Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 26 mars 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 91
Ätt hvila.
llting här i världen kan ses från mer
än en sida, sä äfven sysslolösheten.
Fördömlig frän en synpunkt sedd, är den
från en annan väl värd att bryta en lans
för.
Att vara lat och endast vara lat dag efter
dag, månad efter månad, det är skadligt,
förslappande — ovärdigt en frisk människa.
Men den åter, som är underkastad ett dag-
ligt strängt arbete, han har rättighet och
äfven skyldighet att under fritiden hvila
riktigt till gagns och dymedels hejda den
utströmning af kraft, som försiggår under
hvarje arbete, och samla nytt förråd af
styrka.
Kroppens arbetskraft är långt ifrån out-
tömlig, tvärtom tämligen begränsad, och
för att den skall kunna räcka lifvet ut,
måste man strängt hushålla med den.
Den är ett kapital, hvaraf man endast hör
taga räntorna. Går man en gång in på
kapitalet och fortsätter därmed, måste den
stund förr eller senare komma, då man är
bankrutt, arbetskraften förbrukad och hvad
som återstår endast är en pinande känsla
af oförmåga till allt verkande.
Men oaktadt det sålunda måste vara af
största vikt för framgången och äfven för
lyckan i lifvet att rätt afväga arbete och
hvila, är det ett fåtal människor, som ägna
någon egentlig uppmärksamhet häråt. Man
hushållar i allmänhet icke med arbetskraften,
man ödslar med den, lägger ned den på
likt och olikt, plottrar bort den dumt och
meningslöst, och ingen torde härvidlag hafva
så mycket att förebrå sig som arbetskvin-
nan, hon som för sin utkomst är hänvisad
uteslutande till denna samma sin kraft.
Hon nöjer sig icke med att taga räntorna
af sitt kraftkapital, hon tar af själfva ka-
pitalet, och hon gör det med oförvägen,
dumdristig hand.
Orsakerna till detta hennes handlingssätt
äro Here, motvilja för det valda lefnadsyrket,
nöd, sparsamhet och under alltsammans okun-
nighet och tanklöshet.
Vid val af lefnadsyrke tänker flickan högst
sällan på att taga just det, som passar för
henne, hon tar hvilket hon först kommer
åt eller andra skaffa henne och får därige-
nom ofta ett, som hon finner hjärtinnerligt
tråkigt och motbjudande och åt hvilket hon
endast ovilligt ägnar sin kraft. Är hon en
verksam ande, kan ett dylikt intresselöst
arbete omöjligt tillfredsställa henne, hon be-
höfver därjämte ett annat, ett, hvari hon
kan nedlägga något af sig själf, sin egen
personlighet, och följden är, att hon skaffar
sig ett sådant och att hon åt det i stället
för åt livilan anslår den tid, hon har ledig.
Det blir sålunda ett dubbelarbete hon af-
fordrar sin kropp.
Ofta tvingar nöden kvinnan att misshus-
hålla med arbetskraften. Det pris tanklös-
heten och oegennyttan i förening åsätta
hennes arbetskraft är mången gång så lågt,
att hon för att lifnära sig måste af denna
sin dyrbara egendom dagligen uttaga ett
belopp dubbelt större, än hvad hon borde.
Ty då yrket icke kan försörja henne, är hon
ju nödd till att söka sig biförtjänster genom
att hafva annat arbete bredvid.
Äfven önskan att spara manar ofta kvin-
nan att blifva slöserska. Hon håller på
penningen och ödslar med arbetskraften.
Hvarje utgift, hur oansenlig den än kan
förefalla, är för henne med hennes knappa
inkomst kännbar, och det måste därför vara
henne angeläget ’ att undvika den. Hon gör
så ock och utför själf på fritiden allt det
arbete, sömnad, lagning o. d., som hon kan
hinna med. Hon beräknar härvid med stilla
glädje, hur många ören och kronor hon
lägger sig till godo, men glömmer, att de
besparingar, som så på bekostnad af hvilan
göras, ofta i framtiden måste dyrt gäldas
med ohälsa och minskad arbetsförmåga.
Men om man kan ursäkta, att arbets-
kraften sålunda får sitta emellan för spar-
samhets skull, så kan man det däremot
icke, när den får göra det för ren tanklös-
hets skull, så som sker, när arbetskvinnor,
trots det att de hafva ett yrke, som tar i
anspråk all deras kraft, icke använda fri-
tiden till nödvändig’ hvila, utan till nytt,
alldeles onödigt arbete. De drifvas icke af
nöd, utan af önskan att spara, de vilja en-
dast »hafva något för händer» eller förskaffa
sig ett eller annat genom sin obehöflighet
värdelöst prydnadsföremål.
Den egentliga och hufvudsakliga grunden
till kvinnans slöseri med arbetskraften är
tydligen kortsynthet och bristande eftertanke.
Det faller henne aldrig ett ögonblick in att
tvifla på, att icke arbetskraften är utan gräns,
hon tror den outtömlig och tar och tar utan
urskillning, utan försiktighet, till dess hela
hennes kraftförråd är uppbrukadt, och hon
står där öfveransträngd, utsliten, oförmögen
till arbete.
När hon hunnit till denna punkt, då är
både hon själf och andra genast redo att
skjuta skulden för öfveransträngningen på
det förhållandet, att hon som kvinna icke
är mäktig af ett strängt ihållande arbete.
Som bevis för sitt påstående anför man, att,
medan hon sålunda sviktar och går under,
hennes manlige kamrat, som har alldeles
samma sysselsättning, med oförminskad kraft
fortsätter sitt arbete.
Det är så, det se vi dagligdags exempel
på, men det är orätt att tillskrifva olikhe-
ten i kön skillnaden i uthållighet och ar-
betsförmåga. Rättare vore otvifvelaktigt att
söka orsaken i deras olika sätt att arbeta.
Mannen, gammal i arbetet, vet hvad det
kräfver af honom, vet därför också att spara
sig och sin kraft åt detsamma, och det
faller honom icke in att bredvid söka annat
arbete, att därpå nedlägga den kraft, han
tilläfventyrs har öfver, eller som han med
våld skulle kunna aftvinga sin kropp. Han
använder fritiden till det, hvartill den är
ämnad: hvila och ger därmed sin kropp till-
fälle, icke blott att behålla den kraft, som
finnes kvar efter arbetet, utan äfven att
återhämta den, som under dagens lopp till-
satts.
Kvinnan åter, ny som hon är i arbetet,
förstår alls icke konsten att begränsa det.
Genom att bredvid yrkesarbetet hafva fullt
upp med annat arbete skaffar hon sig en
»normalarbetsdag» på en sexton, aderton
timmar, ibland såsom vid julen med dess
afvita julklappsträlande på kanske tjugu
timmar. Dag efter dag affordrar hon sin
kropp ett öfvermått af arbete, men när hon
slutligen efter årslånga försyndelser mot
hälsans lagar, öfveransträngd och utarbetad,
får känna kraftlöshetens pina, kastar hon
hela skulden på ■—- sin kvinnliga svaghet!
Och som hon, så ock andra.
Det är olyckan, att ingen i arbetskvinnan
vill se arbetaren, alla ha de fordran på, att
hon skall vara kvinna så som alla andra
äro det, att hon i vanor och lefnadssätt
icke skall skilja sig från hopen af ekono-
miskt oberoende, fria medsystrar. Men det
går icke och kan icke gå. Det naturliga
för henne och det som hon helst önskade
vore ju att lefva en gift kvinnas hägnade
och skyddade lif, men förhållandena, som
vägrat henne ett hem att verka i, en familj
att lefva för, ha på samma gång drifvit
henne ut i världen att stå där för sig själf,
ensam, för sin utkomst hänvisad uteslutande
till den egna kraften. Hon måste för att
lifnära sig arbeta och följaktligen äfven tänka
och handla som en arbetare, den där endast
har sig själf att förtrösta på.
Det yrke, hon väljer, blir ofta hennes för
lifvet. Möjligheten finns åtminstone alltid,
således äfven nödvändigheten att hon väljer
ett, åt hvilket hon med lust och glädje kan
ägna sig. Men hvilket yrke hon nu än
gör till sitt, så är det alldeles säkert, att
det i vederlag för utkomsten, som det be-
reder henne, fordrar all den arbetskraft,
hon kan undvara; hvad det icke tar i dag,
tar det i morgon och under alla de långa
arbetsår, som ligga framför henne. På grund
häraf bör hon icke och får hon icke an-
vända fritiden till nytt arbete, utan skall
hon i stället genom hvila återhämta den
kraft, hon undan för undan förbrukar, och
på så vis laga, att hon alltid sitter inne
med det kraftförråd, hon behöfver för att
rätt kunna sköta sitt yrke. Hon måste
hvila under fritiden, men göra det icke på
vanligt fruntimmersvis, instängd mellan fyra
väggar och böjd öfver ett inkrångladt bro-
deri eller öfver en trasig kjolkant, som skall
skos upp, utan så, att hon slår arbetstan-
karna ifrån sig, tar på sig ytterplaggen,
skyndar ut i det fria och promenerar, sportar
eller lägger sig i gröngräset och låter solen
skina på sig, kort sagdt, bvilar så där or-
dentligt, så att det riktigt känns, hur trött-
heten viker och kraften sväller i musklerna»
Det är ingalunda meningen att vilja för-
neka arbetskvinnan allt sysslande med de
så lockande kvinnliga arbetena, utan endast
att visa henne nödvändigheten af att hand-
skas varligt med dem. Hennes arbetskraft
är begränsad, och hon måste spara, men
detta går icke för sig, när det gäller hen-
nes yrke, ty här måste kraften sättas in.
Det är i det fria arbetet, det som hon själf
åtager sig, som måtta kan och måste hållas.
Detta arbete är icke nödvändigt för hennes
utkomst, och därför bör det sättas i andra
rummet, göras beroende af den arbetskraft,
som möjligen finns till öfverlopps, och, om
det är nödvändigt för att kroppen skall få
erforderlig hvila, helt och hållet försakas.
Om kvinnan kunde lära sig att skatta
sin arbetskraft så högt, som den verkligen
förtjänar, och att vårda den därefter, skulle
hon icke blott blifva mera vuxen sin ställ-
ning som arbetare och undgå att, som nu
så ofta sker, efter endast några år i arbete
vara utsliten och oduglig till all verksam-
het, utan hon skulle äfven genom sitt ex-
empel få andra att respektera hennes ar-
betsförmåga, att i den se den kraft, hvil-
ken, liksom mannens honom, håller henne
uppe i lifvet, är hennes enda skydd mot
nöd och brist, och hvilken det således är
orätt och ohederligt att, som man nu så
ofta gör, ockra på och ersätta med en —
allmosa. Inge,
■ - *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
