- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1897 /
88

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 19 mars 1897 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

88 IDUN 1897
H
?
P s
*4 a
P p

g. pr
-S-B
P 2
h ®
P
d- g*
H-. H
O: ’s
*0
S:l
Pi «
fl) L_,
3 "fl
p s
* 3
4 »
S°g
p* s
" 5
m
<1
CD
ert-
<
£Do
OD
!—1
go

D3
^3
@3
x’g.’*
■ ° o.
°
ü> j?g
« sg
id
" o:jL
3 S,
<s B
O) <53
H g?
S’2^
<Q O tJ*H
!&§§
6 P P
S 2. g
is §
61 H
a 11
ta blick. Så reste hon sig vacklande och blek,
det var, som hade hon åldrats under dessa mi-
nuter. »Ja, bed honom komma,» sade hon i en
låg, knappt hörbar ton. Direktören drog en lätt-
nadens suck, försökte änuu säga några tröstande
ord och gick skyndsamt ut, förbannande sin god-
sinthet och heligt lofvande sig själf att aldrig
mera utföra sådana uppdrag.
Hon visste ej, huru länge hon var ensam, tan-
karne gingo i ett virrvarr för henne. Så kom
han In, tyst och osäkert, han, som brukade kom-
ma så gladt. Han gick framåt, men stannade på
halfva vägen. Hvad hon led att se honom såsom
en brottsling framför sig, honmn, som hon alltid
sett upp till.
Så kom denna tunga, långa vinter. Först kon-
kursen och processen. Hon ville ej visa sig ute
och han ej heller. Det kom alltsamman, som kun-
de öka smärtan, människornas medlidsamma, öm-
kande nyfikenhet, umgängets kyliga tillbakadra-
genhet och tjänstfolkets menande blickar och
ord. Det var allt tungt att bära, men hårdast var
dock, att han blifvit så förändrad, han var så
modfälld och ödmjuk, henne vågade han knappt
tala med, knappt närma sig. Han, hennes stolta
begåfvade älskling, hade blifvit så ömklig. Huru
sorgligt blef ej deras förhållande. Ej ett före-
brående ord, ej en klagan riktade hon till ho-
nom, men ej heller ett kärleksfullt eller tröstan-
de ord, det var, som hade något hårdnat inom
henne. Och dock blödde hennes hjärta att se
honom sådan. Mången gång låg ordet på hennes
läppar, det ord, som skulle rifvit ned skiljemu-
ren mellan dem, men när hon skulle säga det,
var det som blefve tungan torr och det omöjligt
kunde komma fram. — Det var ruskiga höstda-
gar. Regn och snö slogo på rutorna och man hör-
de vågskalpet långt borta. De två sutto därinne
i detta hem, som de älskat så högt, och där de
upplefvat så härliga år, de sutto där, tysta, bäg-’
ge lidande för hvarandra, utan att kunna lindra
hvarandras sorg, utan att komma närmare hvar-
andra.
Och så kom auktionen. Då såldes dessa saker,
som de köpt med tanke på hvarandra, som de
valt och placerat med sådan omsorg, dem de fått
af goda vänner och släktingar, och dem, som hon
fört med sig från fädernehemmet. Hon ville intet
behålla, ej ens sina smycken, och likväl plågades
hon af den känslan, att det var blott som en
droppe i hafvet. Hundratals människor blefvo
ju ändå lidande, för hundratal hade han varit
till förbannelse. — De flyttade in i en annan
mindre våning, gamla vänner hade köpt in en
del af deras bohag till henne, och hon måste ju
taga emot det, fast det var henne motbjudande.
Processen närmades sitt slut, utgången var gif-
ven på förhand. Domen lydde på tre månaders
fängelse, och han förklarade sig nöjd därmed. Det
föreföll henne, som om han började längta efter
sitt straff, detta tillstånd var förfärligt —–––
När hon fick veta domen, då var det som om nå-
got af den hårdhet, som kommit öfver henne,
gifvit vika och deras förhållande blef mera na-
turligt. Och så kom dagen, då hon måste taga
afsked. Då kände hon klart och tydligt, att hon
ännu älskade honom innerligt, att hon, trots allt,
alltid skulle göra det. Ah, den natten förut! Ingen
kunde sofva utom lilla Hanna. Tre månader tyck-
tes henne då en evighet. Men nu hade de nä-
stan gått. Dyster nog hade denna tiden varit för
henne, en tid af bitter grämelse, sorg och sak-
nad, men hon hade ändå hoppat^ att våren skulle
komma och med den mera mod att lefva. I af-
ton hade hon gått ned för att se, om det funnes
några vårtecken. Men nej, det var ju endast vin-
ter öfverallt. Hon ville dock gå ut på kajen och
se längre bort mot hafvet — — — Här stanna-
de hon på platformen. Men hvadhvar det! Hon
kunde knappt tro sina ögon, där långt ute, där
syntes en mörkblå strimma, frisk och svalkande.
Ja, det var den första strimman af det fria haf-
vet. Det var något betagande däri, det var vå-
rens första stora tecken, och vintern var förbi,
den tunga, kalla, mörka och långa vintern, och
det skulle komma lif igen, lif i naturen och män-
niskorna skulle hämta hopp och kraft däraf. Det
var som om allting förvandlade sig för henne,
hon såg ej mer vinter däri, det var ju vår i den
råa fuktiga luften, vår i den smältande smutsiga
drifvan, vår i det stillastående vattnet på isen,
men framför allt i den friska blåa strimman långt
bort i hafvet.
Hon svepte kappan tätare om sig, hon må-
ste skynda hem till Hanna. Men sinnet var ej
så tungt längre, hon hade ju skymtat lif där långt
ute, och det var som från detta nya lif något
meddelats till henne. — «.Det finnes ej vinter så
lång, att det ej kommer vår en gång.»
Hon kunde hoppas nu. Snart skulle han åter-
komma — den dag hon förut tänkt på med half
bäfvan, fruktande att återse honom bruten, läng-
tade hon nu efter. De skulle bryta nya banor,
de två; han hade försonat om ej godtgjort–––
hon skulle hjälpa honom, och tillsamman skulle
de en gång få se den friska blåa strimman, som
bådade våren efter den långa, tunga vintern.
Vid Siljans mångbesjungna strand,
i Rättvik, öppnas till våren af den på ho-
tellväsendets område så välkända fra W.
Skogh. (firma Wilhelmina Wahlgren) ett
par nya förstklassiga turisthotell med bad-
anstalter, en för- hela resevärlden heltvisst
angenäm nyhet, ej minst nu till det stora
utställningsåret. Vi hänvisa för öfrigt till
den utförliga annonsen med de lockande
vyerna i dagens nummer.
––––*––––
Innehållsförteckning.
Amanda Janson, af Johan Nordling. (Med porträtt).
— »Som enkom för mig! ...» — Hvad tjänar det till?
Poem af Nemo. — Kvinnorna på utställningen; af Adolf
Hellander. II. — »Irmelin Rose»; af Leif. — Ett bref. —
Drottning Olga af Grekland. (Med porträtt). — Från Iduns
läsekrets: Skrifklåda; en liten varning till unga lärarin-
nor i hemmen, af Ungdomsvän. — Soppa på soppa; två
inlägg. — Ur notisboken. — Teater och musik. — »Famil-
jemeddelanden». — Den blåa strimman; skiss för Idun af
A. Roth. — Tidsfördrif.
–––– *––––-
Tiasjoranj.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
I den stilla natten hvilken ton jag
hör,
Öfver land och vatten vinden ho-
nom för.
Som en andehviskning sången utan
ord
Svinner hän i rymden i ett tyst
accord.
Vet du, kan du ana, hvem den sån-
garn är,
Som så mycket vemod i sitt inre
bär?
Kanske att det hjärta sig för värl-
den slöt
Andas så sin smärta ut i nattens
sköt.
Eller månne Zefyr uti furans topp
Ber att sig få hvila blott tills sol
går opp.
Se, där öfver taken sitter storkefar,
Tänk om hela saken är för honom
klar;
»Fågel ifrån Nilen, som så vida far,
Kan du lösa tviflen om hvem sån-
garn var?»
Klokt han på mig blickar, vaggar
på ett ben
Och i nio nickar ger mig svaret
sen.
Hvad mången, lifvet igenom, spelar,
Men ändamålet likväl förfelar.
Nu namn påGrekernas gudar tvänne.
Och så af kvinnonamn åter trenne.
Af mansnamn ett, som helt vanligt
är.
Och ett, som raden af påfvar bär.
En hälsokälla i Svea land.
Och hvad du ser uti kvinnans hand,
Som visar vintern fått rymma fältet
Och sommarn återfått herraväldet.
Hvad vandrarn finner på Alpens
topp.
Hvad dykarn hämtar ur hafvet opp.
Hvad tegelbruk ej kan vara utan.
En daglig syssla ombord på skutan.
Ett träd, som vi blott få se i kruka.
Hvad mänskor alltid i faror bruka.
Hvad röjer skogsbäckens gömda
gång?
Hvad väcker fåglarne upp till sång?
Ett ondt, som stundom den starke
fällt.
En ö — jag tror visst — i lilla
Bält.
Sist kommer här en rad »individer»
Med galna upptåg och fula miner,
Som yrka släktskap se’n de ha
sprängt
Den port, som fornforskarn satt på
glänt.
Den släktskap kan du då tryggt
förneka,
Låt bort från porten patrasket vräka.
Yar glad, var tacksam, var stolt
som man
Att högre anor du räkna kan.
N.
Charad.
Om hvarje dag du sysslolös vill
drifva,
Och om du för mitt hela fallen är.
Hj-H.
Diamantgäta,
a
a a a
Ie e e 0 å
1 b b o o i p
h . r r r r 1
s t v 1
Ll
1) konsonant, 2) Flod i Sehweite,
3) hälsobrunn i Sverige, 4) stad i
Sverige, 5) stad i Frankrike, 6) järn-
vägsstation i Sverige, 7) konsonant.
Isse.
Förvand lingsgåta.
Från hufvudordet borttages en
bokstaf för hvarje nytt ord som bil-
das af de återstående bokstäfverna,
hvilka också få omflyttas efter behag.
Först hufvudordet — ja, hur gifva
På det en ärlig definition?
Jo, om här nedan vi skulle skrifva
Af namn ett dussin, en million,
I långa led, skulle du i blinken
Förstå att fatta den fina vinken.
Ännu en bokstaf vi fermt kassera,
Ett berg då reser, sig för vår blick,
Ett berg där skogen vi se florera,
Ett berg hvars namn engång rykte
fick.
Om än en bokstaf vi låta gå
Härnäst i raden ett djur vi få.
I vattnet kila ju många fiskar,
Yälj en af dem ur den långa rad.
Se’n i ditt öra ett namn jag hviskar,
Som du har sett på mångt titelblad.
Då ha två bokstäfver till gått ut;
Ur resten skjuter ett träd till slut.
Sibylla.
Lösningar.
Logogrifen : Piskan : ask, Isak, pik, sik,
knipa, spik, kina, spak, is, pina, panik,
asp.
Charaden: Snöfall.
Antmogryfen: Norrköping—Landskrona :
1) normal, 2) Olivia, 3) russin, 4) Roland,
5) kuliss, 6) ölkork, 7) pengar, 8) innebo,
9) Nonnen, 10) Grenna.
Bokstafsgåtan: Cassiopea, Pegasus, An-
dromeda.
Gåtcharaden : Morbror.
Rebusen: Påkoslande fundering.
Schiffergåtan: a=y, b = t, c= s, d = r, e =å,
f=p, g =n, h=g, i= ä, j = f, k=h, l=j, m=k,
n=m, o =i, p=l, q =v, r=c, s =b, t =d,
u= ö, v = z, x =q, y=a, z==x, å =e, ä=o,
ö = u.
Julen i kojan.
Tätt vid den ensliga skogssjöns vik
På fattigdom och på Iromhet rik
Står låg en koja och på dess häll
En brasa sprakar i julekväll.
På halmen leka de kära små,
Och moderns ögon se huldt därpå;
Dit skåda visst ock Guds englar.
Hvad mål som Nansen sig hade
satt
För årslång kamp uti köld och natt?
En vinterdräkt och en ädelsten.
En öknens skatt. Och hvad heter
den,
Hvars liknöjdhet för bostadsbrist
Ett ordspråk blifvit hos oss till
sist.
Om du mitt första är, du tänker
föga.
Mitt andra dygden kan emot det
höga
Med tillförsikt, bland sor-
ger och besvär.
Mitt tredje, med ett k, du
ej kan blifva
Gymnastik- och Velocipedkostymer
« Strumpor, Tröjor, Kalsonger etc. *
VARU MARKE
®f0CKHO\-r
Tag bort en bokstaf och för ditt öga
Du har en handling, svår att förstå,
Hvars grundorsaker är’ allt för höga
Att mänsklig tanke till dem kan
nå.
Ibland det äfven kan »hum-
bug» vara
Som första kritiker kan för-
klara.
Ty aftonvarden är slutad nyss
Med fadersbön och med moderskyss,
Och grånad farfar med stämma hlid
Ur bibeln läser om julens frid :
Hur Jesusbarnet i denna natt
Vardt födt, hur englarne sjöngo gladt
Och Betlehems stjerna lyste.
it Extra beställningar & reparationer. * VidsticHningar. *
Från fabriken Bryggaregatan 3, 1 tr. upp,
andra huset från Drottninggatan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free