Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 19 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 51
Och böljan lägger sig lydigt
Uti ett skrin af kristall,
Och solen ur höstblunden vaken
Sin strålglans där spegla skall.
Men vintern, som sömmar dräkten,
Har färdig ej hunnit den än
Med pärlor, juveler och glitter
Ock allt hvad som hör tül den.
Och därför får jorden vänta
Och bli lite sorgsen och grå,
Blott för att än skönare synas
Med süfverklädningen på!
Så vänta du bara, Gunnar,
Kanske ett par dar eller tre,
Och om ej skatan har narrats,
Så skall allt det där du få seh
Och Gunnar han lutar sitt hufvud
Mot rutan och ut han ser,
Och åt lilla glada sparfven
Som flyger han nickar och 1er.
Emmy Köhler.
–––- ❖–––-
Moderns plikter mot sina döttrar
beträffande giftermåls ingående.
Tredje täflingsartikeln.
Met var en gång ett äkta par, som hade
tre döttrar, den ena vackrare än den
andra, och den yngsta var den skönaste
af de tre. På den tiden hände det, att
där i landet var ondt om ogifte män och
hland de yngre af dem hade därtill uppkom-
mit den tanke, att det var bäst att ej taga
sig någon hustru. Häröfver uppstod stor
sorg i hela landet, ty det ena hemmet efter
det andra sjönk ned i jorden och i dess
ställe uppkommo underliga hns med många
stora salar, i hvilka troll och onda andar
smögo sig in och plågade svårligen dem, som
där sökte härberge. Många, många rådslag
höllos för att få bot mot detta elände, och
den ene mannen sade ett och den andre ett
annat, och under tiden sjönko än fiere hem
i jorden och trollens makt blef ännu större.
När de unga flickorna förnummo detta,
skylde somliga af dem sina ansikten af sorg,
men andra gingo nt i ödemarken ochbröto
mark samt odlade land, ty de visste nu att
där fanns rent för få män i kungariket.
Men de tre sköna systrarna ville hvarken
skyla sina ansikten eller gå ut i ödemarken,
och ej heller ville deras fader och moder
att de skulle göra detta, så länge de ännu
voro hvita som snö och röda som hlod och
här ännu funnos ogifte män i världen. Därför
togo föräldrarne och klädde sina tre döttrar
i silkeskläder, lade guldband kring deras ar-
mar och pärlor kring deras hals, satte små
dansskor på deras fötter samt förde dem så
allestädes dit, där ynglingar och ogifte män
funnos.
Och alla män, gamla och unga, prisade
högt de tre systrarnas skönhet, men ingen
enda friare fanns där ändå till dem.
»Här äro rent för många flickor att välja
på i detta land, vi få resa med våra tre
döttrar till ett annat kungarike,» sade då
modern. Fadern tyckte, att det var dyrbart
råd att få för hans stora bekymmer om de
sköna silkesklädda döttrarna, och när solen
smälte hafvets is, reste föräldrarna med dem
till främmande land för att visa dem för
de unga och gamla ungkarlar, som där
funnos.
Det gick här, som det gått i deras eget
land: alla män prisade högt de tre systrar-
nas skönhet,’ guldringarnes ’prakt, pärlornas
glans, och de små dansskorna sletos npp
dussinvis, men ingen, ingen friare hade kom-
mit, när vintern gjorde slut på sommarens
fester i det främmande konungariket.
»Vi måste återvända till vårt eget land ;
kanske har där nu blifvit större tillgång på
ungkarlar,» sade då fadern, och så foro de
alla tillbaka dit.
Då hände det sig, att tre ynglingar, den
ene vackrare än den andre, som aldrig förr
sett de tre sköna silkesklädda systrarna,
träffade dem på hvarje fest och på hvarje
gästabnd, och de glammade och dansade
med dem, så deras små dansskor sletos värre
än någonsin. Men icke heller de tre ynglin-
garue friade till de guld- och pärlprydda
systrarna.
»Vi få själfva göra gästabud, med prakt
och glans, med kostliga rätter och bägar-
klang, så fångas nog friare!» menade mo
dern, och fadern svarade: »ske alltså!»
Och där blef gjordt ett gästabud, i glans
och prakt, med mat som på konungens bord,
och med skummande vin och bägarklang,
men ingen friare begärde någon af de tre
döttrarna, fastän de voro klädda som ko-
nungadöttrar.
Då blefvo fadern och modern mycket, myc-
ket bedröfvade, och i sin stora sorg beslöto de
att spörja en hundraårig ungkarl, som bodde
ensam i en stenkula och hölls för att vara
en vis man.
Till honom gick nu de tre flickornas mo-
der och sporde honom, hvad som vållade att
hennes döttrar ej fått någon friare.
»Tre ting och ett till vållar det,» svarade
den hundraårige ungkarlen. »För det försia
är det din mans och din främsta önskan att
blifva kvitt edra döttrar och få andra till
att gifva dem silkeskläder. För det andra
ha ni bjudit nt dem som en marknadsvara
under en prålande skylt, och för det tredje
har ingen ungkarl sett dem breda duk på
bord eller stoppa strumpor. Och så ett ting
till ! » fortfor den urgamle ungkarlen, där
han satt ensam i stenkulan. »Vi ogifta män
i detta land bli jagade likt villebråd, fastän
vi själfva äro skapade till jägare, som med
kärlekspilar skola sikta på den utvalda. Men
ni kvinnor ha omskapat många, många af
oss till vilsna fåglar, som frusna flaxa förbi
de varma hemmen, utan att få komma dit
in, utom då dörrarna öppnas på vid gafvel
vid gästabuden. Vi flaxa då in och bli fo-
drade, men hemtama bli vi aldrig därigenom,
ty allt är oss så främmande, så diktadt,
och vi frukta att bli fångade i gömda sna-
ror; därför flyga vi ut ur de lysande burar-
na så behändigt som möjligt är.»
»Så är det!» suckade hon. »Men kan ej
du, som lefvat i hundra år, säga mig, hnr
jag skall bete mig för att få mina tre dött-
rar borgifta?»
Den hundraårige ungkarlen strök begrun-
dande sitt grå skägg och svarade: »Mitt
råd är, att du låter hemmets dörr stå på
glänt tre dagar af sju för att ensamma
frusna fåglar kunna få titta in och någon
stund värma sig vid eder härd. Fodra dem
behöfves ej, de bli lättare hemtama,- när de
ej skola kvittra, för det dn gifvit dem att
äta, och de skola snart upptäcka, om där
under ditt tak finnes någon liten fågel, som
ej skulle vara rädd för att få sina fjädrar
rubbade, när hon hjälpte honom att draga
strå till deras gemensamma ho. Följer du
mitt råd, skall dn lära mycket godt, som
du nu ej anar; men på det du må kunna
se hvad godt är, skall jag låna dig ett syn-
glas, på hvilket jag slipat i sextio år här
i min stenkula, och när du genom det skå-
dat några märkliga ting, skall dir komma
och lämna mig synglaset tillbaka.»
Modern återvände hem, tog silkeskläderna,
guldringarna och pärlbanden samt de små
dansskorna af sina döttrar och läste in allt
detta för att blott taga det fram till hög-
tidsbruk. Så gaf hon flickorna enklare dräk-
ter, och när de hade iklädt sig dessa, räckte
hon dem tre gånger nio ting för att bland
dem utvälja det som bäst låg för deras håg.
Då valde den äldsta en spinnrock, den an-
dra en grytslef, den tredje en bok och alla
satte sig glada till hvar sin syssla. Nu tog
modern fram det lånta synglaset, såg genom
detta på sina tre döttrar och fann att de
aldrig synts henne så sköna som nu. Men
därvid blef hon för första gången så un-
derligt ängslig, för att någon kunde komma
in och taga dem bort från henne, att hon
sprang till dörren för att stänga den med
lås och regel. Till all lycka mindes hon
då den urgamle ungkarlens ord, att syn-
glaset skulle lära henne oväntade ting, och
så lät hon dörren stå på glänt.
Då kommo ynglingar och ensamme män
och tittade in i det öppna hemmet, först
ängsligt och försiktigt, fruktande snaror,
sedan tryggare, när de sågo de sköna syst-
rarna syssla hvar med sitt, stundom talande
vänliga, förståndiga ord med hvarandra och
med dem. Och solen lyste så klart öfver
allt, som fanns därinne.
I hela konungariket gick där mycket tal
om hemmet, där dörren stod på glänt för
unga ensamma fåglar, som nyss blifvit nr
föräldrarnes bo drifna ut i villande världen,
och för fåglar, som redan blifvit vilsna och
frusna samt förgäfves hackat på rutan i
andra hem och bedt att få komma in en
stund. Men hvarken de tre sköna systrarna
eller deras föräldrar aktade på detta tal, ty
alla hade de sina tankar på hvar sin gär-
ning i hemmet, där solen lyste så varm.
Bland de ogifta män, som sålunda titta-
de in, befunno sig äfven de tre ynglingar,
som voro dç vackraste och ståtligaste i hela
landet, och de voro nu ej sena att fria till
de tre systrarna. Då tog flickornas mor fram
det underbara synglaset och såg genom det
på friarne, sade dock ej något om det hon
sett, men glaset fick ligga bland hennes
sysaker på bordet.
»Undrar om vår moder genom det glaset
ser, hnr vacker min friare är ! » tänkte den
äldsta systern, och såg själf genom syngla-
set på honom. Och se, då var han förvand-
lad till ett vilddjur med glödande ögon och
brännande andedräkt, så hon drog sig för-
färad bort från honom samt jagade sedan
ut honom från det solglada hemmet.
Nu tog den andra systern synglaset, för
att därigenom se på sin friare, och fick då
skåda honom som ett grymtande fyrfotadjur
och dref honom genast ut.
»Mig lyster nu att beskåda min friare,
som är den skönaste af de tre ynglingarne
och genom synglaset måste se nt som den
ädlaste prins i hela världen ! » sade den yng-
sta till sig själf och satte det underbara
glaset för ögat.
Men, o ve! I stället för den sköna yng-
lingen såg hon då en lam, vingbruten örn,
som aldrig mer skulle förmå höja sig mot so-
len. Hon, som var den yngsta och vackraste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
