Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 26 februari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 I DU N 189?
CD
et-
gSo
m
&
Cfç
mg»
2r » P
2 p p
3 p,ja
xå*
O „
CO si
CB 1
CO
O
ßc
c:
©
Då höjde den lilla drottningen dröjande sin
skygga dufvoblick till riddaren.
— Men de få dock dö bland de sina, herr Eg-
gert. Dock, hvarför taga sig vid några stackars
rosor. Så hafva ej de svenske för sed. Mäster
Sigfrid, låt dem dö i ro, det är bäst så. Men
laga att jag ej får se dem mer. I hören det,
mäster, aldrig mer. Men I, herr Eggert, låten
mig nu höra en visa, oden där gycklärevisan I
sjöngen för fru Iliana Åkesdotter,
Så slog hon genast öfver från sorg till glädje
såsom hennes vana var, och fattande riddarens
arm dansade hon bort med honom genom örta-
gårdens gångar, medan han sjöng:
Så togo de grefven, den hårde våghals,
Allt uti sin gula lock.
Så höggo de honom hans hufvud af
Allt öfver den sängestock. —
Kom så den tid, då hennes sistfödde, hertig Hå-
kan, skulle fira sitt biläger med Danakonungens
hugfulla dotter, fröken Margareta. Det blef ett
bröllop, vida omtaladt i de tiderna, och mången
mäktig furste, mången hurtig riddare och ädel
fru församlades vid de danskes hof på kung Val-
demars älskade Vordingsborg. Där träffade fru
Blanka äfven samman med sitt syskonbarn, den
glade hertigen af Bretagne. Och han fyllde hen-
nes öron med honung och talade om hennes
ögons violer och hennes lockars guld, om sången
af hennes steg och musiken af hennes stämma,
såsom tusende män talat till henne tillförene.
Men fru Blanka lyssnade ej därtill, ty hon var
länge, länge sedan förbi all dylik fåfänglighet.
— Sire Robert, sade hon en dag, minnens I
Junker Ralph de Lacy?
—- Fuller väl minnes jag le beau Ralph, fru
Blanka. Han stupade vid eder broders, den ädle
grefve Johan, sida i korståget mot lithauerna.
Lyckan svek honom tidigt, ty hon lät hans hjärta
brinna och förbrinna af kärlek till en skön och
ädelboren jungfru, demoiselle Emilia di Dandolo
af Venezia i Välskland. Men hennes fader hade
lofvat henne till en annan, och det blef junkerns
bane. — Hvi blifven I-så blek, fru Blanka?
Den lilla drottningen svarade ej; hon sänkte
hufvudet, en bruten blomma lik, och gick.
Hon hade bjudit sin ungdoms älskade farväl,
utan att hennes hjärta hårdnat, utan att veklig
klagan lämnat hennes läppar. Men nu, då de
sade henne, att hon förlorat hans kärlek innan
hon förlorat honom själf, då tänkte hon, att där
fanns intet, intet i hela vida världen, hvari hen-
nes själ kunde finna ro utom i döden. Hade
hon varit man och riddare, skulle hon döfvat sitt
hjärtas ve i stridens eller händelsernas vilda vim-
mel; hade hon varit en ringa kvinna, skulle hon
lämnat världen att låta sig vyssjas till ro af
klosterklockans milda stämma. Men nu var hon
en konungs maka, och därför var hon dömd att
dådlös dröja vid sländan, medan lifvet, det stora,
sköna lifvet, i fröjd och smärta drog förbi där-
utanför.
Då den lilla drottningen så kände, att hon ej
kunde uthärda längre, och att bördan blef henne
för tung, lade hon sig ned att stilla bida den
siste vän, som tiden ger.
Och snart kom han, den gamle, som så ljufligt
väcker ur den korta, orofyllda dröm, de kalla lif-
vet, kom trött och sudlad af vägens dam från
ett stridsfält borta i Frankland, där skördeslagen
måst falla täta.
Men då han skådade den lilla drottningen,
som blickade emot honom så huldrikt, glömde
han tröttheten och dammet och drog sitt ryn-
kiga anlete till ett hjärtevarmt leende, ty han
var både stark och mild, den gamle, mild som
den där mycket lidit. Sin hemska lie hade han
nogsamt gömt vid dörren och bar i sin skrumpna
hand blott en högröd krans af vallmo, fridens
ljufva blommor. Och fru Blanka tänkte i sitt
sinne, att den gamle var så förunderligt lik riddar
Tune, där han stod med sitt leende, rynkiga an-
sikte.
— Veten I så, hvar riddar Tune dväljes? spor-
de hon honom.
— Riddar Tune har gått före eder till him-
melrik. Viljen I så ock äfven till det andra lan-
det, fru Blanka?
— Ack ja, jag har väntat eder så länge, så
länge. Hvi hafven I ej kommit tillförene?
— Edert timglas var ej utrunnet. Ännu fin-
nas där några sandkorn kvar.
Då fattade den lilla drottningen sin makes hand
och sade:
— Farväl, konung Magnus. Guds moder och
alla helgon signe Eders Nåde.
Sedan knäppte hon sina händer samman och
blef mycket stilla.
— Nu är tiden all, fru Blanka, hviskade be-
friaren och krönte sakta hennes guldskimrande
hufvud med fridens vallmo och nickade och log
och gick.
Men konung Magnus och hans lifmedikus, mä-
ster Laurentius Jonae, de sågo honom ej. De
sågo blott, huru den lilla drottningen blef allt
hvitare och hvitare, de varsnade endast, huru
hennes grepp om makens hand blef allt svagare
och svagare.
Så föll där en ensam stjärna från den dunkelblå
decemberhimmelen.
Då tecknade mäster Laurentius korset på sitt
bröst och sade:
— "Var tröst, var tröst, Eders Nåde. Nu har
fru Blanka vändt åter till paradis.
— Hon var mitt lifs solsken, klagade konun-
gen. Nu lider det mot, skymningen.
Och han böjde sig ned och kysste sakta den
lilla drottningens hvita panna och lade i hennes
sköte en knippa af de väna, hvita rosorna, hon
älskat så mycket, de väna, hvita rosorna med de
långa, grymma törnena.
Sedan drog han åter mot Norden, mot sagans
land, att möta sina sista, bittra öden och sin si-
ste, blide vän.
–––- *–––-
Innehållsförteckning.
Josefina Holmlund; af Hjalmar Cassel. (Med porträtt).
— Moderns plikter mot sina döttrar beträffande gifter-
måls ingående; fjärde täflingsartikeln; af En svenskflicka.
— Blommor och grafvar; af Ave. — Grannar; skiss för
Idun af Sophie Linge. — »Lyckans skärfvor»;. utgången af
Iduns tidsfördrifstäfling. — Kvinnliga apotekare; bvad
vår första kvinnliga farmaceut säger om »Apotekareme-
daljens frånsida». — En liten »kjolvisa»; af J. F—lm. —
Ur notisboken. — Teater och musik. – Drottning Blanka;
historisk skiss för Idun af Mari Mihi. (Forts. o. slut). —
Tidsfördrif.
––––❖–––-
fihjöiMj.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Hvem vill väl neka, att vi mänskor
skapa
Behofver nya för hvar dag som går;
En väcker dag vi orka knappast
gapa,
Och om ett sekel ingen lefva rår.
Då är vår jord — jag endast sup-
ponerar —-
Befolkad utaf lättingar. — Ett ord:
Om en och annan då där prome-
nerar
Han är af stål," men ej åf nerver
gjord.
»Ack, hvilket dåligt skämt,» man
hetsigt ropar.
»Bevis vi fordra utaf er, fantast!»
Bevis ni skulle få i stora hopar,
Om er kontroll ej vid den tiden
brast.
Men låt er nöja nu, och tag ingres-
sen
Som den är ment — att föra er »på
spår»,
Och för att korta af gissningspro-
cessen,
Jag muttrar ej, nej, flinkt till verket
går.
De vida, de blånande rymder oss
locka,
Beryktad planet ur hans bana vi
plocka.
Till främmande världsdel se’n förer
jag er,
Till land där man ris åt hvar män-
niska ger.
Se’n slutar vår färd, och att makligt
oss hvila
Vi slå oss till ro — låta bilderna
ila.
En i jorden krälande.
En för brödet trälande.
En vid grafven snyftande.
En från jorden lyftande.
En till marken slående.
En på djupet gående.
En i luften springande.
En tillhopa tvingande.
Öfver snö en bärande.
Känsligt öra skärande.
Silfveraktigt blänkande.
På sin maka tänkande.
Mat med pinnar spisande.
Penningnöden lisande.
Aromatiskt kryddande.
Mot förmultning skyddande.
Hederskänslan härjande.
Bleka kinder färgande.
Åt sitt nöje skattande.
Tafla innefattande.
Ägodelar gömmande.
Uti Hades drömmande.
Färd på insjön görande.
Plän till målet förande.
S. L.
Palindrom.
Jag böjlig är — men styf ibland
också,
Vänd om mig, mycket liten blir
jag då,
Men stundom dock jag vara kan så
stor
Som halfva jorden, hvaruppå du bor.
Tosse.
Charad.
Mitt första högst försåtligt är
Och faran på sin vinge bär,
Ja, — ofta själfva döden.
Mitt andra på ett fartyg finns,
Och äfven, om jag rätt det minns,
I skogens dunkla gömma.
Mosaik.
r I p
Ofvanstående 20 smådelar skola sammanfogas till ett helt, hvars hori-
sontela rader — lästa från vänster till höger — beteckna 1) hvad som
är i farten under mulna dagar, 2) en närgången tingest, 3) en som står
på stadiga ben, 4) gör ett festligt intryck, 5) odlar andras torfva, 6) bon-
dens stolthet, 7) minnesmärke, 8) på andra sidan oceanen, 9) lockande
för den hungriga, 10) en »okrönts» krona.
Äro orden rätt funna, så bilda deras initialer namnet på en blomma.
Sibylla.
Mitt hela — ja, nu låt mig se —•
Det kan bestå af delar tre,
Men ock ibland af flera,
Som hvar en mycket gömma kan
Af värde eller vikt, minsann,
Ja, utaf bådadera.
Tosse.
Prokop.
1—5 = ö,
2—5 = profet,
3—5 = födoämne,
4—5 skadligt för hälsan.
Ess.
Lösningar.
Charaden : Matilda.
.. Stajvelsegatan: Kust Koest —Kika flickor:
Öfre fältet : I) Pamer, 2) Lerum, 3) Mosel,
4) Ätran, 5) Körås, 6) Oskar, 7) bedja, 8)
Kosta, 9) Quito, 10) Peter. — Nedre fältet :
1) Ilmen, 2) skata, 3) Skara, 4) puffa, 5)
pudel, 6) Altai, 7) klack, 8) fikon, 9) Mocka,
10) roder.
Triangelaritmogryfen: 1) Esbjörn, 2) Sa-
lado, 3) bleka, 4) jaka, 5) öda, 6) ro, 7) n.:
Sifferlogogryfen: Näktergal, ar, ek, kar,
get, lake, gran, Tekla, lärka, känga.
Anagramgåtan i Kraka : Kreta, arket, ka-
ret, raket, akter.
Gåtan; Bref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
