Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 2 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 103
lilla monolog: »När Petterkvist skulle debutera»
Och så kom då — när vi alla voro som bäst
preparerade — pièce de résistance, Almlöfs oför-
bränneliga »Advokaten Knifving*. Naturligtvis
förfelade den i minsta detalj med mästerlig
skärpa utmejslade brännvinsadvokattypen ej hel-
ler nu sin verkan, och sekunderad af en sådan
hjärtans Jämmerling som hr Thegerström kunde
den endast erhålla ännu bättre relief. De öfriga
medspelande trädde helt i skuggan, och annat
hade de väl ej heller denna gång väntat sig.
Andlös uppmärksamhet, skratt intill tårar, bra-
kande applåder, lager och hyllning blefvo ock
den celebre »gästens» visserligen ej ovana sön-
dagslott.
På måndagen bjöds på première: ett tyskt lust-
spel på vers af F. v. Schönthan och F. Koppel-
Ellfeld, benämndt »Gyllene Eva». Det var en
borgerlig, liten kärlekshistoria i 1500-talets tyska
kostym, förlagd till Augsburg. Tidsfärgen, täm-
ligen ytligt pålagd, trängde väl ej synnerligen
djupt under dräkterna, men intrigen var så ro-
mantiskt underhållande som trots någon Marlitt-
roman och de parodiska riddartyperna kom det
att kittla i munviklarue. »Gyllene Eva» — den
fagra och rika guldsmedsänkan, til! hvilken de
bålde trasriddame, i början ingalunda utan fram-
gång, gilja, men hvilken till sist tar både för-
nuft, värdighet och hjärta fångna och räcker
handen åt den unge konstnären-ciselören från
Rom, som en vacker dag kommit neddimpande
på hennes verkstad — fann i fru Hoving en
hvad gyllene fägring anbelangar illusorisk repre-
sentant, hvars spel också bjöd på både finess
och värme. Hr Bwckström som den matfriande
riddar von Schwetzingen, en germaniserad Fal-
staff-figur, hr Personne som grefve Zeck, i san-
ning en »riddare af den sorgliga skepnaden»,
och fröken Ählander som hushållerskan Barbara,
hvilken lagar så aptitligt doftande »leberknödel»
— hvad kräfves så mer för en riddarsaga à la
»Fliegende Blätter»? Jo, en lutspelande trubadur!
Han saknades ej heller. Det var ofvannämnde
romantiske yngling från Rom, gesällen Peter,
som i hr Johanson fann en tolkare ej utan lyrisk
stämning. Uppsättningen lyste, , versen klang,
nej, klingklingade... och innan man ordetvissteaf,
var klockan 10 och romanen till ända. Det var
ungefär jämnt hvad en ej allt för tränad mage
stod ut med af både honingskakorna och »leber-
knödeln».
Fru Lotten Seelig-Lundbergs soaré. Lifliga
applåder och inropningar samt praktfulla buket-
ter från en talrik, elegant och animerad publik
med kronprinsen och prins Carl som represen-
tanter för konungahuset skördade den älskvärda
soarégifvarinnan å nämnda föreställning, tisda-
gen den 30 mars, för sin smidiga och energiska
framställning af den kvinnliga hufvudrollen i
Dumas’ skådespel »Bildhuggaren Clémenceau»,
hennes glans- och favoritroll, kreerad af henne
i november 1890. Då vi förut utförligare redo-
gjort för det effektfulla stycket och dess åter-
gifvande, nöja vi oss nu med att som andra
värdefulla prestationer framhålla hr Skånbergs
Cléménceau och herr Hillbergs sympatiske Con-
stantin Ritz.
Södra teatern hade till i onsdags återuppta-
git operetten »Clairette i dragonlägret», med
fröknarna Hildegard Ohlsson och Gerda Nilsson
i de kvinnliga hufvudrollerna. Vi återkomma
till ett närmare omnämnande.
Orgelkonsert gafs i söndags afton i Jakobs
kyrka af orgelnisten Albert Lindström, som an-
ordnat densamma till förmån för aflidne direktör
W. Heintzes efterlämnade familj. Konsertgifva-
ren utförde med känd skicklighet flere orgel-
nummer och hade därjämte erhållit särdeles
värdefullt biträde af fröken Selma Ek och hr
Tor Axdin. Konserten var ganska talrikt besökt.
Fröken Ida Gavell, »Delsbostintan», hade till i
måndags samlat en fulltalig och högst intresse-
rad publik i Vetenskapsakademiens hörsal. Själf
berättade hon på sitt särdeles karaktäristiska
och dråpliga sätt en hel del landsmålshistorier
samt sjöng därjämte några visor. Programmet
utfylldes för öfrigt med danser och sånger etc.
Publiken applåderade lifligt och hade tydligen
en mycket rolig afton.
–––- *–––-
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
––––❖–––-
Korseld.
Aprilskiss för Idun
af
Torkel Berg.
» Wär i huset går väl allt på sin hals, nu se-
’ dm tant har rest?»
»Hur så?» ljöd det kallt afvisandc från ena
soffhörnet.
»Hushållet i två öfvermaga jäntungars händer
— jag säjer inte mer. Men stackars farbror be-
klagar jag af allt hjärta. Under dessa fjorton
dagar komma ni att göra kål på hans mage sju
gånger om, det spår jag. Och inte har han hel-
ler tid att hålla er i tukt. . . Tänk så mycket
ofog ni ska hinna göra, medan tant är borta!
Väl emellertid, att kusin Ture kan skänka er en
smula tillsyn då oeli då och vara er i fars och
mors ställe. Och i dag har jag. till på köpet li-
tet extragöra åt er. Hvasa?»
Intet svar.
»Flickor, hvad är det i morgon?» Medicinaren
Ture Gran trummade myndigt på divanbordet.
»En tråkig gammal måndag, lika odräglig som
du själf», ljöd det fnurrigt från andra soffhörnet.
»Misstag, fröken Örfilstäck. Det är den första
april, då man narrar sin vän med rätta, om blott
män forstâr’et’, som det heter i visan, och v.lja
ni som jag, så ska’ vi ta och lura vår gemen-
samma vän Enok Holm, så han vet sig hvar-
ken ut eller in. Se så, sitt nu inte där som ett
par gamla nuckor och häng näsan öfver böcker-
na ! Opp med er i rykande rappet, och högerom
vänsterom marsch, pannkakor! Om två minuter
ä ni här igen med skrifdon till aprilbrefven, an-
nars blir det rammelbuljong och smällpällaväl-
ling.»
I nästa sekund yrde trion genom rummen,
snattrande som vildgäss och härjande som Egyp-
tens gräshoppor. Ur lådor och fack framletades
korrespondenskort och brefpapper i alla regnbå-
gens färger samt pennor af alla finlekar, från
trubbiga som reformskor till sylhvassa som grill-
jannens stöfvelspetsar. Man aktade icke ens för
rof att plundra husfadern, rektor Borg, på hans
gåspennor och röda »bockbläck», som han nog
vetat försvara, om han blott varit hemma.
»Jag ska skrifva en tvättnota att börja med,
och på den ska figurera alla Enoks gamla mag-
gördlar och knävärmare — om han har några —»
ropade Sigrid triumferande.» Och så ska han
inte ha betalt sin stackars tvätterska för stryk-
ningen af stärkskjortorna, och för det ska ma-
dammen ge honom en duktig afbasning — på
notan, förstås. Räck mej hamppapperet och den
spräckta gåspennan där borta. Vet du af, Ture,
att jag kan härma alla möjliga stilar?»
»Nej, jag har icke den äran. Det är för resten
en farlig talang. Om du lefvat i den gamla go-
da tiden, hade du förmodligen denna sedel efter-
apat och vurti hängd. Till minne af hvad som
under gynsammare omständigheter kunde varit
ditt öde, ska jag emellertid hädanefter kalla dig
för galgfågel, till omvexling med dina öfriga
smeknamn. — Men vet ni hvad? Jag tänker
björna Enok från hans skräddare. Och så ska
den hedersmannen snärta vår vän, för det han
börjar bli fet, något som han hälst vill slippa
höra nämnas. ’Byxorna och västen ha måst läg-
gas ut både framme och bak och kilar insättas
i fracken på grund af notariens’ i oroväckande
grad tilltagande fetma’. . . Namnam, hvad det
där ska smaka mums!
»Men hvad ska jag skrifva för något?» gnäll-
de Tea modlös. »Jag har inte den allra ringaste
idé.»
»Ta du kärleksbrefven på din lott,» föreslog
Ture och strök under ordet »utmätning» i skräd-
darebrefvet. »Om jag inte såg fel, var du midt
oppe i ett frieri, när jag kom. Åtminstone var
du alldeles vindögd, när du tittade upp från bo-
ken, och det brukar vara ett osvikligt tecken.
Och som min angenäma närvaro förmodligen yt-
terligare stegrat den erotiska stämningen, så . ..»
»Då skrifver jag bestämdt från flickorna Rön-
ne!» Tea såg mäkta trakterad ut. »Karin ska
göra Enok sin kärleksförklaring på skärt pap-
per, och Mia ska ge honom korgen på grått. Och
i bådas postskriptuin ska stå ’Hälsa Enander!’,
för i honom är de kära bägge två, det har jag
då sett med mina egenhändiga ögon.»
»Och så ska Rosén bjuda Enok på bal hos sin
trefliga gamla moster, gumman Winter,» bestäm-
de Sigrid. »Men där tar jag och blandar in oss
själfva, för det ser så trovärdigt ut. Hvad sägs
om det här: ’Du som är så intim med de söta
och pikanta flickorna Borg, kan inte du ställa
om, att också di kommer med?’ Söta och pi-
kanta! Skulle någon kunna tro, att vi skrifvit
det där själfva?»
»Visst sjutton, för någon annan skulle inte haft
hjärta att drifva med er så.»
»Håll till godo! Lite, men välment!»
»Nyps lagom! Bort med tassarna! Annars tor-
kar jag dej om näsan- med det nyskrifna. »
»Hör ni ni ni! Vill ni hålla er i skinnet! Ni
knuffar ju på bordet; så jag fick en stor, otäck
bläckplump midt på ’Din sorgsna Mia’...»
»Och så ska Hjälm bjuda Enok på ’pubak’ —
heter det inte så? — nere i Berns ...»
»Och så —»
»Men, flickor, det bästa af allt: vi skafrimärka
brefven ofullständigt, så Enok får lösa dem, hela
smitan. Det där ska svida honom ända in i sjä-
len, den bläcksuddaren . ..»
Snart lågo på salsbordet ett tjugutal bref af
alla handstilar, färger och dimensioner, hvart och
ett med ett två-öres frimärke på och samtliga
adresserade till »Notarien Enok Holm, Kredit-
aktiebolaget».
»Men tänk, om han blir ond...» sade Tea,
smått betänksam, när Enok strök åt sig den bro-
kiga posten.
»Han skulle bara understå sej !» Ture rätade
hotande ut sin axelbreda gestalt. »Smickrad är
det enda, som kan komma i fråga, då vi gjort
oss så mycket besvär för hans skull. Så myc-
ket är säkert, att jag skulle slicka mej om tum-
marna, om jag vore i hans ställe. Och nu ’fader-
vädel’, mina stumpor! Vårt dagsvärf är slutadt.
Frid med er! Och så — bums i lådan med
brefven.»
När flickorna Borg ett par kvällar därefter,
med en trotjänarinna i hälarna, trädde ut från
Dramatiska teatern, funno de Ture Gran stående
utanför, med uppslagen rockkrage och otåligt
stampande med fotterna.
»Jag trodde ni aldrig skulle komma, era söl-
månsar. Låta mig vänta en halftimme i kylan !
Det kliar så ilsket i min vänstra lilltå, att jag
fruktar jag fått ömkyla i den.»
»Gratulerar. Då kan du ju genast börja din
praktik. Men hvad står du egentligen härefter?»
»Jo, ni må tro, nu går skammen på torra land.
Jag har fått ett bref från Enok Holm, så fullt af
ovett. att hälften kunde vara nog.»
»Så du säjer! Det är inte möjligt!» Flickorna
tvärstannade midt på gatan.
»Det är tacken för all ens möda!» fortsatte
Ture bittert, utan att akta på afbrottet. »Det är
sannerligen, så man kan —»
»Men hvad säjer han? Hvad säjer han? Be-
rätta, kära söta lilla Ture, berätta!»
»Jo, nu är ni möra i munnen, ska man tro . . .
Men jag vet knappt, hvarjag ska börja eller sluta.
Jo, det var sant, först och främst har jag gjort
honom till ett åtlöje för hans kamrater — på
hvad sätt, det förklarar han inte närmare. För
det andra förstod han genom den ’minst sagdt
ogrannlaga’ inblandningen af flickorna Rönne, att
ni haft ett finger med i spelet. För det tredje
— man vet sannerligen inte, om man skall gråta
eller skratta •— vill han med tystnad förbigå —
jo, det gjorde han! — den ’onödiga och ganska
kännbara’ utgiften för lösen af brefven. Och till
slut ber han mig för själ och pina komma upp
till honom på bolaget. Men vänta får han. Jag
har ingenting otaldt med den stickenblåsan. Men
för att inte visa mig lika futtig som han har jag
skrifvit några ord och inga visor till svar.»
»Nå hvad säjer du där ? Tala om, tala om, vi
dö af nyfikenhet!» Flickornas ögon gnistrade i
lyktskenet.
»För det första, att han burit sig fnaskigtåt»
— Sigrid och Tea fnissade bifall — »för det an-
dra, att han är en käring,» fortsatte Ture med
själfkänsla, styrkt, af kusinernas gillande, »för
det tredje, att han är en snåljobb (girigbuk tyckte
jag var för starkt), och för det fjärde, att vill
han mej något, så har han mej här’ — d. v. s.
hemma hos mig. Liksom jag inte hade annat att
göra än att ränna på hans bolag.»
»Så bra du svarat! Alldeles som vi själfva
skulle ha gjort. Du är vår egen rare gosse ! Men
tänk ändå, om du tittade upp till Enok? Det
skulle vara så lustigt —»
»Jag är rädd det blefve sorglustigt i stället,»
svarade Ture dystert, »för det kliar i mina fing-
rar, bara jag tänker på kreaturet.»
»Har du skickat af svaret?»
»Nej, inte än. Tänkte lägga det i lådan i för-
bifarten.»
»Hör du, tänk om vi finge ta hem både ditt
och Enoks bref — du har ju också hans på dig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
