Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 9. 5 mars 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 67
Matts Olsson var en rask och glad matros,
Som post från Grisslehamn till Alajid förde
Och mången gang, då hafvct fruset låg,
Till Ekerö med häst och släde körde.
Mot storm och dimma ofta käckt han stridig
Och lika säkert ror som plog han skötte,
Och dock en gång, när fyrti ren han fyllt,
På grund hait med sin postbåt stötte.
Och sjön gick hög. Snart låg i våtan graf
För alltid båten gömd med last och männer,
Hvad dolda gründet hette, hvar det låg,
Blott Gudj som bor i höjden, känner.
Men uppåt klippans häll på öde strand
Där mås och tärna kretsa öfver vågen,
Matrosens hustru reste upp ett kors
Till ögontröst när sorgen ty?2gde hågen.
Det prydde hon med lilja och syren,
På vintern hä?2gde där cjz murgrönsrefva,
Och under M. och O. hon rista lät:
»/ djupet svunne, vi hos Herran lefvah
Och mellan sten och klippor lade hon
Af torf en stig, som fram till korset ledde,
Och där hvar lördagsafton tyst hon bad\
Och bönen Iicjzjjcs ande ro beredde.
Dit gick hon stilla efter veckans id,
Så länge sommarns solsken log i skogen.
Dit gick hon ock i höstens mulna tid,
Då stormen hven och slagan ljöd på logen.
Och åldern strödde snö i hennes har,
Och skumt vardt ögat, blek och vissnad kinden,
Och gången mera svag för hvarje år —
Till stranden gick hon än i sommarvinden.
Och så en julikväll man henne fann
Med händren knäppta hop uti sitt sköte.
Kring hennes mun ett fridfullt löje låg;
Pion ilat glad till sin Mattias1 möte.
*
Nu borta korset är för längesen,
Men stigen grönskar än bland gråa hällar,
Och vågen sjunger än sin gamla sång.
Af vemod fylld i vårens ljusa kvällar.
Och ä?inu bor i Norden hjärtetro,
Som varar än, när kinden mer ej glöder,
Som varar än, när puls arbetar matt
Och ålderns dimma ögats gla7is föröder.
Kvinnorna på utställningen.
i.
V
intern, med sina muntra slädpartier och
sina lysande och glada, stora och små
baler, är snart ett minne blott! Den lärk-
jublande våren är redan här, och inom kort
står den härliga sommaren och vinkar med
sin blomstersmyckade spira oss alla ut att
njuta de ljufva fröjder, hon äger att bjuda
under sitt korta regemente.
Under vanliga förhållanden bruka väl Iduns
ärade läsarinnor vid denna tid på våren dröm-
ma om lifvet vid badorterna, om det nerv-
stillande lugnet på det fridfulla sommar-
nöjet, om härliga skogspromenader i
granarnas hälsobringande doft och om en
lustig seglats på de yrande böljornas svan-
hvita kammar. Nå, allt det där leker nog
i hågen äfven nu och måste på ett eller
annat sätt blifva en verklighet, ty somma-
ren, ehuru kort, måste framför allt brukas
så, att man hämtar kraft och styrka för
vinterns långa och mer fatiganta månader.
Men här har kommit en ny, brinnande läng-
tan öfver eder, ärade läsarinnor, en läng-
tan, som måste tillfredsställas, om ni icke
skola anse hela sommaren 1897 fullstän-
digt förfelad, — det är att få skåda,
att få vara med i det brusande lifvet på
den stora nordiska utställningen i Stockholm.
Och därför, tänker jag, ljuder samma
lösen i Iduns vida läsekrets i alla landa-
mären: »Till utställningen! — Till utställ-
ningen ! »
Och ni infinna eder nog. För öfrigt, hvad
blefve det väl med hela den storartade ut-
ställningen, om damerna icke skulle komma,
om ni öfverläte alltsammans åt oss »otäcka
karlar»? Ja, mina damer, det är ni som
skola gifva glans, lif och den rätta
färgen åt det stora nationella företaget.
Det är ert varma intresse, er smittande
entusiasm, ert bifall, som i icke obetydlig
mån skola bereda utställningens framgång,
och slutligen är det ni, som skola gifva hela
utställningslifvet därute på utställningsfältet
den nobla ton och glada endräkt, som bör
känneteckna en folkens stora fredsfest.
Ni hafva redan under månader i tidnin-
garna läst notiser och uppsatser om ;
den blifvande utställningen, men dessa haf- j
va varit hållna i stora och allmänna drag
och hafva hittills haft föga af intresse
specielt för damvärlden. Dock, må ingen
tro att utställningen enbart blir en expo-
sition af männens arbeten, af storindustri-
ens alster, af de stora uppfinningarnas un-
derverk, — nej, här är också kvinnan, den
praktiska, händiga och husmoderliga kvin-
nan representerad på en mängd olika ar-
betsfält, och visst är att hvad hon här kom-
mer att prestera icke kommer att stå i
skuggan och tilldraga sig den minsta upp-
märksamheten eller vinna den minsta äran.
Den förteckning, som i detta ögonblick lig-
ger framför oss, visar hvilken stor och ly-
sande utställning ensamt af husslöjdsarbeten
vi komma att få, och här stå kvinnorna i en
förkrossande majoritet gent emot männen.
Stockholms stad och län blifva talrikast
representerade, men äfven från rikets öfriga
län äro de kvinnliga utställarne öfvervägan-
de. Samma förhållande är det med Norge
och Finland. Kvinnliga utställare finna vi
för öfrigt på många andra områden, inom
konstindustrien, inom hygien, inom under-
visningen, inom hälsovården, i fiskeriutställ-
ningen och ej minst naturligtvis de sköna
konsternas område. Vi se således, att den
nordiska kvinnans stora inlägg i tidehvarfvets
framåtskridande är afsedt att komma
till sin fulla rätt vid utställningen, och
de segrar, de kvinnliga utställarne helt visst
komma att vinna, böra icke minst bidraga
till att locka mång tusende sympatiserande
medsystrar för att beundra hemmens flit
och den käcka intelligensens utslag just på
hemmets område.
När allt en gång innan kort blir ordnadt
och uppstäldt, när allt har fått sin rätta
form och står i sitt fulla ljus, skall jag,
med redaktionens och de ärade läsarinnor-
nas tillstånd, bedja att i korta drag få
skildra den kvinuliga utställningen. Den
blir sannerligen icke det minst intressanta.
De stora rasslande maskinerna, de nya snill-
rika uppfinningarna och storindustriens alla
mästerstycken väcka vår beundran och för-
tjusning, men vi stanna äfven i stilla be-
grundan framför det lilla verket, uttänkt
och utarbetadt i hemmets frida hägn, — kan-
ske vid aftonlampans sken, och hvartill idén
födts i en blid kvinnosjäl.
Som sagdt, jag hoppas få återkomma till
detta.
Nu några ord om utställningen i dess hel-
het. Den lofvar att, en gång färdig, blifva
af storartad verkan. Själfva platsen
är ju hänförande därute på Djurgården,
med de grönskande bergkullarne till bak-
grund, omgifven af den fagra Brunns-
vikens sakta smekande vågor och i väster
och söder af Saltsjöns friska böljor. Man
kan lätt tänka sig, hvilken härlig anblick
det hela skall erbjuda, när allt står i sin fulla
glans, när sommaren klädt träd och mark
i sin skrud och när solskenet dansar
lustigt öfver utställningsstadeDS hundratals
kupoler och mellan dess små måleriska kio-
sker. Och så folklifvet därute, en oafbru-
ten ström, en gemytlig trängsel i all sämja,
ett pratande och skratt utan all ände, ett
stoj, men ett som vittnar blott om inre glädje.
Det blir en folkfest i ordets vackraste be-
märkelse! En fest, till hvilken nordens folk
samlas i frid och glädje, och till hvilken de
inbjudit främlingarfrån söder, öster och väster
att bevittna fredens och arbetets välsignelser.
De många olika språken och dialekterna
blandas om. hvarandra, och glädjen lyser ur
allas ’blickar. Musikens smekande toner ljuda
från alla håll och sätta nytt lif i det tröt-
taste sinne och på de många bekväma och
lockande restauranterna har man tillfälle att
tillgodose sina lekamliga behof. Och dagen
flyger fram, den vackra, svala aftonen kom-
mer och nya nöjen vinka. Då beger man
sig upp med hissen till jättekupolen på
Industrihallen för att skåda en utsikt, som
rätt få hufvudstäder äger att bjuda, en utsikt
öfver stad, blänkande sjöar, grönskande kul-
lar och allvarsamma mörka skogar i afton-
rodnadens glans. Eller också beger man sig
upp till Skansen, där hundratals minnen från
fädrens tid och gammalt nordiskt allmoge-
lif möta oss hvart vi blicka, och där vi
alltid känna oss varma om hjärtat. Så ha
vi det »Gamla Stockholm», som ligger så
stolt och allvarligt därnere vid Brunnsvikens
strand och antagligen kommer att få sin
rätta stämning just i aftonskymning. Den
stolta Vasaborgen skådar liksom förvånad
ned »på nya tiders barn» och tyckes liksom
säga: »Kommen, I alle, in genom mina
trånga portar, vandren genom den gamla
stadens krokiga gator och sen, hur edra fä-
der hade det. De voro nöjda med litet, —
I viljen hafva breda avenyer och höga pa-
lats!» »Gamla Stockholm» är sannerligen
bland det intressantaste på utställningen.
Så har snart en dag förflutit på utställ-
ningen och man längtar blott efter den nästa
och åter den nästa, ty skall man väl och
någorlunda grundligt se allt, bör man allra
minst hafva åtta dagar på sig. Det finns
väl knappast någon af Iduns ärade läsarin-
nor, som ej fast beslutit att besöka Stock-
holm i sommar, inen vårt råd så godt först
som sist är att icke taga till tiden allt för kort.
Sedan blir hvilan så mycket ljufvare, skogs-
promenaderna så mycket mer stärkande och
sinnet så mycket friskare och gladare, när
ni blott först varit — Ull utställningen!
Adolf Hellander.
–––- ––––-
"Lyran under sybordet.”
En minnesbild på åttioårsdagen af Anna
Maria Lenngrens död.
För Idun af Gerda Meyerson.
»Jn mindre hon sökte äran,
ju mera vann hon den.»
et var den 8 mars 1817 som hon
gick bort, hon, hvars snillrika dikter
ännu 80 år efter hennes död läsas och be-
undras icke endast af de bildade samhälls-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0071.html
