Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 19 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN S3
vernant. Men det här passar mig mycket
bättre. »
»Ja, det var ju riktigt tur, att vi hän-
delsevis träffade hvarandra, annars hade du
kanske aldrig fått reda på, att det finns en
sådan utväg att studera.»
»Adjö nu, kära Berta, tack för dina upp-
lysningar. Jag hoppas få börja, så snart
jag kommit hem.»
»Det vore roligt någon gång få höra af dig. »
»Ja, jag skall skrifva, när jag hållit på
med kurserna någon tid. Hjärtligt tack för
i dag. Adjö.»
–––- *–––-
tjänar det till?
^ja, hvad tjänar,
hvad tjänar det till, lilla vän,
Att du visar dig trumpen och tvär,
Och att låtsas liksom
du mig knappt känt igen,
Och att ställa dig främmad och fjär.
Och nog såg jag på gatan
i går då du kom,
Hur du gjorde din uppsyn så stygg;
Men jag hoppades än,
när jag vände mig om,
Att se vågor af skratt på din rygg.
Ty nog minns du så väl,
lika väl som jag gör,
Hur vi sett på hvarandra ibland.
Att man ser på hvarann,
rår man alls inte för,
Och det skämmer en inte ett grand.
Du må ställa dig gärna
så stram som du vill,
Aldrig, aldrig jag glömmer ändå,
Mången blick, som du gaf,
med ett leende till,
Som ett barn hade kunnat förstå.
^f hvad ögat i hägrande
aningar bjöd,
Har jag timrat mig tinnar och torn,
Som förgylldes af skimret
i kvällssolens glöd
Och af drömmarnas ymnighetshorn.
Det är slut! Men ändå
hvarför rusa åstad,
Att med hån sudla minnet däraf,
Och om drömmarna ramlat
likt vissnade blad,
Låt dem ligga, — de täcka en graf.
Om du äger af kärlek ett minne,
var glad :
Det är dybart som kosteligt vin,
Och det doftar ännu utaf vissnade blad
I en vas utaf farmors porslin.
Nemo.
–––- *–––-
Kvinnorna på utställningen.
ii.
tt hemslöjd och husflit hafva urgam-
mal hemortsrätt uti de nordiska län-
derna, det känna vi alla. Förr i världen, »i
den gamla goda tiden», var ju vanligt att
husets kvinnor, från husmodern till den
ringaste tjänarinna, fingo ombesörja förfär-
digandet af allt som behöfdes i linneväg, i
klädväg och dessutom äfven af de prydna-
der, som kunde förläna hemmen sitt säreg-
na behag.
Den tiden dunkade väfstolarna och sur-
rade spinnrockarna från tidig morgonstund
i hvarje hem och detta icke blott i bon-
dens stuga, utan äfven i riddersmannens
slott, i det fridfulla prästhuset och i borga-
rens rika boning. Tiden har förändrat fysio-
nomi betydligt på hundra år, men hur myc-
ket framtidsmänniska man än vill vara, kan
man dock erkänna att det var en god tid,
ty man förstod då att hjälpa sig själf, och
huru skulle den tiden hafva redt sig utan
kvinnans arbete och stränga flit?
Men nya dagar randades. Det var fabri-
kernas, maskinernas, de lättade kommunika-
tionernas och den stora manufakturhandelns
tid som kom och långsamt, men säkert
dödade den fosterländska hemslöjden. Svaga
för allt nytt och modernt, gåfvo till och
med kvinnorna snart vika. Dessutom voro
de nya varorna mycket billigare, och huru
mycken tid sparade man ej genom att köpa,
i stället för att själf tillverka! Väfstolarna
stannade af, spinnrockarna äfven. Det var
endast på landsbygden man ännu här och
där såg den urgamla husfliten i flor, men
till och med där föredrog man att i staden
eller på »marknaden» lägga sig till med det
billiga kramet från fabrikerna.
Denna dekadans i hemmens konstslöjd
började i slutet af 1840-talet och fortskred
i oroväckande grad i öfver två årtionden.
Det märktes icke blott i den stora hem-
slöjden, utan äfven i den mindre tillverk-
ningen, såsom i broderikonsten till hemmets
prydnad. En del af Iduns ärade läsarin-
nor minnas nog ännu dessa fullkomligt
stillösa och afskyvärda fantasiverk i form
af soffkuddar och divansmattor från 60-
talet. Hela »konsten» gick då ut på att
åstadkomma en dyna i några skrikande
färger och på hvars framsida var broderad
en liten »moppe» i silke och sandpärlor,
hvilken stirrade på oss med sina gula, dum-
ma ögon.
Ni minnas nog också alla dessa divans-
mattor, antingen framställande någon röran-
de scen ur Ossians dunkla sagovärld, eller
också något litet landskap med blåa träd
och blommor, ännu okända i någon Flora.
Ni hafva äfven i godt minne alla dessa
virkningar af tusen slag och alla dessa
omöjliga arbeten af stråpärlor, hvarmed
hemmen på den tiden öfversvämmades. Det
var en sorglig stillöshet, som rådde öfver-
allt, och den goda smaken höll helt och
hållet på att förgås. De af Iduns läsarin-
nor, som möjligen besökte utställningen i
Stockholm 1866, torde äfven väl minnas
att kvinnoarbetena då tilldrogo sig en ytterst
ringa uppmärksamhet och mest utgjorde
prof på den tidens riktning i broderi och
virkning.
Lyckligtvis började snart en reaktionär
vind att blåsa. Det var år 1873 som den
idén föddes af några intelligenta kvinnor i
Stockholm, att något borde göras för att
höja smaken inom hemmen och gifva en
sund och fosterländsk riktning åt hemslöj-
den. Bland dessa ädla, praktiskt och på
samma gång konstnärligt anlagda kvinnor,
kunna nämnas namnen fru Sofia Adlersparre,
friherrinnan Fleetwood, målarinnan fru Vinge
och fröken Rohtlieb. Idén vann anklang
och snart uppstod föreningen »Handarbetets
vänner», hvilken allt sedan sin första början
och allt fortfarande har gått i spetsen för
den nya rörelsen och verkat ofantligt mycket
godt i den goda smakens tjänst och för att
åstadkomma ett verkligt konstnärligt frun-
timmersarbete. Den första sats fru Adler-
sparre utkastade var den: »Vi hafva ju
gamla stilfulla mönster öfverallt i vårt land.
Hvarför då hålla på med denna eviga stra-
malj och dessa dumma pärlor?» Man vände
sina blickar först mot Skåne, där ännu den
gamla konstväfnaden florerade och där en
rikedom af mönster fanns att tillgå. Unge-
fär samtidigt hade samma idé uppstått i en
manlig hjärna, nämligen hos artisten Jakob
Kulle. Själf bondson och uppfödd på Skå-
nes bördigaste slättbygd, kände han i grun-
den den gamla skånska hemslöjden och
ägnade sig med entusiasm åt att samla och
uppsöka mönster. Han bief en högst värde-
full hjälpreda åt »Handarbetets vänner».
De började med de vackra skånska väfna-
derna och enkla broderier, som icke fordra
flere än sju färger, men de hafva nu ut-
vecklat sin konst och sin verksamhet i stort.
Äfven hvad »stilen» beträffar, så omfattar
den numera snart sagdt alla, såväl den
gamla romanska renässansen som rococon,
— hufvudsaken är blott att »stilen» ärra*
och sann. Hvad färgerna beträffar så röra
sig nu Handarbetets vänner med bortåt ett
tusen färgnyanser.
Efter denna lilla, allt för knapphändiga
»historik», ber jag de ärade läsarinnorna
att rikta sina blickar mot den stundande
1897 års Stockholmsutställning. Det är 30
år sedan den förra. I hvad grad hemslöj-
den under tiden gått framåt och utvecklats,
är lätt att se. De kvinnliga utställarna
inom husslöjden ensamt blifva nu icke min-
dre än 214, däraf från Stockholm hafva
anmält sig 116. Huru många som komma
på Norge, Finland och Danmark är mig
icke bekant, men helt visst blifva de icke få.
Vid en öfverblick af de anmälda, mera
framstående utställarinnorna, faller det nä-
stan af sig själft att börja med »Handar-
betets vänner». Rörande deras utställning
nödgas jag dock blifva ytterligt knapphän-
dig, ty, med en för damerna i allmänhet
sällsynt tystlåtenhet, neka vederbörande att
i förväg lämna några upplysningar. Allt
skall blifva en stor öfverraskning ! En nå-
got så när verserad tidningsman låter sig
dock icke så lätt förbluffa, utan söker på
omvägar få reda på hvad han önskar veta.
Sålunda kan jag berätta, att Handarbetets
vänners utställning i Industrihallen helt visst
kommer att tilldraga sig hela den bildade
kvinnovärldens uppmärksamhet och att i
rikhaltighet och konstsmak vida öfverträffa
den utställning, som anordnades i Göteborg
1891. Särskildt lär man hafva, såsom sitt
stora nummer, lagt an på svenska gobeliner,
hvaraf några verkliga praktstycken komma
att exponeras. Dessutom finnas möbelkläd-
nader, draperier i skilda stilar och för öfrigt
en hel massa af alla dessa konstsirligt tillver-
kade småsaker, hvilka bidraga att göra hem-
men förtjusande. Det är blott skada att
utrymmet på utställningen icke obetydligt
reducerats, — i annat fall hade man be-
räknat att än rikhaltigare än nu låta ut-
ställningen tala för sig själf.
Fröken Selma Giöbels etablissement, Svensk
konstslöjdutställning, är väl bekant för hvarje
stockholmska och ryktet om detsamma har
nog äfven trängt långt utom landets grän-
ser, ty det finns väl få turister, som för-
summa ett besök hos fröken Giöbel för att
därifrån medföra ett prof på svensk kvinn-
lig konstslöjd. På vår stora utställning
kommer naturligtvis äfven hon att intaga
ett framstående rum. Här får man taga i
betraktande icke endast väfnader, gobeliner,
draperier, flossamattor och broderier af alla
slag, utan äfven en rik samling konstsnida-
de möbler och praktfullt målade afdelnings-
skärmar. En specialitet för fröken Giöbel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
