Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 8. 26 februari 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN
Till fröken Aurora Storekenfeldt, som
nyligen firade sitt 50-årsjubileum såsom skolföre-
ståndarinna i Jönköping, hafva stadsfullmäktige
därstädes uttalat sitt tacksamma erkännande af
hennes verksamhet, sin uppriktiga lyckönskan
till jubileet och sin vissa förhoppning att väl-
signelsen af hennes trogna och trägna arbete
skall bestå, äfven sedan hennes lefnadsdag är
lyktad.
*
y>För medborgerlig förtjänat.» K. m:t har
tilldelat förra folkskolelärarinnan vid Klara för-
samlings folkskola fru Sofi Nilsson, född Andersson,
den kända befrämjerskan af skolköksidén i vårt
land, medaljen i guld af femte storleken med
inskrift »För medborgerlig förtjänst».
*
En liten kvinnosaksdébatt uppstod i lör-
dags i första kammaren vid behandlingen af den
föreliggande motionen, åsyftande kvinnas behö-
righet att inför domstol föra annans talan. Lag-
utskottet hade, som bekant, hemställt om bifall
till motionen. Hr Öländer opponerade sig emel-
lertid. I hans ögon tedde sig hela förslaget som
en yttring af de liberala idéer, hvilka skrifvit
»kvinnans frigörelse» på sin fana. För öfrigt
ansåg han att det svaga könet »hade föga advo-
katorisk talang.»
Detta yttrande uppkallade till genmäle lagut-
skottets ordförande, som anmärkte att vid många
domstolar kvinnan redan de facto ägde denna
rättighet, hvilken nu af lagen borde tillerkännas
henne. Dessutom stode det ju kvinnan öppet
att aflägga juridisk examen; hon borde väl då
också i all rimlighets namn ha rätt att föra and-
ras talan.
Biskop Billing kunde ej heller dela hr Öländers
uppfattning, att kvinnan ägde föga advokatorisk
talang; »som herarne kanske litet hvar haft er-
farenhet af, kan hon i det stycket vara svår
nog», men just därför vore hon mindre skickad
att uppträda inför rätta.
Saken aflöpte ock så att kammaren biföll ut-
skottets hemställan.
Samma dag godkände första kammaren äfven
utan debatt lagutskottets hemställan om skrif-
velse till k. m.-t i syfte att gift kvinna må vid
prästval kunna utöfva sin frånvarande mans
rösträtt.
–––«––-
Teater och musik.
K. Operan. Inför en nära fulltalig publik,
bland hvilken märktes konungen och kronprinsen
med uppvaktning, gafs i lördags å k. operan
konsert af hofkapellet under hr Nordqvists an-
förande och med biträde af den här redan förut
högt skattade unga danska violinartisten fröken
Frida Schytte. Den sistnämnda utförde därvid
M. Bruchs koncert för violin G-moll, där hennes
nobelt kvinnliga, mjuka och innerliga spel sär-
skildt gjorde sig gällande i adagiot, Massenets
mera obetydliga »Meditation de Thais» samt en
melodiös berceuse af Oui och en glänsande bra-
vurmazurka af Zarzycki. Det varmaste bifall
kom efter samtliga nummer den intagande konst-
närinnan till del.
Ljudligt bifall skördade ock hofkapellet för
sitt förträffliga utförande af Webers Euryanthe-
uvertyr samt framför allt för Svendsens ka-
raktärsfulla norska Rapsodi n:r 3, hvilken helt och
hållet måste bisseras. Det vokala elementet före-
träddes af hr Forsell med Stenhammars egen-
domliga ballad »Florez och Blanzeflor» och några
smärre sånger af Arlberg, Jensen och Sjögren.
Södra teatern gaf i måndags nytt program,
som inleddes med en liten enaktskomedi, »Kä-
ringregemente», af den för vår läsekrets ej obe-
kante unge författaren Fredrik Nycander-. Styc-
ket slog dock föga an — en viss simpelhet i både
ämnesval och utförande verkade stötande på pu-
bliken. Vi vilja därför spilla så få ord som
möjligt på detta helt visst snart glömda, mindre
lyckliga grepp af den framåtsträfvande och flitige
författaren.
Den därpå följande, galet uppsluppna franska
farsen, »Tre fruar och en man» afGrenet Dancourt,
väckte däremot stormande munterhet och bifall.
Hrr C. Bergström, Wagner äldre o. yngre, Lam-
bert och Stavenow, fruar Stavenow, Lambert och
Fornell samt fröknar Caspér, Nilsson och Friberg
delade alla erkännansvärdt förtjänsten af denna
framgång.
Fjärde kammarmusiksoarén gafs den 17 dennes
inför en ganska talrik och mycket tacksam pu-
blik. Mellan de båda klassiska mästarne Haydn
och Beethoven stod en nutidsmästare, nämligen
den belgiske kompositören Cesar Frank med sin
pianokvintett i f-moll. Såväl genom kompositio-
nens inre stora värde, dess klara form och dess
originella skönhet, som genom det briljanta ut-
förande, som af den Aulinska kvintetten förläna-
des detta stycke, blef detsamma aftonens glans-
nummer. Det väckte ock det lifligaste bifall.
Fröken Tora Hvass gaf i tisdags sin andra
musiksoaré under innevarande spelår. Biträ-
dande voro prof. Neruda och konsertmästaren
Zetterqvist. Programmet inleddes med Saint-
Saëns’ sonat för piano och violoncell i e-moll,
hvilken erhöll en i allo förträfflig tolkning. Sär-
skildt anslående verkade det poetiska andantet
och den ståtliga finalen. Följde så tvänne rhap-
sodier och trenne intermezzi för piano af Joh.
Brahms, spelade af soarégifvarinnan. Fröken
Hvass hade här tillfälle att visa sina goda egen-
skaper som pianist, och att hon afgjordt gått
framåt. Aftonens glansnummer blef dock Beet-
hovens pianotrio i ess-dur, en af kammarmusi-
kens pärlor. Ett briljantare utförande än som
kom denna solljusmättade, praktfulla komposi-
tion till del torde näppeligen kunna tänkas. Det
ryckte ovillkorligen hela den fulltaliga publiken
med sig, och bifallet, som följde på hvarje sats,
vittnade tydligt om åhörarnes stora tillfreds-
ställelse.
Musikföreningen gifver sin fyrtiondefemte kon-
sert instundande måndag efter ett särdeles loc-
kande program, hvari förekomma flere komposi-
tioner af Schubert med anledning af 100-årsmin-
net. Som solister biträda fröken Sidner och hr
Forsell. Det hela ledes af prof. Neruda.
Fru Mathilda Linden, vår operascens f. n. mest
populära sångerska, gifver om tisdag soaré å k.
operan, hvarvid kommer att utföras »Orfevs»
och fjärde akten ur »Carmen». Antagligen blifva
alla biljetter utsålda i dubbelt förköp.
Hr Tor Aulin gifver lördagen den 6 mars kon-
sert i Östermalms kyrka med biträde af sådana
förmågor som grefvinnan Math. Taube, förste
hofkapellm. Nordqvist, hrr Stenhammar, Berg-
ström och Lang — naturligtvis för fullt hus!
–––- *–––-
Drottning Blanka.
Historisk skiss för Idun af Mari Mihi.
(Forts. o. slut.)
Hon började frysadäruppe i snölandet, den stac-
kars lilla drottningen, och i nattens mörker, då
ingen såg det, föllo heta tårar från hennes väna
ögon, hvilka en gång skådat så gäckande gladt
mot lifvet. Hon kände sig så beklämd bland
alla dessa stolta, kalla kvinnor, bland dessa all-
varlige, järnklädde män med de långa, underliga
namnen, hvilka ständigt förde krig och död på
tungan.
De svenskes kärlek vann hon aldrig ; hon lärde
sig med möda att tala deras språk. Allmogen
hade tidigt fattat misstroende till den unga drott-
ningen, som konung Magnus hämtat från det där1
landet, hvarom de aldrig sport, och snart spredo
sig stygga rykten om fru Blanka. De sade hen-
ne vara kunnig i trolldrycker och varsel om ovord-
na ting, och då hennes förstfödde dog, menade
de tro på, att lifvet tagits från honom af densam-
ma, som gifvit honom det, så att drottningen,
själf, den stackars lilla fru Blanka, skulle hafva
förgifvit sin son. Sådant spredo de svarte mun-
kane, sådant präntade de med nidingahand i
krönikeböckerna, och folket trodde dem, ty män-
niskan är af naturen benägen att tänka föga godt
om den de föga känna.
Strax fru Brita hade lämnat konungens gård,
kom där en riddare dit, hvilken de aldrig hade
sett tillförene, ty han hade ständigt vistats vid
främmande hof, ehuru han var född vid Båfvens
gröna stränder. Nu var han gammal vorden och
hade dragit hem för att söka sig en graf där
vaggan stått. Han hade varit en väldig krigs-
man, riddar Tune. Hela hans lefnad hade fyllts
af farornas tjusning, och han hade dragit jorden
omkring, bjudande sina tjänster åt konungar och
furstar, när helst ofreds röda rosor frodades på
deras fält. Och riddar Tune ägde intet kärt i
världen utom sitt blanka svärd och sitt gamla
63
lejonhjärta. Han var åldrig och fattig och grå,
hans hjälmtäcke var tärdt af mått och mal, hans
rustning frätt af blod och tårar. Men hans sköld
bar ingen fläck, och huru stormig hans långa
lefnad varit, bodde där i hans själ hjältens höga ro.
Han tyckte synd om den stackars lilla drott-
ningen, ty han hade själf en gång älskat en så-
dan där liten fjäril, men den fjärilen hade tidigt
fladdrat från honom till en annan, grannare blom-
ma, och sedan hade aldrig riddar Tune älskat
mer. Och ständigt, då den lilla drottningen såg
honom an, drog han sitt ärriga ansikte till något,
som skulle föreställa ett leende, men den gamle
riddaren hade lett så föga här i lifvet, att af alla
hans ansträngningar blef där endast en fast hisk-
lig grimas. Till honom gick hon ofta och talde
sin sorg, ty hon kände, att riddar Tune en gång
ägt ett hjärta.
— Jag är så olycklig, så olycklig, och mitt sinn
blir sjukt, då jag tänker på hvad som är och
hvad som kunnat vara. Veten I så ej någon
bot därför, riddare?*
— Ack, fru Blanka, kunde riddar Tune låta
sitt lif för eder lycka, lefde han ej längre. Mina
ögon ha skådat all världens härlighet, men de
skådade aldrig en människa, som var lycklig an-
nat än i minnet eller i hoppet. En gång då jag
var ung, mötte jag en gammal skald i Ravenna,
hans namn har undfallit mig, men de sade, att
hans minne skall lefva tills jorden dör. Han höll
före, att intet smärtar så som att i sorgens da-
gar draga sig till minnes den lycka, som for.
Då jag ser eder, fru Blanka, tror jag den gamle
skalden hade rätt.
— Men kunde jag då ej få draga till mitt land
igen! O, att jag finge återse mits sköna Namur
en enda gång, blott en enda liten gång, riddar
Tune!
— Nej, det fån I aldrig, fru Blanka. Konung
Magnus hjärta är fastfruset vid hans rikens isar;
bittert skulle det svida, om man slete det där-
ifrån. Ocn där konungen af Sverige är, där skall
äfven hans drottning vara. Måhända klinga mina
ord bittra, men erfarenheten af många skiftande
öden under en lång lefnad, hvilken nu, Gud bättre,
lider mot sitt slut, talar genom dem. Så är det,
fru Blanka: lifvet är svårt, men döden ljuf.
Så började hon längta till sitt barndomsland,
längta såsom endast den, hvilken vet, att målet
aldrig, aldrig skall hinnas. Hon satt blek och
sluten i frustugan, föga aktande på de små kam-
martärnornas muntra kvitter, medan hennes tåre-
mattade ögon drömmande blickade mot söder,
ständigt mot söder. Dit ilade hennes tysta tan-
kar likt höstens frusna fåglar, ty där i det hopp-
fullt blånande fjärran, där funnos ju lyckan och
Namur.
Men i den lilla örtagården, som försagd smög
sig mellan det gråa slottets torn och ringmuren,
hade riddar Tune låtit plantera några sällsynta
rosor, som han fört med sig från främmande
land, ty han tänkte, att det skulle glädja den
lilla drottningen att se dem. Och när fru Blanka
särla om aftonen trädde dit ned och andades
denna doft, som hon så väl mindes från sin fa-
ders rosenslingade slott, stannade hon och slog
ihop sina små händer, ej rätt vetande, om hon
skulle le eller gråta. Sedan gick ingen dag för-
bi, utan att hon talade en stund med de fagra
blommorna från solens land. Så märkte hon en
afton, att de modlöst sänkte sina hufvuden, eme-
dan frosten bränt deras hvita kronor.
— Mäster Sigfrid, mäster Sigfrid, hvad hafven
I gjort, att mina stackars rosor blifvit så sorgsna?
sporde hon.
— Ack, eders nåde, de äro alltför ömtåliga att
kunna !efva häruppe i kölden. Ej heller finnes
här någon, som rätt förstår sig på dem.
— Stackars små hvita blommor, klagade hon,
hvad hafven I så förskyllt, att man röfvat bort
eder och fört eder hit att vissna och dö! Riddar
Tune var grym, då han tog eder med sig — ack
nej, han menade så väl, den gamle riddaren;
han ville blott göra drottning Blanka glad. —
Sägen mig nu, mäster, gifves det intet medel på
jorden att skänka dem lifvet åter?
— Jo, ett medel finnes, svarade den gode örta-
gårdsmästaren, och det är att sända dem dit, där
de först öppnade sina kalkar för solen.
— O, Mäster Sigfrid, där taladen I vishetens
ord, var tröst, var tröst, små blommor, snart ären
I åter hemma, men drottning Blanka skall ej se
eder mera, aldrig mera.
Sade herr Eggert von Kyhnen, hvilken den
dagen var drottningens följesven:
— Föga båtar det eders nådes rosor, om de
sändas tillbaka dit, hvarifrån de kommit, ty dö
de ej på vägen dit, måste de dock dö vid fram-
komsten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0067.html
