Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 2 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 I DU N 101
till mig om ett år i dag, så skola vi till-
sammans fira Agdas födelsedag med att
tala om henne När det gäller henne, hafva
vi mycket gemensamt.»
Farväl, farväl för alltid!
Atos följde mig ända till tåget med min
väska, och det sista jag såg, när vi rullade
ut ur banhallen, var hans viftande svans
och hans sorgsna ögon.
–––- ❖–––-
Guvernanterna och hemmen.
Kära Ungdomsvän!
Huru edert utlåtande om våra guvernanters
»skrifklåda» i Idun n:r 11 gladde mig! Ni har
därmed påpekat ett förhållande, som för länge
sedan borde framdragits i ljuset och skärskå-
dats — jag menar det falska förhållande* som i
månget hem existerar emellan familjen och den
unga lärarinnan; ty de — hemmen — äro ej
alltid utan skuld, de heller!
Eller hur tror ni, kära Ungdomsvän, det skall
kännas för den unga flickan, som med ifver och
nit tillträder sitt kall, att få en eller flere elever
så totalt bortskämda genom ett klemigt uppfost-
ringssystem, att all hennes möda blir förspilld.
Någon myndighet äger hon icke rätt till att ut-
öfva öfver eleven, ty då sådant försökes, heter
det t. ex.; »Våra barn ha alltid förr varit så
snälla och lydiga att aga behöfves ej. Vi hålla
därför icke orättvist med dem, men de voro så
klena, när de voro små, att vi skola vara för-
siktiga med dem.» När sådant och mer dylikt
kan framställas inför barnen i lärarinnans när-
varo —- hviiken aktning skall barnen få förhenne
och hon å sin sida för föräldrarne? Men icke
bör heller lärarinnan, såsom ni så klart påpe-
kade, klandra familjens förhållanden i öfrigt så-
som mathållning och dylikt, ty hon bör »ta seden
dit hon kommit.»
Men om hon i sin bekymmersamma belägen-
het förtror sig åt en eller flere sanna vänner, som
hon vet att hon kan fullt lita till — det bör ej
upptagas som utspridande af »onda rykten» eller
skvaller. Om föräldrarne i stället för att girigt
upptaga allt skvaller, som bamen i sitt oförstånd
tuta i deras öron från lektionstimmame, — om
de i stället, säger jag, personligen gjorde sig un-
derrättade, hvarför deras barn blefvo tillrättavi-
sade af lärarinnan, hviiken stor tjänst de skulle
göra sig själfva och sina barn samt den stackars
lärarinnan, som de så hårdt döma! Om hon utom-
hus vågar yttra sig om sin ställning — det är
förfärligt, tycker hennes herrskap, men samma
herrskap kan likafullt döma henne af ett oför-
ståndigt barns skvaller, ja, till och med förnedra
sig därhän att lyssna utanför skoldörren samt
af tjänarinnan utlocka »hva’ fröken sa’», då denna
förra var inne hos henne för att städa. Så-
dant låter otroligt, men är faktiskt sant, ty jag
känner hem där sådana förhållanden existera.
Huru djupt dylika personer nedsätta sig i sina
tjänares ögon, begripa de visst ej själfva, men
de borde ej heller glömma ordspråket som säger:
»Ingen är stor i sin kammartjänares ögon.»
Om hemmen bättre uppfyllde de löften, som
gifvas lärarinnorna om »ett verkligt hem», om
»medlemskap af familjen» etc., som det så vackert
står i mången annons, så skulle ock lärarinnan
med gladare hjärta uppfylla sina skyldigheter.
Och hvilka fordringar ställa ej många fruar på
sina barns guvernant; hon skall kunna mångt
och mycket, som ej tillhör hennes lärarekall, och
de glömma oftast bort, att hon kan beböfva en
ledig stund, dels för en välbehöflig hvila, dels
för att förbereda sig till kommande lektioner och
att underhålla sin garderob. Och ändock skäm-
mas de ej för att gifva den bildade flickan, som
kan så och så mycket och får uträtta så mycket,
en så obetydlig lön att mången stadsjungfru ej
skulle vilja emottaga den.
Och det kan hända, att lärarinnan ej står ut
med detta tunga, glädjelösa lif utan klagan; men
klaga får hon ej, lika litet som tillrättavisa bar-
nen, och i uppbrusande vrede kan då frun af-
skeda henne kanske midt i en termin, utan att
rättvist taga i eftertanke, om hon har någonstä-
des att komma, där hon under tiden kan söka
sig en ny anställning. Hur mången stackars
flicka är ej beroende af sin plats; men för den
skull bör hon väl ej låta sitt personliga värde
trampas under fotterna!
Och det kan ock hända, att samma stackars
flicka genom ödets olyckliga skiekelser erhåller
flere dylika platser efter hvarandra med kanske
lika snöpligt slut, och då finnas alltid de framme,
söm fälla domen öfver henne, att hon »ingen-
stans kan vara kvar och att hennes anseende
på detta vis lider.» Men om samma personer
med egna ögon och öron sett alla hennes ärliga
bemödanden och orättvisa lidanden, månne de
icke i sitt innersta måste erkänna, att hon har
rätten på sin sida, om de ändock ej våga annat
än påstå motsatsen med läpparne »för världens
skull», — jo, helt säkert!
Det finnes så många hem, där man kan åter-
finna sådana taflor som dem ni, kära ungdoms-
vän, och jag nu låtit upprulla, att det är sorgligt att
tänka sig det i vår »upplysta» tid.
Men ära och välsignelse öfver de hem, som
ärligt infria sina löften mot de unga lärarin-
norna om hem och vänskap och som se i lära-
rinnan något mer än tjänaren. Ty där icke för-
äldrar och lärarinnor kunna samverka vid barnens
uppfostran, där blir aldrig någon frukt som bär
välsignelse.
En annan ungdomsvän.
––– –––––
Bapnalekar.
För Idun af Erny.
{Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
Beslutsamt kastade jag hela leksaksskrä-
pet på elden. Från och med nu skulle vi
vara spartanska i våra seder, kalla förnufts-
människor, som lefde midt uppe i en rå
verklighets sunda, kroppsstärkande arbete,
och allt hvad fantasi och barnsligt pjoller
hette skulle för evigt bannlysas — hvaraf
kassan ej heller skulle fara illa!
Då Fanny med min hustru kom hem
från en promenad, hade jag redan på tung-
spetsen: »Inga promenader vidare ! Ungen
skall göra nytta ! » Men då barnet kom
fram till mig för att blifva kysst och pladdra
om likt och olikt, hade jag inte hjärta att
neka henne detta lilla nöje; sedan skulle
nog det stränga allvarets tid komma.
Men det gick inte efter beräkning. Då
Fanny upptäckte, att leksakerna fattades,
ställde hon efter hästa förmåga till en stor
och hjärtslitande scen, och min hustru bief J
i en hast ytterst högtidlig, då jag medde-
lade henne mitt spartanska beslut. Den
där hödtidligheten har något alldeles oemot-
ståndligt hos sig, som kan bringa den mo-
digaste man att tappa koncepterna.
Nog af, jag fick lofva att skaffa nya
leksaker. Men som det icke kunde bli fråga
om något återupplifvande af ett mot den
praktiska tidsandan stridande slöseri, var
löftet onekligen ganska obetänksamt.
Då rann i mitt sinne den gamle mannens
visdomsord: »de bästa leksakerna fås för
ingenting,» och tack vare den inspiration,
som stundom infinner sig i kritiska ögon-
blick, gick jag strax ut i trädgården och
samlade ihop en knippa kvistar. Jag förde
dem in i barnkammaren, och Fanny betrak-
tade dem först med ett visst föraktfullt
misstroende, men då jag tyst och synbar-
ligen djupt intresserad började tälja af dem
i kortare och längre stumpar, blef hon ny-
fiken, och då jag under samma hemlighets-
fulla tystnad klistrade än kulörta pappers-
lappar än bomullstappar vid dem, tindrade
hennes ögon af spändt intresse, och hon
kunde ej hålla sig längre.
»Hvad är det för något, pappa?»
»Jo, då — det är något alldeles nytt
och mycket roligt.»
Så utnämnde jag en stump till hök och
och några andra till dufvor, en till varg
och de öfriga till får.
Sedan den tiden roa vi oss’ alldeles ut-
märkt med nästan bara sådana leksaker,
som »fås för ingenting», och då vi äro som
bäst i farten, händer det, att min hustru
för en stund måste hålla inne med arbetet
vid symaskinen för att alldeles oemotstånd
ligt deltaga i vår munterhet. Uppriktigt
får jag erkänna, ats jag själf skrattar lika
mycket af hjärtans lust som Fanny, och
jag tror, att det är just denna omständig-
het, som gör de nya leksakerna ovärderliga
i hennes ögon.»
Hvad här ofvan berättats, utgör just en
illustration till det, som sagts om leksa
kernas »ideella värde», och anvisar tillika
det vidsträcktaste fält för anskaffandet af
verkligt roande leksaker. Ty antalet af de
kombinationer, till hvilka sådana småsaker
som de nämda kunna gifva upphof, är na-
turligtvis obegränsadt, och barnents fantasi
är utomordentligt medgörlig både att utfylla
tomrum och dana nytt till det en gång på-
började. Det förstår sig ju, att en smula
rörlighet och god vilja måste finnas hos
de äldre; är man en trög tvärvigg, förblifva
kvistarne kvistar, men eljes — hvilka troll-
spön kunna de ej vara med makt att öppna
barnets underbara, skimrande fantasivärld!
På liknande sätt kunde och borde föräl-
drar välja leksaker åt sina barn — och
framför allt borde de på liknande sätt så
att säga inblåsa sin egen personlighets lef
vande ande i leksakens användning De
skulle då finna, att de på denna väg ryckte
sitt eget barn vida närmare än genom
mången torrt förnuftig pliktuppfyllelse i
stort, hvaraf barnet först vid mognare ålder
får full uppfattning. Vi skola sänka oss
till barnets begrepps- och intressenivå; först
då blifva vi förstådda af de små, först då
vinna vi med de enklaste medel — en
stunds lek och joller — verklig makt öf\
dem, och därmed finna vi som en djupt
känd sanning, att intet i barnets lif, hur
ringa det än må förefalla, bör makligt skju-
tas åt sidan såsom något betydelselöst, så
snart det har sin betydelse för barnet
själft.
För barnet är leken i barnkammaren med
alla dess skiftningar af glädje, förtret och
missräkning lika betydelsefull och intresse-
spännande som för de vuxne den allvar-
liga leken därute i lifvet. Därför böra
dess känslor förstås och respekteras af de
äldre; och det är sannerligen mödan värdt,
om icke annat så ur synpunkten af ett
intressant studium, som tillika har det för-
delaktiga resultatet att sympatiskt närma
oss de små inom deras egen idékrets.
Intet är i sig själft oviktigt; allt har sitt
intresse; det beror blott på, huru man ser
saken. Hvilket trolleri kan så t. ex. ej
vara utbredt öfver en sådan »obetydlighet»
som barnens lekar, när de med djupaste
allvar uppföra sina luftiga byggnader och
ur sin trohjärtade fantasi väfva ett glitt-
rande nät, som för dem själfva här hela
den handgripliga verklighetens solida prä-
gel, ja, till och med för oss vuxna blir till
verklighet, när vi med aldrig tröttad kärlek
left oss in i våra älsklingars brokiga sago-
värld !
Denna stol är ett väldigt slott, framför
hvilket utbreder sig ett stort haf — släta
golfvet — på hvilket många skepp segla.
Nu gäller det att segla i kapp till slottet;
den som kommer först, släppes in och får
alla skatterna därinne och blir kung. Några
af småttingarne tvista redan smått om hvar
Vi
H
W
O
<11
w*
o-
Kli
■
i*
O
ö
nä
U
<D
>
<0
o
■ Ä
bn
£
O
W
CO
SL-
<D -a
c
cs
S-
S® =
O O)
<D *-5
etf =*• cs
cS ts
S 5=
:g5
IQ
H
g
◄
Ü
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
