Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 2 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i DU N 1897
100
— och hennes ljusa här lyser ljusare än
vanligt i solskenet. En stor präktig hund
ligger bredvid oss, vaktande den lilla mat-
korg vi medfört, och hvilken han burit hela
vägen.
Luften är full af en sådan vårstämning,
att jag aldrig förr erfarit något sådant;
framför oss, öfver fälten, kretsa lärkorna,
drillande ut sin vårfröjd i skära, jublande
toner, öfver oss svaja björkarnas fina dof-
tande hängen och backarne prunka i liflig
färgprakt af blått, hvitt och gult.
.Tag känner hur blodet lifligare’ än vanligt
pulserar genom ådrorna, och jag tycker att
jag vill sluta all världen i min famn, men
i stället tar jag min väninna om axlarne
och ruskar henne med all kraft, ropande:
»Är det inte härligt att lefva, Agda?»
Hon var mera stillsam än’ jag, men hen-
nes svar öfverraskade mig dock:
»Jo, men sådana här stunder är lifvet
så. härligt, att man ej fullt kan njuta däraf. »
»Det var en sällsam paradox, kära Agda,
hvad menar du egentligen därmed?»
»Jag menar, att det ligger ett lätt flor
af vemod öfver våra renaste njutningar —
en förkänsla af att de äro allt för sköna
för att kunna vara länge.»
Och hon låter sin blick drömmande irra
ut i fjärran, som om hon där såge någon-
ting för mig osynligt-^och ofattligt.
»Låt oss då njuta odeladt, medan de va-
ra,» säger jag. »Vet du att jag nu bör-
jar att känna mig riktigt hungrig, och Atos
ser ut som om han ville bli kvitt sin korg. »
»En sådan god idé att tillbringa en del
af din födelsedag här, alldeles för oss själfva,»
tillägger jag och öppnar locket på korgen.
»O, hvilken mängd rara saker tant har ploc-
kat ner åt oss, det vattnas riktigt i mun-
nen. »
»Ja, det är bara skada att inte mamma
också är med här.»
Vi äta själfva och vi mata Atos ; vi prata,
vi ströfva omkring bland buskarne och plocka
händerna fulla af blommor, som vi skola
föra med oss hem. Men hela tiden stan-
nar den fjärrskådande blicken i Agdas blå
ögon.
Hon kan ej rifva sönder den lätta slöja
af vemod, som hvilar öfver hennes vår-
glädje.
Jag vaknade ur mina drömmar, sprang
upp från skrifbordet och såg på klockan.
Ej mer än tio, och klockan strax efter elfva
gick, enligt tidtabellen, ett tåg till den stad,
där Agda nu bodde tillsammans med sin
mor. Jag greps af en allt betvingande
längtan att få träffa henne, nu, just i dag
på hennes födelsedag, och i hennes sällskap
npplifva gamla kära minnen.
Såsom det vanligtvis går till, så hade
vår brefväxling, hvilken strax efter skils-
mässan var ganska liflig, småningom afta-
git, och under det sista året hade vi utbytt
endast ett par bref. På hela våren hade
jag ingenting hört från Agda samt ej hel-
ler skrifvit till henne, men nu skulle jag
komma själf för att bevisa, det min vänskap
ej dött ut.
Om tre timmar kunde jag vara framme,
skulle smyga mig på henne, sätta mina hän-
der öfver hennes ögon och på det gamla
skälmaktiga sättet fråga:
»Gissa, hvem. det är!»
Och hon skulle svara med att skrika
högt af glädje samt slå armarne om min
hals.
Under vägen ned till tåget skaffade jag
mig en påse konfekt samt en bukett lilje-
konvaljer: hon tyckte om båda delarne.
Ehuru de trakter tåget passerade voro
ganska vackra, var jag dock allt för otålig
att kunna beundra dem. Det blifvande mö-
tet med min barndomsvän upptog mig där-
till allt för mycket. Den bok jag medfört
i min väska fick också ligga orörd, ty läsa
kunde jag ej heller.
Ändtligen voro vi vid målet och jag frå-
gade mig fram till den gata, där Agda
bodde med sin mor. Ett litet gult envå-
ningshus innanför en plantering utpekades
för mig, och det var med hjärtklappning jag
öppnade grinden som ledde dit.
Först nu slog mig den tanken, att de
möjligen kunde vara bortresta eller på nå-
gon utflykt för dagen, synnerligast som väd-
ret var strålande vackert. I det senare fal-
let finge jag väl då afvakta deras hemkomst,
om jag blott kunde komina in i huset, men
voro de ej på platsen, återstod blott att åter-
vända med nästa tåg, sviken och misslynt.
Vägen fram till ingången gick emellan
ett par rabatter, kantade med vårblommor,
och invid förstugubron stod en syrenbuske
i knopp. Det var en behaglig liten bostad,
åtminstone denna tid af året.
Nej, lefde Atos ännu! Han var den för-
sta som mötte mig och visade att jag var
igenkänd genom att vifta på svansen samt
gnälla af välbehag. Sedan sprang han be-
skäftig före mig in i förstugan, som om
det varit hans mening att anmäla mig.
Denna var på samma gång tambur, och
två dörrar ledde därifrån till särskilda rum.
En af dem stod på glänt, och sedan jag,
utan att ännu ha träffat någon människa,
tagit af mig öfverplaggen, smög jag mig in
med mina blommor i handen.
I huset var det tyst, som om det varit
obebodt, men i så fall skulle Atos ej hafva
tagit emot mig och dörrarne ej stått så in-
bjudande öppna. Men i det stora trefliga
rum, där jag nu kom in, fanns heller ingen
som välkomnade mig.
Atos tycktes dock vilja taga mig under
sitt speciella beskydd, ty han gick fram till
en sidodörr och krafsade med tassen med
det resultat att den genast öppnades.
Var det Agdas mor denna bleka, sorgsna
kvinna, som kom emot mig med utsträckta
armar, sedan hon dock först sorgfälligt slu-
tit dörren bakom sig? Utan att säga ett ord
slöt hon mig i sin famn och tryckte mig
konvulsiviskt intill sig.
»Tant,» frågade jag. »hvad har händt,
är det... är det någonting med Agda? O, jag
är så bedröfvad!»
Hon drog mig ner bredvid sig på en
soffa, hon tog mina händer mellan sina och
kramade dem i själsångest.
»Och du vet ingenting,» hviskade hon
till sist, »vet inte, att min flicka, mitt enda
lilla barn, ligger därinne och väntar på dö-
den? O, du skulle se henne, en bruten
blomma, ljuf och fin, redan till hälften en
ängel. »
Det gick en rysning genom mina lemmar
och jag skakade som af köld. Var det så
jag skulle återse henne, var det därför min
längtan förde mig hit.
»Är allt hopp ute, kan hon ej tillfriskna?»
stammade jag. Jag visste hvad svaret skulle
bli.
»Ack nej, hennes lungor äro förtärda, det
har gått så fort, så sorgligt fort. En sträng
förkylning, anlag inom släkten, ömtålig
kroppskonstitution, allt har samverkat. Hopp,
nej, det gifs intet hopp.»
Hon reste sig, gick fram till glasdörrarna,
som ledde ut till en liten veranda, och slog
upp dem på vid gafvel, som om hon vore
i behof af mera luft.
»Kom,» sade hon och drog mig med sig,
»här ha vi suttit under de stilla sommaraft-
narne, hon och jag, där i hörnet var hen-
nes favoritplats, hon skall aldrig sitta där
mer. Vi hafva arbetat tillsammans, delat
glädje och bekymmer, mera glädje förr, nu
sorg, sorg.»
»Jag kan inte gråta,» tilläde hon, »och
vill inte gråta, så att Agda ser det. Hon
känner sig så lycklig nu samt nöjd att gå
till sin frälsare, och mina tårar skulle falla
som bly på hennes änglavingar. Kan du
se henne, utan att gråta?»
»Tror tant, att hon vill se mig, att det
ej kommer att uppröra henne?»
»Nej, det var ju därför du kom hit. Sist
i morse talte hon om, att hon önskade att
träffa dig ännu en gång, och det är vä
därför du kommit.»
»Ja,» svarade jag, »det var nog därför, jag
kände en så brinnande längtan att få träffa
henne. »
»Jag skall ändå förbereda henne,» sade
hon, »när jag öppnar dörren, får du komma.»
Då jag kom in, var jag knappast mig själf ■
mäktig, men lyckades att behärska mig.
Jag föll på knä vid sängen, lade liljekon-
valjerna på täcket samt kysste, den lilla
genomskinliga hand, som matt räcktes emot
mig.
»Vännen min,» hviskade hen med ett
ömt tonfall, »tack för att du kom —- till
min födelsedag. Det är så ljuft att vara
hågkommen. »
Kädd att brista i gråt kunde jag ej tala,
endast kyssa och åter kyssa hennes hand.
»Minns du — för fyra år sedan — i
skogsbacken den härliga dagen — med
sin skugga af vemodsfull aning —- minns
du?»
»Ja, jag har i dag på morgonen lefvat
igenom den ännu en gång, och då kände
jag att jag måste hit — måste hit för att
träffa dig.»
Ett leende lekte ett ögonblick öfver hen-
nes torra läppar — en blek reflex från forna
soliga stunder.
»Men du väntade ej, att det skulle
bli ett afsked. Men vet du, jag är så
lycklig. Det är endast det att mamma
blir så ensam, då jag är borta, som oroar
mig. »
Under det jag ännu låg på knä vid bäd-
den och höll hennes händer i mina, föll
hon i en lätt slummer. Jag lösgjorde mig
sakta och följde hennes mor ut i det yttre
rummet.
Hon tänkte på mig med mat och dryck,
men jag kunde knappast förtära någonting.
Det svåraste var dock när det blef tid att
bryta upp samt säga Agda ett farväl för
alltid.
Hon såg, hur jag kämpade mot min
smärta, strök sakta min hand och sade:
»Näst kärleken är vänskap det skönaste
— de äro tvänne blommor, som springa
upp. från samma rot. Och jag tänker
mig, att de båda skola få sin fullkom-
ning — där ofvan. Till dess — farväl!»
»Farväl,» ljöd det ännu i mina öron, när
jag vid grinden vinkade ett sista afsked till
Agdas mor, hvilken djupt upprörd hade
hviskat i mitt öra: »O ,om du kan, så kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
