Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 26 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 DUN 1897
Låt vårens styrka ditt hjärta nå, Gjut stål i själen och kraft i blodet,
Och ung i lifvet du jämt skall stå! Och ställ mot frestelsen mannamodet!
Daniel Fallström.
som älskar och vårdar sig äfven om dem.
Och att hednavärldens evangelisering är den
mäktigaste häfstång för civilisation och kultur
bland de olika människoraserna, därom hafva
sådana vetenskapens heroer, som t. ex. en
Darvin, en Livingstone, en Stanley, en Gordon
Pascha, m. fl. afiagt tungt vägande vittnes-
börd. Men prisa vi, och det med rätta, hjälte-
modet hos män, som för stora upptäckter
till mänsklighetens väl blottställa sig för
lifsfaror af alla slag, må vi ock gifva sam-
ma erkännande åt det kristna trosmodet
hos kvinnor, som lämna fosterland och an-
höriga, utsätta sig för umbäranden af mång-
faldig art och därtill mördande klimat, för
att gå som banbryterskor för en ny och
ljusare tid ut till Indiens förtryckta kvinnor.
En af dessa banbryterskor var den unga
kvinna, hvars allvarliga drag i dag möta
oss på Iduns första blad.
Sara Helena Bensaa föddes den 1 februari
1864 i Ibestads församling af Tromsö stift
i Norge. I ett allvarligt hem och under på-
verkan af den storslagna, allvarliga naturen
utpräglades redan tidigt hos henne det all-
varliga sinne och den fasta karaktär, som
oftast äro så utmärkande för brödrafolkets
män och kvinnor. Redan hos den upp-
växande flickan rörde sig tanken på, huru
hon skulle bli till gagn i världen och lefva
lifvet »ej blot til lyst».
I Norge hade sedan flere år tillbaka ett
lefvande missionsintresse gjort sig gällande
och nitiska arbetare utgått till flere olika
missionsfält, t. ex. den bekante Skrefsrud till
Santalistan, läkaremissionären Borggevink till
Madagaskar, jämte andra till de arktiska trak-
terna såsom Labrador och Grönland, alla upp-
burna af det norska folkets varma sympatier.
Icke underligt således att Helena Rensaas
tankar tidigt vände sig åt ett arbete af detta
slag, synnerligast då hennes broder, Marian,
upptänd af glödande kärlek till missionen,
sökte och erhöll inträde i fosterlandsstiftelsens
missionsinstitut vid Johannelund. Det dröj-
de ej heller länge, innan en innerlig åstun-
dan att få tjäna i samma heliga kallelse
som han vaknade i systerns hjärta. Men
anspråkslös som hon var och med de ringa
tankar om sig själf och sin förmåga, hvilka
alltjämt voro så kännetecknande för henne,
ansåg hon denna kallelse blott allt för stor
för sig, hvarför hon under tvänne år sorg-
fälligt gömde för alla den önskan som blef
allt mäktigare inom henne, endast framläg-
gande den i bön inför Gud. Slutligen an-
förtrodde hon den dock åt brodern vid ett
af hans tillfälliga besök i hemmet.
Stora svårigheter syntes emellertid ställa
sig i vägen för den medellösa flickan, då
föräldrarne icke voro i tillfälle att bekosta
hennes utbildning vid ett missionsinstitut.
I barnslig trostillit till Gud lämnade hon
sin sak åt honom och bidade stilla efter
hans svar på bönen. Och det uteblef ej.
Genom bemedling af en vän erhöll Helena
Rensaa från den gamle hvalfiskfångaren Sven
Foyn den erforderliga summan och började
med glädje sina studier vid samma mis-
sionsinstitut, där brodern fortfarande vista-
des. Efter afslutade läroår där genomgick
hon en kurs i sjukvård vid Sofiahemmet
och vistades sedan någon tid i England för
att bättre tillägna sig dess språk.
Sålunda förberedd utsändes hon hösten
1890 i svenska fosterlandsstiftelsens tjänst
till dess missionsfält i Indien, dit hennes
broder året förut utsändts som ordinerad
missionär.
Hennes första uppgift blef att arbeta i
ett barnhem. Och med trohet och hängif-
venhet fyllde hon denna uppgift. »Vi våga
gifva henne det vitsordet, » skrifver missions-
direktorn vid Johannelund, docenten Kol-
modin, »att hon gaf sig ut för de barn,
som voro lämnade i hennes vård. Ofver-
hopad af arbete, var det nästan, som om
hon ständigt såg efter mer. De stora kraf
hon ställde på sig själf vållade henne ofta
hårda inre strider, då hon icke kände sig
kunna fullt motsvara dem. Men hon visste
under allt, hos hvem hon hade att söka ljus,
frid och kraft. Det har varit för oss både
uppfordrande och uppmuntrande att mer än
en gång ha haft tillfälle att blicka in i
denna redligt kämpande ande.»
Uppgiften i barnhemmet skulle emellertid
icke fortfarande blifva hennes. Hennes ön-
skan vid utsändandet var att få sin verk-
samhet där hennes käre broder Marian var
stationerad. Hon skulle där upptaga arbe-
tet bland kvinnorna först i Nimpani och
sedan i Chicholi. De fem år, hon arbetat
i barnhemmet, hade likväl med så starka
band bundit henne vid detta, att det kän-
des för henne som ett smärtsamt offer att
nu lämna det. Emellertid förflyttades hon
till Nimpani, men hade icke länge varit där,
innan hon svårt insjuknade i malariafeber,
hvaraf hon angreps så allvarsamt, att hon
måste söka luftombyte för någon tid i en
hälsosammare trakt. Gud gaf sin välsig-
nelse härtill, så att hon mot slutet af för-
lidet år kunde åtfölja sin broder till Chicholi,
där en ny stationsbyggnad stod färdig att
mottaga dem. Här insjuknade hon dock
kort före jul och febern steg inom få dagar
ganska högt. En infödd läkare på platsen
gjorde allt för att sätta ned den, men alla
bemödanden visade sig fruktlösa, och re-
dan den 28 december utandades hon sin
sista suck i frimodig tro på en glad upp-
ståndelse. Redan dagen därpå gömdes hen-
nes stoft i den främmande jorden och upp-
riktiga voro de tårar, som icke blott af mis-
sionssyskonen därute, utan också af många
infödda fälldes vid den graf, där den blida
unga fridsbudbärarinnan från höga norden
hvilade.
Hon har lämnat efter sig ljusa spår i
sanden, och för visso skall hennes lifsgär-
ning icke sakna sin lön på den dag, som
skall göra allt uppenbart. L. S.
—––––*––––––-
Våra kvartalsprenumeranter
erinras om att nu i god tid förnya prenume-
rationen, på det intet afbrott i tidningarnas
regelbundna expedition må behöfva uppstå.
–––- *–––-
HELLÄS.
et gamla Hellas’ ande då lefver kvar,
där dröjer ett skimmer från hug-
stora forntidsda’r,
det är liksom förnummes där än en gång
en klangfull, lifvande, eldig Tyrteussång.
Det är som åter Dexipposrösten där ljöd
med obetvingelig känsla och kraft och
glöd,
som då den fordom manade, ljus och skär,
den unga, härliga, blomstrande gossehär.
En doft af lager mänges med vårfrisk
fläkt
i sekelslutets tynande aftonväkt,
en sakta susning drager där fjärran från
och hviskar om Salamis och om Marathon.
Den gamla stolta, härliga sagan kan
törhända för Hellas åter en gång bli sann,
törhända åter en gång i häfdernas blad
i gyllene skrift det skrifver sin iliad.
Törhända sjunger det åter en hjältesång,
mer skön än den det fordom sjungit en
gång,
en sång, som målar i stora, i stolta drag,
hur,natten vändes till strålfull, skimran-
de dag.
En sång, som täljer, hur ännu en hjäl-
teätt
drog ut till ädel kamp för de svages rätt,
en sång, som diktats på kärlekens tungo-
mål
inunder korsets ljusa, helga symbol.
Yi hälsa dig, Hellas, du frihets urgamla
jord,
vi, svenska kvinnor i fjärran, furvuxen
nord,
vi sända som gärd några blommor, bleka
och små,
de enda vi hafva — vi bedja för dig
också !
En svensk kvinna.
––– *–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
