Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 2 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 muN 1897
Tålamod är glädjens port.
F. H. Jacobi.
sjukliga, nästan slöa utseende och trasiga klä-
Sedan hon med utmärkta betyg lämnat se-
minariet, återvände hon till Katrina skola.
Af de fem småbarnsskolor för fattiga barn,
som 1886 grundlädes under drottning Deside-
rias protektorat, fanns det en, nämligen den in-
om Jakobs och Johannis församlingar, om hvil-
ken det var beslutadt att den skulle upphöra,
enär ifrågavarande skola af bristande skötsel
förlorat det förtroende och de sympatier, som
voro nödvändiga för dess bestånd. Under sista
året hade den blott sex elever.
I detta skolans kritiska läge utnämnde dock
direktionen — för att ännu göra ett sista för-
sök -— till föreståndarinna för sagda skola frö-
ken Stockman, som till dåvarande seminarie-
rektorn Sandberg, skolans inspektor, hvilken
misströstade om skolans framtid, uttalade sina
varma förhoppningar om att kunna upparbeta
densamma.
Med blandade känslor gick hon till detta sitt
nya arbetsfält, glad och lycklig öfver den mera
själfständiga verksamhet hon nu fått sig anför-
trodd och fullt medveten om det ökade ansva-
ret, men också full af oro och ovisshet om det
skulle lyckas henne återupprätta skolans rub-
bade förtroende.
Ur det ena fattiga hemmet i det andra gick
hon för att underrätta om skolans fortfarande
bestånd under hennes ledning samt för att be
föräldrarna skicka dit sina barn. H’ennes hjär-
tevinnande sätt ingaf förtroende, och när hon
slutat dessa sina besök, kände hon sig betyd-
ligt tryggare till mods, viss att de löften hon
öfverallt fått skulle bli infriade.
Och hon bedrog sig ej. Elevantalet växte
dag för dag; vid midsommartiden uppgick det
till mellan 60 och 70. De förut nästan tomma
skolsalarne voro nu fullt upptagna af småtfin-
gar från 5 till 7 år. Med bästa vilja i värl-
den var det dock ej möjligt att ensam planta
vett och bokliga kunskaper i så många små
hjärnor på en gång; en medhjälparinna vardt
därför antagen.
Genom ett varmt intresse för sin uppgift
och ett hjärta ömmande icke blott för de små
disciplarna, utan äfven för deras fattiga föräl-
drar, vann fröken Stockman alla deras tillgif-
venhet. Mellan skolan och hemmen uppstod
därigenom en växelverkan, som utöfvade ett
mycket fördelaktigt inflytande såväl på barnens
uppförande som på deras läslust.
H. m:t drottningen är skolans beskyddarin-
na och har alltid visat den sitt synnerliga in-
tresse. Kronprinsessan Victoria, som också myc-
ket intresserat sig för skolan, har flera gånger
bevistat dess examina och därvid tackat frö-
ken Stockman för den goda insats hon gjort
i folkbildningsarbetet. Som bevis på sitt er-
kännande lät kronprinsessan julafton 1888 till-
ställa fröken S. en vackert inramad fotografi:
Kristus välsignar barnen.
Hösten 1894 vardt skolan omorganiserad till
s. k. lekskola, efter hvilken tid eleverna inta-
gas vid tidigare ålder än förut.
Det nya skolprogrammet lyder så här: kri-
stendom, räkning, åskådnings-, tanke- och tal-
öfning, sång, lekar och slöjd.
Då vi för någon tid sedan aflade ett besök i
skolan, öfverraskades vi af den hållning och di-
sciplin som fröken Stockman lyckats påtrycka
sin lilla trupp. Flere af barnen sågo käcka och
hurtiga ut, men tyvärr fanns det andra, hvars j
der röjde frånvaron af det allra nödvändigaste.
Den pågående lektionen var liufvudräkning,
och det gick som en dans. Svaren föllo raskt
och säkert, om också en eller annan liten parf-
vel då och då »högg i sten». Såväl gossar som
flickor förevisade sina slöjdarbeten, som bestodo
af halmflätning, sömnad m. m., allt prydligt
oeh ordentligt.
Intrycket af det hela var godt, och skulle
någon af Iduns läsarinnor önska att kasta en
blick in i de små fattiga barnens skola, så tror
jag visst att jag, å fröken Stockmans vägnar,
kan be henne vara välkommen dit. Skolan är
belägen vid Döbelsgatan 42.
Flere af de barn, som här fått de elemen-
tära grunderna, ha sedan blifvit lärarinnor, och
flere af de forna pojkarna ha nu blifvit »män
i staten», men de ha icke glömt bort sin gamla
lärarinna, hvilket bland annat synes af den bref-
växling, som ännu äger rum med åtskilliga af
dem.
Antalet disciplar som fröken Stockman un-
dervisat går upp till 1,480, oberäknadt ett gan-
ska stort antal privatisier.
Dessutom har fröken S. sedan 1885, d. v. s.
från första början, varit medlem af skollofsko-
lonierna och själf under två somrar förestått
dylika.
Äfven Skyddsföreningen har sedan 1880 ta-
git hennes krafter i anspråk, i det den åt henne
öfverlåtit vården och tillsynen öfver mer än 30
fattiga familjer.
Som ett exempel på hennes sätt att i denna
egenskap uppfatta sina plikter må anföras föl-
jande.
Då fröken Stockman en dag passerade en af
gränderna i sina fattigkvarter, fick hon i ett
fönster se en ung kvinna, som med ansiktet
doldt i sina händer skakades af en häftig gråt.
Ett ögonblick tvekade hon om hvad hon borde
göra. Skulle hon gå förbi, eller skulle hon gå
in? Kanske kunde man taga den främmande
inblandningen illa upp; men nej, hon måste se till
att hjälpa, om hjälp var möjlig. Hon gick in.
Rummet var litet och mörkt; utom den grå-
tande hustrun och mannen, som var sänglig-
gande sjuk, fanns det två barn; allt vittna-
de om den största nöd. Fröken Stockman, som
snart fick reda på familjens sorgliga belägen-
het, ställde nu om att mannen blef intagen på
sjukhus och att hustrun fick fattighjälp ; bar-
nen fingo komma till hennes skola.
Sitt hem delar fröken Stockman med en sy-
ster, vid hvilken hon är fästad med hjärtats
ömmaste band.
Som läsaren finner hafva vi med ofvanstå-
ende skildrat några drag af ett välsignelsebrin-
gande lif i det tysta oeh obemärkta. Fröken
Stockman kunde, såsom redan är antydt, fira
sitt tjugufemårsjubileum som lärarinna i går
den l:sta april. En vacker lifsgärning har hon
lagt bakom sig, och på henne kunna med skäl
tillämpas Wikners ord: »Kvinnans historia är
kärlek». H. W—/.
❖–––-
är husmors hasta hjälp-
reda Prenumerera â när-
maste postanstalt. Helt år3 kr.
J vårstormens tid.
et hviner i skogen, det dånar från
fjärden —
uct vårvinden är, som blåser till storm.
Den diktar i orgeltoner för världen
förnyelsens saga, då allt byter form.
Hör, isarna brytas, hör, fjärdarna sjunga,
och murkmÿide gren som rö bräckes af —
det gamla får vika sin plats för det unga,
när våren står upp ur förgängelsens graf.
Från blåaste himmel, ur hvitaste skyar
en.grå liten fågel slår vårens revelj,
och leende lyssna städer och byar,
och knopparna brista på pilar och sälg.
.fa, stormen, I vindar, och brusen, I
vågor —
dess förr byter natten sitt välde med
dag,
dess förr spegla vikarna kvällsolens lågor
vid trastens melodiskt förklingande slag.
Ja, storma, o vår! Vräk allt murket
i gruset,
blås ungdomens ande ut öfver en värld,
höj frihetens trampade fanor i ljuset
och bojorna krossa med flammande svärd ! •
Daniel Fallström.
Kvinnorna på utställningen.
in.
et storartade material, den vidtomfat-
tande oeh rikhaltiga förteckning, som
föreligger öfver de kvinnliga utställarna vid
årets stora exposition, är till den grad öf-
verväldigande, att det blir alldeles nödvän-
digt att så mycket som möjligt koncentrera
sig. Sannerligen, om jag skulle genomgå
listorna, namn efter namn, skulle helt säkert
Iduns sidor icke räcka till och, hvad som
kanske vore än värre, icke heller läsarinnor-
nas tålamod att följa mig vid min redogö-
relse. Dessutom, som jag sade i min första
artikel, kommer helt visst Idun att ägna
en alldeles särskild uppmärksamhet åt hvarje
sak, som rör kvinnorna på utställningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
