Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 2 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 99
Men detta kan ej blifva förr, än allt kom-
mer på sin plats, uppstäldt på sina konst-
närligt och smakfullt sirade montrer, utsatt
för dagens klara solljus och en beundrande
allmänhets blickar. Då skall ingen blifva
förbigången eller glömd, vare sig han pre-
senterar sig å en lysande monter, stor som
ett litet hus, eller anspråkslöst gömmer sig
i skuggan af de stora. Ja, kanhända Idun
till och med hyser en viss förkärlek förde
senare, hvilka här i världen ofta nog blifva
sedda öfver axeln. Men på en stor sam-
manfolklig utställning bör hvar och en dömas
efter sin sanna förtjänst och efter de medel
och de omständigheter, genom och under
hvilka han framträder. Det är icke blott de
stora och rika, som må uppmärksammas,
utan äfven de små och okända, hvilka med
försakelse och under stora svårigheter lyckats
åstadkomma ett verkligt godt och gediget
kvinnoarbete. Detta, hoppas jag, skall blifva
Iduns ögonmärke under utställningen, och
därmed skall hon helt visst också tillvinna
sig sin talrika läsekrets’ fullständiga och
varma erkännande.
Låtom oss nu på nytt kasta oss in på
vår lilla revy af utställningsföremål.
I Stockholmspaviljongen möter oss, bland
mycket annat sevärdt, först och främst
Stockholms folkskolors hus- och hemslöjd. Det
är något som ingen bör gå förbi med kall-
sinnighet, ty här i folkskolan grundlägges så
mycket godt i det lilla, som sedan blir stort
och välsignelsebringande ute i lifvet, först och
främst ordning, händighet och flit. I folksko-
lan får den lilla flickan lära sig att stoppa
sin strumpa, att laga sin klädning och att
själf sy sitt linne, och hvad barnet lärt
med intresse, det fortlefver nog hos den
unga kvinnan. Tyvärr är undervisningen i
kvinnlig husslöjd icke obligatorisk i vårt
land såsom i flere andra länder, men detta
oaktadt har den hållit sig uppe och tagit
fart under de två sista årtiondena. Ja, den
kvinnliga husslöjden i folkskolan har till
och med skapat sig ett själfständigt system.
Visserligen följde man i början den tyska
s. k. schallenfeldska metoden, men denna
befanns snart mindre lämplig och inom kort
uppstod »stockholmsmetoden», hvilken nu-
mera användes så väl i folkskolan som vid
högre och lägre läroverk för flickor.
Målet för undervisningen bör enligt nämn-
da metod vara »att öfva handen och ögat,
skärpa tanken- och stärka ordningssinnet,
utveckla själfverksamheten, framkalla kärlek
till ett noggrant och omsorgsfullt arbete
samt sätta flickorna i stånd att fullgöra hus-
liga plikter.»
Slöjdinspektrisen fröken Hulda Lundin är,
som bekant den, hvilken man i första hand
har att tacka för den framgång undervis-
ningen i handarbetet inom folkskolan rönt
och det är också under hennes praktiska
ledning och öfverinseende den ifrågavarande
utställningen kommer att ordnas.
Man kommer här att få se ett fullstän-
digt skolrum med alla dess agremanger,
men väggar och bord blifva öfverfyllda med
en fullständig modellsamling af barnarbeten.
Den som endast har sinne för lyx, finner
här föga eller intet, men den åter som har
blick för lifvets allvar, skall nog finna stort
intresse af att taga i betraktande de små
kvicka fingrarnas »mästerverk» i form af
stickning, stoppning, lappning och märkning.
Man är äfven betänkt på att låta en mängd
flickor ur folkskolan på utställningen och i
skolsalen vara i full sysselsättning med hand-
arbeten, för att sålunda illustrera metoden
och arbetssättet.
En särskild utställning kommer fröken
Lundin att anordna i Nordiska museet. Den
kommer att omfatta allt somrörerutbildandet
af lärarinnor i slöjd, på hvilket område
fröken Lundin ju är den främsta i vårt land.
Mera än 500 lärarinnor i kvinnlig slöjd
hafva utgått ur hennes skola.
Fredrika Bremerförbundet var först mycket
tvehågset, om det skulle vara med på ut-
ställningen. Några egentliga utställnings-
föremål funnos ju icke att disponera. Men
allt mer växte tillströmningen af kvinnliga
utställare, allt varmare blef entusiasmen.
Skulle då det samfund, som särskildt tagit
sig an den nordiska kvinnans sak, fattas?
Skulle icke åtminstone bilden af den ädla
kvinna, efter hvilken förbundet tagit sitt
namn, få blicka ned öfver en ny tids kvin-
nor, hvilka i mycket fått förverkligadt hvad
hon drömde om? Så beslöt man sig för
att vara med. Platsen blir i Nordiska museet,
där Fredrika Bremers porträttbyst uppställes,
omgifven af »minnestaflor».
I Nordiska museet komma äfven fröknarna
Gustafva och Anna Meukow att anordna sin
stora och briljanta utställning af gyllenlä-
der, konstmålning, glödritningar och hem-
slöjdsföremål, tillverkade efter samma sy-
stem, som användes vid Nääs. Här blir en
mängd konstnärliga arbeten af högt värde,
hvilka säkert komma att tilldraga sig stor
uppmärksamhet.
Nu, midt uppe i vår- och sommarsäson-
gen, intressera sig damerna synnerligen för
hattfrågan. Det kan då vara af särskildt
gagn att få taga i betraktande Munka-Ljunghy
halmflätningsskola, som kommer att hafva
sin utställning i en egen paviljong. Här
komma fyra af skolans skickligaste elever
att åskådliggöra arbetsmetoden med materi-
alets bearbetning, flätning, färgning m. m.
Hvad för något? Dockor på utställningen!
Ja, sannerligen ! Här komma säkert alla små
snälla flickor att få stora, glada ögon. Det
är fröknarna Bind och Wemtzdl, som anordna
den utställningen, som lofvar att i sitt slag
bli särdeles präktig. Här får man se den
lysande baldamen i full paryr, i siden och
spetsar, med en hållning så stolt som en
prinsessa. Här kan man äfven få skåda den
hurtiga dalkullan och den vackra blekinge-
flickan i hemortsdräkt. Allt är präktigt, rik-
tigt konstnärligt arbete. Fröknarna Lind och
Wentzell lära vara de enda i vårt land som
drifva docksömnad, åtminstone såsom sär-
skild och stor industri.
Yilja Iduns läsarinnor se något verkligt
beaktansvärdt i kvinnlig husslöjd, så stanna
framför fröken Johanna Brunsons ståtliga ut-
ställning i Nordiska museet. Kanhända
några af de ärade läsarinnorna redan gjort
ett besök i fröken Brunsons välbekanta väf-
skola i Stockholm och beundrat fliten och
konstskickligheten därstädes. Det är, till
och med för en man, af stort intresse att
komma in i denna flitens och arbetets bo-
ning, där ofta trettio väfstolar på en gång
äro i gång, skötta af unga rödkindade elever.
Några äro sysselsatta med fina och dyrbara
drällväfnader, andra med magnifika drape-
rier i fornnordiska mönster och åter andra
med utsökt fina borddukar i de läckraste
färger. Fröken Brunson har vunnit många
prismedaljer vid föregående utställningar
och helt visst kommer hon äfven vid denna
att försvara sin rangplats med glans. Hen-
nes förnämsta utställningsföremål blir en del
praktfulla portiérer, gardiner, mattor, bord-
dukar och dyrbara dräller.
Om vi nu äfven skulle taga ut ett par
namn bland den stora mängd af utställar-
innor, hvilka kanske icke äro kända på hus-
slöjdens allmänna marknad, men icke desto
mindre inom trängre kretsar äro välbekanta
för en sällsynt konstskicklighet på skilda
områden, så skall jag bedja att i första
rummet få nämna fru Lousie Sfjernström.
Hon är en sannskyldig tusenkonstnärinna
och värd allas vördnadsfulla beundran. Med
en sällsynt själsspänstighet och viljekraft
är hon trots sina sjuttiofem år i full verk-
samhet hela dagen, än vid skrifbordet med
författandet ■ af historiska romaner under
pseudonymen »Karl Blink» och än med för-
färdigandet af någon konstmöbel, som kan
väcka en yrkesmans afund. Fru Stjernström
kommer att deltaga i utställningen med
exponerandet af ett magnifikt salongsbord i
rik barockstil. Hela den stora skifvan är
praktfullt, i det skönaste mönster inlagd
med sköldpadd, ebenholts, pinsback, pärle-
mor och mässing. Rundt kring skifvan går
en präktig bård, i hvilken hela djurkretsen
är afbildad. Man står förvånad inför ett
sådant konstarbete, isynnerhet när man be-
tänker att det är skapadt vid en ålder, då
de flesta andra, och isynnerhet kvinnor,
med full rätt kunna tänka att lugnets och
hvilans tid bör vara inne.
Fröken Sofie Granberg, den förras syster,
äfven hon en åldring, men lika lifskraftig,
har förfärdigat en piedestal i samma stil
som bordet, äfven den med dyrbara inlägg-
ningar.
I min nästa artikel skall jag bedja att
få öfvergå till dem af våra målarinnor och
kvinnliga skulptörer, hvilka ämna deltaga,i
den stora konstutställningen. Vi skola hop-
pas att samtliga anmälda finna nåd för den
pröfvande juryns stränga ögon. Domen fal-
ler just i dessa dagar — och troligt är att
de kvinnliga konstnärerna afgå med full-
ständig seger. Adolf Hellander.
Hvad det var.
Skiss för Idun nf Sophie Unge.
K
vad var ’det? Jag stod vid mitt skrifbord
och, nästan utan att tänka därpå, öpp-
nade jag almanackan som låg där. Den
föll upp vid maj, den månad i hvilken
vi just nu voro mne, och bland siffrorna
där var det en som särskildt fängslade min
blick. Det var en åtta.
Jag fortfor att stirra på den och hade
en förnimmelse af att någonting var för-
bundet med den, men kunde ej göra mig
reda för hvad.
Blixt på blixt flög igenom min hjärna och
jag försökte att vid det hastiga ljuset läsa
af någon dunkel skrift på mitt minnes tafla,
men jag var ej tillräckligt snabb därtill.
Förtretad däröfver satte jag mig vid bordet,
lutade hufvudet i händerna, fast besluten
att ej så lätt gifva tappt. Att börja med
var det kaos, men småningom framträdde
dunkla bilder, hvilka efter hand blefvo kla-
rare och redigare.
Jag ser mig själf, halfliggande på den i
vårgrönskan klädda sluttningen af en ängs-
backe, och bredvid mig en annan ung flicka
i ljus klädning och med en bukett af blå-
sippor i skärpet. Hon har lagt af sig halm-
hatten, ty det är en ganska varm dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
