Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 19 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN S?
181)7
Studentskådespelen pâ K. Operan. I fall allt
går som man tänker, kominer teatern att intaga
ett ganska stort rum Tid utställningen i sommar.
Utom den så att säga fasta teaterexpositionen
med afbildningar af olika slag o. s. v. komma
äfven skådespel af litteraturhistoriskt intresse att
uppföras af en därtill bland Upsalastudenter sär-
skildt bildad trupp. I spetsen för företaget står
professor Noreen, docenten Meyer och intenden-
ten Molander.
Efter ett par förberedande föreställningar i
Upsala bereddes hufvudstadspubliken i tisdags
afton å den till sista plats fyllda Operan tillfälle
att taga del af detta ovanliga skådespel. Bedan
det »tidsenliga», på pergamentartadt papper med
ålderdomlig fraktur tryckta programmet satte en
i afsedd stämning. »Med Hans Kongl. May:tz
Allernådigste bewilliande skola i dag tisdag den
16 Martii 1897 på expresse Höge Befallning the
här ankomne Studiosi Upsalienses för hvar ok
en efter Stånd och wilckor hög- och wälbewågne
Alskare af thet Swenska Skådespelet i kostelig
beklädnad och medels hela Decorationen, som
hel ny ok af besynnerlig Invention är, sampt
med skådevärdige och loflig förnöyelse til hwars
ok ens besynnerliga sinnetz ro præsentera och
opföra En lustigh Comoedia wid nampn Tisbe.»
Och så fortgick det vidare i samma stil genom
hela programmet.
Denna »Tisbe», det egentliga hufvudnumret på
programmet, är en komedi med antik uppränning.
Den är enligt antagande författad eller bearbetad
efter ett utländsk original af Arbogarektorn Mag-
nus Olai Asteropherus och är den första aflägga-
ren i Sverige af den dramatik, som genom en-
gelska och nederländska skådespelartrupper gjor-
des älskad i Tyskland och som där undanträngde
det s. k. skoldramat eller bibeldramat under 1500-
talets senare hälft.
Härefter följde »Den olyckligen gifta Putzdrum-
mel», en fars, som för endast några år sedan
påträffades och publicerades af prof. Schiick i
Samlaren (1892). Det har många likheter med
Holbergs senare stycke »Henrik og Pernille» och
framstår med afseende på dramatiskt lif och
saftig och satirblandad komik kanske som 1600-
talets märkligaste svenska lustspel. Stycket an-
ses vara ett s. k. nachspiel, författadt för den
studenttrupp, som under 1680-talet uppförde en
mängd skådespel i det gamla k. stallet i Upsala.
Samband med denna nämda studenttrupp hade
äfven det sista numret på programmet, en epilog
kallad »Valete Theatren», skrifven 1691. Sagda
studenttrupp hade nämligen allt ifrån 1686 gifvit
teatraliska föreställningar i stora Bollhuset i Stock-
holm. 1691 skringrades truppen förmodligen på
grund af trakasserier, afund och förtal, som kom
på deras lott från ovänners och konkurrenters
sida. Den omnämnda epilogen, som är ett slags
afskeds- och försvarsdialog, bär flere spår af den
bitterhet, som förföljelsen framkallat i de unga
skådespelarnes sinnen och är i många fall typisk.
Samtliga dessa pjäser fingo ett i det hela för-
träffligt utförande, där den naiva ursprungligheten
kom till all vederbörlig rätt. Särskildt må fram-
hållas Prologus’ och Bonaventuras gemensamma
framställare, Pyrami och Tisbes ungdomliga före-
trädare och »den olyekelige Putzdrummel», som
presterade en verkligt saftig komik. Det hela
inleddes af en väl föredragen och välskrifven
versifierad prolog af docenten E. Meyer.
Publikens intresse och bifall voro lifliga, och
h. m. konungen, som jämte kronprinsen o. prins
Carl bevistade den ovanligä föreställningen, var
ej den minst frikostige på uppmuntran till de
unga »aeteurerna».
Södra teatern gaf i onsdags för första gången
»En trappa upp och på nedra botten», af August
Blanche. Stycket, som ej varit uppfördt sedan i
mars 1871 å d. v. Hammerska teatern, upplefde
där en mängd föreställningar. A Södra teatern
utföras nu de förnämsta rollerna af hrr G. Berg-
ström, B. och E. Wagner, Ekelund, Stavenow
och Ander samt fru Stavenow och fröken Ohls-
son. Vi återkomma.
En svensk romans-afton beredde oss i torsdags
f. v. fru Dagmar Möller med biträde af hrr Tor
Aulin, V. Stenhammar, Y. Peterson-Berger och
W. Wiklund. Programmet var särdeles underhål-
lande. Tonsättare sådana som Lindblad; Geijer,
Josephson, Hallström och Söderman förskaffa
åhöraren alltid angenäma stunder, särskildt då
deras kompositioner få en så varm och känslig
tolkning, som fru Möller förmår att skänka dem.
Som förmedlare mellan de nyssnämnda tonsättar-
ne och den nyaste tidens representanter å pro-
grammet, hrr Sjögren, Stenhammar och Peter-
son-Berger — alla tre med vackra och tilltalan-
de saker — stodo Lago, Körling och Svedbom äf-
venledes väl företrädda. Genom samtliga dessa
romansers föredrag visade fru M. till fullo, att
hon är en romanssångerska af rang och säkerligen
den bästa, vi för näivarande äga härstädes. Stäm-
man är visserligen något spröd och tunn, men
detta glömmer man lätt på grund af det förträff-
liga och spirituella föredraget. Utom romanserna
upptog programmet trenne karaktärsstycken för
violin och piano af Ludv. Norman, hvilka af hrr
Aulin och Stenhammar erhöllo en särdeles god
tolkning. Den fulltaliga publiken hyllade de upp-
trädande och särskildt naturligtvis fru Möller med
de lifligaste applåder.
Aulinska kvartettens 50-de kammarmusiksoaré
och 10-års-jubileum. Tisdagen den 16 d:s var det
fest i Vetenskapsakademiens gamla minnesrika
hörsal. Där gaf nämligen då den högt uppbur-
na Aulinska kvartetten sin slutkonsert för säson-
gen, den 50:de i ordningen under sällskapets till-
varelsetid, decenniet 1887—1897. Programmet
upptog Beethovens stråkkvartett e-moll, op. 59 n:r
2, Emil Sjögrens tonfagra sonat för violin och
piano n:r 1, g-moll op. 19 (spelad vid kvartet-
tens första soaré den 15 januari 1887) och Schu-
manns briljanta pianokvintett ess-dur, op. 44.
Publiken, bland hvilken märktes prins Eugen
med uppvaktning, flertalet af hufvudstadens mu-
sikaliska finsmakare samt representanter för våra
konstnärliga kretsar, hälsade sina unga gunst-
lingar genast vid deras inträde med en kraftig
applåd. Dylika förekommo efter hvarje sats af
de särskilda numren och stegrades vid slutet af
dessa till personliga ovationer med upprepade
framkallningar. Efter Sjögrens sonat, af hr Tor
Aulin och Wilhelm Stenhammar utförd med su-
verän teknik och öfverdådigt samspel, nådde hyll-
ningen sin spets, i det då till den förstnämnde,
kvartettens och soaréernas upphofsman och le-
dare, öfverräcktes en väldig lagerkrans med bre-
da, mattskära band. Bättre än de tillfälliga yt
tringarna af bifall tolkade emellertid den oafbru-
tet varma, känslomättade stämningen åhörarnes
tacksamhet för de konstnjutningar, som under
den tilländalupna tioårsperioden beskärts dem af
den genialiska konstnärsfalangen.
–––- *–––-
“Familjemeddelanden“.
En familjetidning sådan som Idun,
spridd och läst i de vidaste kretsar öfver hela lan-
det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste
och närmast till hands liggande organet för alla
tillkännagifvanden om födde, förlofvade, vigde
och döde. För visso är det just damerna in-
om familjerna, som med det lifligaste intressetfölja
dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge-
nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och
innebära så mycket, och annonser af detta slag, in-
förda i Idun, träffa där i vidare utsträckning den
intresserade familjepubliken öfver hela vårt land
än genom något annat svenskt tidningsorgan.
Under rubriken »Familjemeddelandem ha vi där-
för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår
annonsbilaga för dylika annonser och för dem fast-
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt
annars beräknade annonspris eller för födelse-
annons kr. 1: 50, för förlofnings- och vig-
selannons kr. 2: — och för dödsannons in-
om ram kr. 5: —, ett pris som måste betrak-
tas som synnerligen moderat, då hänsyn tages till
vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och
utbredda spridning tillkännagifvandet därigenom
erhåller. Redaktionen af Idun.
–––- *–––-
Den blåa strimman.
Skiss för Idun af A. Roth.
D
et hade börjat töa — ändtligen efter må-
nader af snö och is. Det var i slutet af
mars, man hade nästan varit frestad att tro, det
våren ej någonsin skulle komma, öfver allt såg
man ännu blott snö och is. Men nu hade det
blifvit vårligare i själfva luften, drifvorna sjönko
och öfver det glatta slädföret på gatorna stod
vatten. Skridskobanorna voro svampaktiga och
vattenfyllda, man började hoppas på våren —
ändtligen efter månader af snö och is.
Fram genom gatorna i den lilla sjöstaden mot
kajen till gick med hastiga steg en ung kvinna,
tätt insvept i en stor kappa och hufvudet ned-
böjdt, som om hon ej ville se på någon. Hon
gick en af de folktommaste gatorna och mötte
blott en och annan vandrare. Det var arbetare,
som skyndade hem, ’glada att komma inomhus
efter arbetet med snöskottning i den råa, kalla
marsluften.
När hon nådde kajen, var där -alldeles folk-
tomt. Där såg så ödsligt ut i den blåaktiga skym-
ningsluften, ut öfver det hvita, tysta hafvet och
den snöklädda ensliga hamnen, hvarest några
nakna träd sträckte sina svarta armar upp mot
himlen. Här saktade hon sina steg, lyfte huf-
vudet och såg med en tröstlös blick utöfver taf-
lan. Hon var ung — blott ett par och tjugu år,
men lifvet hade gått hårdt åt henne, man såg
det på de tärda dragen, hvarest bekymmer och
sorg liksom ätit sig in, man såg det på rynkorna
i pannan och kring munnen, men framför allt
syntes det i den tröstlösa blicken, i dessa vackra
ögon; det var en blick, som talade om många
strider, om djupa sorger, om förödmjukelse och
nöd.
Hu ! Hon ryste till af köld. Vinter, vinter öf-
verallt. Skulle aldrig, aldrig våren komma? Det
tycktes henne nästan så. Tyst och graflagd var
vågen, hvit var marken, och träden bröto sig
svarta mot den. Denna långa förfärliga vinter,
ville den aldrig taga slut. — Ja, denna vinter,
med den kommo hennes sorgen Det var i hö-
stas, då bladen härute hvirflade för stormen och
vågen svallade högt upp mot stranden, som hon
fick veta det. Det var då, just som hon stod
och såg ut i trädgården med sin flicka vid han-
den och visade den lilla, huru vackert de mång-
färgade löfven glänste mot solen. Hvad hon var
lycklig, hela lifvet tycktes ligga så solljust fram-
för henne, och hon väntade just i ’dag hem sin
man, som rest bort för ett par veckor. Då kom
han, direktör Essen. Han såg blek och upprörd
ut, hon kände medlidande med honom, hon var
ju själf så lycklig. Det var nog något han ville
tala vid hennes man om. Huru lefvande stod ej
hvarje stämning för henne. Men så gick han
närmare, utan att besvara hennes hälsning, gick
fram och tog henne i handen, då greps hon af
skräck, hon hade läst något i hans ansikte och
det gällde henne, nej, honom, Gustaf. »Har det
händt en olycka?» — hon såg honom in i ögonen
och läste svaret, innan hon uttalat frågan. —
»Lugna er, lugna er, fru Herbert. Jag ber, lugna
er, jag måste säga det. Ni skall ju ändå en gång
få veta det, men ack! var för Guds skull lugn.»
— »Jag är det, men tala, säg, jag blir så förfär-
ligt ängslig, hvad har händt honom?» — »Ja,
ser ni min fru, stora affärer är ett krångel, er
man har kastat sig ut i allt för djärfva speku-
lationer, han har förlorat, betalningarna måste
inställas och Herbert försättas i konkurs.» Hon
andades åter: »Ah, så ni skrämde mig. Stackars
Gustaf1 Han är nog ledsen för min skull, men
jag skall nog hjälpa honom att bära det. Om jag
också är bortskämd, så skall nog ej fattigdomen bli
så tung.» Direktören satt kvar, han tycktes ännu
ha något att säga, det svåraste. Så fann han in-
ga lämpliga ord, och det bröt ut oförberedt. »Ja,
men det värsta är att hundratals människor för-
lora stora summor på denna affären och att man
därför förbereder ett åtal mot honom för bedräg-
lighet mot borgenärer, och för detta kommer han
antagligen att dömas till fängelsestraff. — Förlåt
mig, kära fru Herbert. Ja, jag visste ju, att jag
ej kunde säga det skonsamt, men jag måste än-
då lofva Herbert att säga er det. Själf kunde
han det ej. Han kom i går. Förgäfves har han
sökt reda upp denna härfva, han har blott lyc-
kats att förvärra det alltsammans, och för honom
själf är ställningen alldeles klar. Det blir natur-
ligtvis bedröfliga tider, men det kan nog bli bät-
re igen. Ni skall ej misströsta, kära fru Herbert.
Kanske det kan gå bättre, än vi nu kunna tro,
men Herbert ville, att jag skulle bereda er på
det värsta. Själf ville han ej se er, förrän jag
sagt er det. Han är hos mig. Skall jag be ho-
nom komma hit?»
Direktören var förtviflad, han visste alls icke
hvad han skulle göra och tyckte, att han burit
sig dumt åt. Hon satt orörlig, såsom förstenad
af slaget. Gustaf Herbert, hennes ungdoms äl-
skade, hennes afgudade make, en simpel förbry-
tare, som bedragit hundratals människor! Hon
tyckte, att hon måtte drömma, det var som in-
sveptes hela det förut solbelysta rummet i en
tjock dimma, och hon såg endast otydligt direk-
törens röda ,ansikte och sin lilla flickas förskräck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
