Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 19 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 1897
IDUN
Det är icke titlarne, som kasta glans på människorna, utan människorna pä titlarne.
N. Macckiavelli.
skan Militza?» »Jo visst, högt ärade Direk-
tion, hon hade det. Yi fingo verkligen en gång
njuta af hennes ungdomliga värme oeh inspi-
ration i en något så när betydande uppgift, vi
fingo höra en smekande klangfull versdekla-
mation, och ni minns ju också, hur snälla och
tacksamma vi voro, publiken, tidningarna, alle-
sammans . . .»
Stolt och till hälften blidkad af våra med-
gifvanden, skjuter nu Direktionen under våra
ögon ett pappersblad med några soignerade
kanslistilsrader. Se där, säger detta pappers-
blad, en förteckning på de mera betydande
roller, som fröken Janson under de senaste
åren fått göra vid »vår teater» ! Titelrollen i
»Emilia Galotti», Inez i »Helgon eller van-
sinnig» — ack ja, vännen Echegaray skulle
helt visst också förena sin tacksamhet med vår,
om han nu vore här — Hermione i »Filosofi
och kärlek», Gionnina i »Cremonesaren», Eva
i »Den sönderslagna krukan», Camille i »Lek
ej med kärleken», prinsessan Gabrielle i »Ra-
hagas», Juliette i »Odette» m. fl. »Med flere»
— upprepar Direktionen med tonvikt och be-
traktar oss utmanande. Och allt detta sedan
1892, då fröken Janson engagerades vid Dra-
matiska teatern. Vi känna oss slagne, nästan
litet skamsne, och en konstpaus uppstår.
Som en tidningsman alltid måste väl taga
vara på minuterna, använda vi denna paus till
ännu en liten utflykt i minnenas värld. Vi
erinra oss ett par elevuppvisningar vid Dra-
matiska • teaterns elevskola under de två första
åren af 1890-talet. Det var en spenslig ung
flicka med ett blekt ansikte, ett par stora
mörkblå ögon, som ibland kunde bli nästan
svarta som af en lång inåtvänd blick, hvilken
vid dessa elevparader främst ådrog sig de
inbjudnes uppmärksamhet och intresse. Det
var en bit »Jane Eyre» en gång, ett stycke
»Syrsan» en annan, men midt upp genom pro-
gramspillrorna och de ungdomligt famlande
greppen var det dock något helt, som mötte
en. Och detta hela var en konstnärssjäl, som
tog sin uppgift på allvar, det heliga konstnärs-
allvar, som man i våra dagar allt mera sällan
skönjer, och som i sig gömmer skapandets
högsta sällhet liksom dess outsägligaste kval.
Amanda Janson var elevens namn, ett ader-
ton-, nittonårigt stockholmsbarn. Står i den dag,
som nu är, den unga, nu i all vederbörlig ord-
ning engagerade konstnärinnan några stora och
viktiga steg närmare målet än då — och
det gör hon för visso! — så har hon främst
detta allvar att tacka därför. Det har hittills
alltid ledt henne, i arbete, i väntan — denna
väntan, som icke är den lättaste läxan att
lära för fordrande, sjudande unga krafter — och
det skall leda henne vidare, alltjämt uppåt och
framåt under troget arbete, vunnen mognad,
vidgade vyer. Det skall leda henne långt — vi
hoppas’, vi vänta det, alla hennes vänner.
Ty ack, hon är ju ännu så ung! Hon har
ett helt lif framför sig. Ut vill hon nu, att
sträcka på vingarne, att se och lära. Redan
förut har hon fått företaga ett par kortare
studieresor till Dresden, Prag och Wien, år
1895, till Eerlin året därpå. Men till Paris
står nu hennes håg, till bildningshögsätet vid
Seinen! Där, menar hon, skulle hon helt visst
finna något nytt för sin själ, några droppar
hittills opröfvadt vin för sin konstnärstörst,
några smulor himlafallen manna för sin konst-
närshunger.
Men studieresor kosta penningar, många pen-
ningar! En mycket hög hand, som alltid visat
sig Öppen, där det gällt att uppmuntra den
sanna förtjänsten, den allvarligt kämpande
talangen, en hand, som är lycklig att häg
nande kunna sträckas öfver tvänne riken,
har förhjälpt den unga konstnärinnan till
de redan nämnda studieresorna och kommer
helt visst ej heller denna gång att blifva
sluten. Men själf vill hon naturligtvis draga
sitt strå till stacken, och vi andra, vi många
hennes vänner, vilja ock vara med.
Alla kunna vi nu få det. Om söndag är det
Amanda Jansons dag, om söndag middag på
»Franeillon». På denna recett, som beviljats
henne, och vid hvilken hennes vänliga kamra-
ter vid teatern medverka, kommer hon att få
pröfva sina krafter i en ny, tacksam uppgift.
Det blir liksom hennes afskedshälsning till den
publik, som alltid hållit kärt på henne —
men blott en afskedshälsning för en kort tid,
dess bättre, ett å ömse sidor lika hjärtligt me-
nadt au revoir!
Och sedan, så fort hon bara kan få skollof,
bär det i väg. Ut att svalka de unga vingarna,
träna de unga krafterna i nya luftvågors här-
dande bad. Och en dag kommer hon kanske så
igen, vår Dramatiska teaters ’ lilla vårfläkt,
som en riktigt fullvuxen, stark och solvarm
sommarvind. Qui vivra, verra! — —
Men förlåt, tusen, tusen gånger förlåt! San-
nerligen ha vi inte alldeles glömt bort den
högt ärade Direktionen, som vi lämnade åt sig
själf och sina kontemplationer vid den högtid-
liga konstpausen någon spalt här ofvan! Vår
djupaste bugning! Men sedan måste vi också
ögonblickligen försvinna. Vi höra tryckeripojkens
klackjärn i förstugan, han skall hämta manu-
skriptet och det är i elfte timmen. För en jour-
nalist äro för öfrigt alla timmar den elfte —
alla utan undantag! Kanske är det på samma
sätt för en kungl. teaterdirektion?
Johan Hordling.
–––- ❖–––-
”Som enkom för mig! ...”
!
ej, se Berta! Så roligt, att jag träf-
fade på dig!»
»Ah, Rosa, inte hade jag någon aning
om, att du kunde vara i Stockholm; jag
trodde, att du året om var hemma på er
egendom i Västmanland; du sade i somras,
ett år sedan, när vi träffades på Anna
Skarins bröllop, att du nästan aldrig är
hemifrån. »
»Ja sedan den festen har jag varit hemma
hela tiden, tills jag för ett par dar sedan
måste resa hit för att uträtta ett angeläget
ärende för min far. Han själf kan ej resa
någonstädes nu, eftersom han för ett par
veckor sedan råkade ut för det missödet att
bryta sitt ben; inte hade jag kommit hit,
om det ej varit alldeles nödvändigt; du
vet hur angelägen pappa är att hafva mig
hemma. »
»Tycker du inte det blir enformigt att
vistas på landet året om?»
»Nej, jag trifs mycket bra, och nöjen har
jag nog också, fast nöjen af annat slag än
sådana som bjudas i Stockholm. Vi hafva
ju många grannar, och utfärder och andra
roligheter är jag ofta med om under som-
marn och danstillställningar och sådana fest-
ligheter vintertiden. Och nu passar jag på
och hör god musik medan jag är här.»
»Ar du samma lilla arbetsbi nu som un-
der skoltiden? Anna Skarin, som du ju
var skolkamrat med, har sagt, att du var
den flitigaste i hela klassen.»
»Det är ju inte särdeles berömvärdt, efter-
som jag var så road af mina skolstudier.
Det är mig verkligen en stor saknad att
inte vara i tillfälle att taga lektioner. Jag
är i synnerhet mycket road af språk, och
sen jag slutade skolan, har jag ju inte fort-
satt min läsning med något allvar. Jag
läser visserligen ofta utländska böcker, men
de kunna ju inte ersätta undervisningen.
Inte vill jag hafva en guvernant, det är jag
för gammal till, och jag måste ju så mycket
deltaga i hushållssysslorna, att jag aldrig
på förhand kan beräkna, hvilka tider jag
har lediga att ägna åt läsning.»
»Nå, men att du inte kommit att tänka
på Fredrika-Bremer-Förbundets hemstudie-
kurser! »
»Hemstudiekurser! Hvad vill det säga?»
»Jo, ser du, Fredrika-Bremer-Förbundet —
det känner du ju till — anordnar under-
visningskurser just för dem, som bo i lands-
orten och ej äro i tillfälle att taga lektioner.
Denna undervisning meddelas skriftligt, och
en kurs består af tolf skrifningar. Då du
anmält dig till en eller flere kurser och be-
talat afgiften, som inalles för hvarje kurs
utgör 18 kr., får du af en lärarinna, som
Förbundet för din räkning vidtalar, en upp-
gift i det ämne du väljer. Så snart du
skrifvit din kria eller öfversättning eller
hvad det nu månde vara, skickar du in den
till Förbundet, som fortskaffar den till lära-
rinnan, hvilken sedermera sänder densamma
rättad jämte ny uppgift till Förbundet,
hvarifrån den åter skickas till dig. På detta
sätt fortgår korsen, tills tolf skrifningar äro
färdiga. Den beräknas räcka ungefär ett
halft år.»
»Nej, så utmärkt. Det är ju som enkom
för mig! Kanske jag kan göra upp om ett
par sådana kurser, medan jag är här. Jag
reser ej förrän i öfvermorgon. Jag skulle
vilja taga kurser i franska, tyska oeh en-
gelska samt i kriaskrifning^- Tror du man
får taga fyra kurser på en gång?»
»Det får man visst det; genom hemstu-
dier lämnas undervisning i alla ämnen, till
och med i teckning, hur underligt det än
låter. »
»Hvar kan man få göra aftal om sådana
kurser?»
»Jo, på Förbundets byrå, Drottninggatan
54. Byrån är öppen 11—4 alla dagar.
Hinner du ej gå dit, medan du är här, så
kan du skrifva och få saken uppgjord, sedan
du kommit hem.»
»Nej, jag vill hafva det klart med det-
samma. Priset är ju så billigt, och jag vet,
att pappa mer än gärna kostar på mig detta,
han har ju tillbjudit mig att aflöna en gu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
