsväg.
Liten Gunnar kär,
Kvart än vägen bär,
Herren före dig
En gång hem till sig.
Se Hans öppna famn
Är din bästa hamn,
Dig Hans fadershand
För till lifvets land.
Höstvisa.
Nu somna små trötta blommor
1 vinterblunden in,
Och alla björkarna mista,t
Den vackra skruden sin.
Och ute är tungt och mulet
Och, regnet sjunger sin säng,
Och inne är mörkt och kulet
Och tiden blir Gunnar lång.
Han lutar sitt ljusa hufvud
Mot rutem och ut han ser
Och undrar, om solen har somnat
Och ej tänker vakna mer.
Ha fåglarna glömt att stämma
Sin jublande lofsång opp ?
Vill ekorren mer ej gunga
Däruppe i björkens topp?
Då knackar det sakta på rutan,
Och Gunnar ser ifrigt ut :
Det är liten munter gråsparf,
Månn han vill leka tittut ?
»Goddag, herr Gunnar, hur mår du?
Och hvad har du för dig nu?»
nÄh, kära sparf, jag är instängd,
Och har så tråkigt, vet du?»
»Ack, vänta du bara, Gunnar,
Så skall du annat få se,
Nyss skatan berättade något
Som händer nu ett, tu, tre!
En bländande snöhvit Iclädning
Den mörka jorden skatt få
Och träden skimrande mantlar
Med idel juveler på!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
