Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 5 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 IDUN 1897
Gläd dig du unga lif,
Ty det går
I det nya är
Emot ljus och kraft,
Emot sol och vår!
Och om i drifvan
En vårdröm du sänkt,
En längtan du tänkt,
Som du i blom
Vill ha. återskänkt —
Kanske en vårdag
Skall fruktblommors snö
Öfver dig strö
Den lycka du drömt,
Och som ej kunde dö.
Ellen Lundberg.
intelligent oeli konstnärligt begäfvad familj.
Yid ankomsten hit, alltså vid sju års ålder,
voro Emily Nonnens skolstudier afslutade, men
på den första grund, som genom dem blifvit
lagd, byggde hon sedan med tillhjälp af för-
äldrar, syskon och broderns lärare ett kunska-
pens tempel. Grenom fadern infördes bon i den
engelska litteraturen, och af broderns lärare
fick hon en inblick i naturvetenskaperna, me-
dan hon tillsammans med sina systrar stude-
rade språk och historia. Grammatik kom den
tiden ej så mycket i fråga som nu. Det väckte
de unga damernas förvåning, när Fryxell ut-
gaf sin svenska grammatik, att också moders-
målet skulle studeras som andra språk. I sven-
skan invigdes ej heller Emily Nonnen genom
läxor om språkets genus, numerus och kasus,
utan genom läsningen af Atterboms Lycksalig-
hetens ö, hvilken hon fann så intressant, att
hon studerade den med tillhjälp af ordboken.
Hon var då 13 år gammal.
Hur sällsynta sådana böcker då voro i Gö-
teborg, kan man ana, när man hör omtalas, att
vid början af 1820-talet fanns ett tryckt exem-
plar af Tegnérs Axel, hvilkot ägdes af lands-
höfdingen och gick i lån inom societeten.
Fröken Nonnens artistiska anlag förbisågos
icke. Det var hennes afsikt att blifva målar-
inna, och hon uppehöll sig därför i Köpen-
hamn, där hon under ledning af prof. Rörbye
målade bra porträtt i olja. På den »älskvärde
Thorwaldsens » atelier ritades flitigt. Mellan-
stunderna ägnades åt ett rätt intressant konst-
närslif.
Hemkommen målade hon på beställning från
Upsala ärkebiskop Wingårds porträtt och till-
bragte sedan sommaren 1844 i Stockholmj där
hon målade porträtt i akvarell, en då i Sverige
nästan okänd genre. Hon fick äfven befallning
att måla drottning Desideria, men hinder kom-
mo emellan och porträttet blef ej utfördt.
Utom med andra intressanta personer, som
hon träffade i hufvudstaden, umgicks hon
ock med sin brors vänner, .Jakob Berzelius och
Anders Betzius. Tillsammans med några be-
kanta var hon detta år i tillfälle att se den
gamle Carl Johans sista revy på Ladugårds-
gärdet, och i Upsala, där hon ock denna gång
någon tid vistades, sammanträffade hon med
de danska studenterna vid deras första besök där.
Oafsedt längre och kortare uppehåll i de of-
vannämnda städerna, har fröken Nonnen rest
ganska mycket. Hon har flere gånger varit i
England, rest i Tyskland och Norge, men fram-
förallt i Sverige, där hon både i stad och på
land varit en efterlängtad gäst. Och fröken
Nonnen reste med öppet sinne och vaken blick
och samlade därför i sitt rona sinne skatter
af ädel halt, hvilka hon sedan omsmälte och
sofrade, för att som juvelsmycken skänka den
ungdom, som växte upp omkring henne.
Några af denna ungdom samlade hon i sin
ritskola, andra fingo af de utmärkta systrarna
hela sin undervisning och framförallt en lifs-
riktning åt det rätta målet.
Dock var det ej som lärarinna i egentlig
mening Emily Nonnen skulle gifva sin insats
Sveriges kulturlif, det var som författarinna
för barn och ungdom.
År 1855 utkom hennes första öfversättning
från engelska till svenska och 1895 gjordes
den sista från svenska till engelska. Dessa ar-
beten från det ena språket till det andra lika-
som bidragen till svenska kalendrar och tid-
skrifter äro så många och af så växlande in-
nehåll att de ej här kunna uppräknas. Yi
skola därför endast hålla oss till originalarbe-
tena för de svenska barnen.
År 1859 hade fröken Nonnen skrifvit en
fabel, »De båda skyarne», hvilken hon visade
för redaktör S. A. Hedlund. På hans råd läm-
nades den till bokhandlaren C. J. Arwidsson,
som genast intog den i sin julkalender och sedan
skickade författarinnan några planscher, hvar-
om hon skref »De tvänne guldhjärtana eller
Guds öga vakar» och »Lorenzo och Roshilda
eller Marmorgruppen », båda utkomna 1859.
Sedan följde I860 »Rubinringen eller Sannin-
gen segrar», 1863 »Familjen på Ornaholm el-
ler Jjifvets skiften», 1864 »Granatkorset eller
Ros och Lilja», 1865 »Flyktingarne eller Val-
språket öfver dörren», 1866 »Taltrasten, tid-
skrift för barn och ungdom» samt 1868 »Uf-
vets skola eller Ädel säd och rika kärfvar»,.
alla dessa utkomna på C. J. Arwidssons förlag.
Få böcker ha i vårt land af ung och gam-
mal mottagits med sådan tacksamhet som dessa.
Föräldrarne uttalade sin glädje öfver att de
fått en litteratur, som så lugnt kunde lämnas
åt barnen, och beklagade endast att författarin-
nan vore hindrad att fortsätta.
Orsaken härtill var en sjuk syster, som hon
uteslutande ägnade sin vård, och då denna 1866
afled, kommo öfveransträngning samt resor och
bestyr emellan. En berättelse, den ofvannämnda
»Lifvets skola», skrifven under intryck från Eng-
land, utkom, som vi nämnt, 1868, men sedan
voro lifvets septemberdagar inne, de senare
originalarbetena ha ej samma sommarprägel
som de ofvannämnda. Ufvets praktiska bestyr
togo ock konstnärinnans och författarinnans tid
i anspråk. Skötandet af gården med dess
bokföring, ett större hushåll, vidsträckt um-
gänge och vården af en äldre syster upp-
taga nu den åttiofomåriga Emily Nonnens
tid ; men att så mycket praktiskt arbete hvilar
på den späda, älskvärda lilla kvinnans skuldror,
anar ej den, som i höstkvällen sitter i för-
makssoffan och lyssnar till henne.
Ett af fröken Nonnens äldsta minnen är den
kanonad, som i London förkunnade segern vid
Waterloo. Ofärden öfver århundradets hjälte
för oss lätt in på betraktelser af förr och nu.
Den vördnadsvärda värdinnans gedigna histori-
ska bildning och rika världserfarenhet göra
hennes omdöme lugnt och säkert. Den gamla
och nya tidens förtjänster och fel vägas opar-
tiskt mot hvarandra. Och den nya tiden med
sin lätta samfärdsel, sina många möjligheter
till arbetsförtjänst, sin folkbildning och filan-
tropi får priset. Men fröken Nonnen är van
att af erfarenheter draga slutsatser. Hon drö-
jer livarken vid den gamla goda tiden eller
den oroliga nya, in i framtiden spanar hennes
varma blick, frågande, om det nya släkte, som
nu växer upp omkring oss, har kraft nog att
gå framåt i utveckling.
För detta unga släkte är det väl nu knappast
möjligt att skildra våra fröjder, då bland böc-
kerna på julbordet fanns en bok af Emily
Nonnen. Den lästes naturligtvis först af den
lyckliga ägarinnan själf, som kanske med det
lilla pekfingret följde rad efter rad och ovan,
ofta med tårskymd blick, läste upp berättelsen.
När den boken var utläst, utbyttes den mot
en af de andra, som någon af lekkamraterna
fått, och så ändtligen, när berättelserna gått
laget om, hamnade hvad som möjligen återstod
af boken i en vrå af bokskåpet, medan inne-
hållet, gömdt i vaxmjuka barnahjärtan, bar
mer eller mindre rika frukter, hos några blef
första väckelsen till evighetslif. Men var icke
öfverallt välsignelsen så stor, på oss alla ver-
kade den dock så godt, att bara åsynen af de
gamla utnötta böckerna framkallar de ljusaste
barndomsminnen. Dessa minnen fylla oss ännu,
när våra hjässor börjat gråna, med den inner-
ligaste tacksamhet mot författarinnan, som gaf
oss dem, men också med den önskan, att de
barn, som växa upp kring oss, må få de djupa
sanningar, som i dem innehållas, med på deras
lefnadsväg, och därför äro vi nog dristiga att
bedja den åldriga författarinnan att i sin lef-
nads höst återgifva de unga sin sommars fagra
blommor.
Denna vår önskan blir också snart uppfylld,
i det att en förläggare, som länge sökt efter
de i bokhandeln utgångna böckerna, anhållit
om att få utgifva dem i ny upplaga.
Men, torde någon invända, i en tid då allt
går med snälltågsfart, kan väl icke det, som
skrefs för öfver 30 år sedan, ännu vara njut-
bart?
Yi svara, att hvarje gång vi omläst dessa
våra kära barnböcker, ha vi alltid funnit dem
lärorika och tilltalande, oeh när vi berättat
dem för våra berättelsehungriga småttingar, ha
de suttit på sina pallar lika förtrollade som
deras mödrar en gång sutto på sina.
Detta är ej underligt, ty sanningens sol
speglas i dem, och den solen vet ej af någon
aftonskymning, den kan och den skall, så länge
ett människohjärta klappar, upplysa och upp-
värma det.
Formen kan visserligen åldras, men i Emily
Nonnens böcker är icke ens formen i sin hel-
het gammal; och om den än på något ställe
är det, så likna i alla fall dessa hennes be-
rättelser den lilla paviljongen vi sågo på ber-
get. Hennes eget kärleksfulla barnasinnes afton-
sol skimrar igenom det hela.
Amanda Leffler.
––––- *––––-
K järtetro.
En berättelse från. skären.
rtz Väddö, fagra ön i Ålaizds haj\
’ Det stod, när jag var barn, ett kors pa stranden,
Och fram till korset smög sig grön en stig
Emellan klipporna i sanden.
Spar af en inskrift syntes äizzzu kvar,
Men tvärträ’t hade storm ooh böljor tagit.
Se’n hafva sol och regn och tidens tand
I ojämn kärnad mot .det dragit.
Och nu siar blott ett litet rös af sten,
Där gröna stigen slutar uppa hällen.
Men vågejz sjunger än sin gamla sång}
Af vemod fylld, i sommarkvällen. •
Och korsets saga än blaizd bygdens folk
Förtäljs, när glada vinterbrasan flammar,
En enkel, flärdlös sägn om hjärtetro,
Som fran all kärleks källa stammar.
« ®
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
