Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 16 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 IDUN 1897
Med tanketrådar, dem vi sinnrikt spinna,
vi söka ständigt andra stranden hinna;
förståndet sedan sekler än sig roar
att till det obekanta bygga broar.
Fördöm det ej! Det är behof för anden
att söka forskande de fjärran landen,
och vore målet äfven oupphinnligt,
är skönt att dö för något öfversinnligt!
C. D. af Wirsén.
med någon svagare skolelev, eller gaf hon
anvisning på något billigt kvarter i staden.
För allt detta får hon tysta tacksägelser,
hvilka kanske icke alltid i ord blifvit fram-
ställda ens till henne själf. Men den bästa
belöningen för en god gärning är ju ändå
tillfredsställelsen öfver att hafva kunnat
göra en sådan.»
Fröken Elisabeth Blomqvist tillkommer
jämväl till stor del förtjänsten, att Heising-’
fors svenska fruntimmersskola och fortbild-
ningsläroverk nu äro inrymda i det ståtli-
ga, i allo tidsenliga hus, soni med sin fa-
sad vetter åt Boulevardgatan i Helsingfors.
Efter att år 1873 under en resa i Sverige,
Danmark, Tyskland och Schweiz hafva in-
hämtat kännedom om utlandets nyaste och
bästa skolbyggnader särskildt för den kvinn-
liga undervisningen, uppgjorde fröken B.
planen till en sådan byggnad för Svenska
fruntimmersskolan, hvilken plan sedermera
vid det nyss omordade husets uppförande
följdes. Det nya skolpalatset invigdes 1885.
Fröken Anna Charlotta Elisabeth Blom-
qvist föddes den 17 februari 1827 och är
dotter till bibliotekarien och professorn i
literaturhistoria Alexander Blomqvist och
hans maka Kristina Charlotta, född Har-
ring, tyska till börden.
Hon var ej från början afsedd för det
kall, som sedermera blef hennes .lifsupp-
gift, utan ämnade, därtill uppmuntrad af
sin fader, ägna sig åt målarekonsten. Att
hon jämväl ägde anlag åt detta håll bevi-
sas bl. a. däraf, att hon för en af henne
vid konstföreningens exposition 1854 ut-
ställd tafla, »Hanna vid väfstolen», kompo-
sition efter Runeberg, vann mycket erkän-
nande.
Ehuru för närvarande åtnjutande tjänst-
ledighet, kvarstår fröken Elisabeth Blom-
qvist fortfarande på den post, hon redan i
mer än tre decennier beklädt. Det är ock
att hoppas, att hon ännu länge skall finna
krafter att ungdomen till fromma utså de
ädla frön, af hvilka hon synes äga så rik
tillgång. Helsingfors, mars 1897.
V. Lindman.
“Familjemeddelandeir.
En familjeti&nillCf sådan som, Idun,
spridd och läst i de vidaste kretsar öfver hela lan-
det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste
och närmast till hands liggande organet för alla
tillkännagifvanden om födde, förlofvade, vigde
och döde. För visso är det just damerna in-
om familjerna, som med det lifligaste intressetfölja
dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge-
nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och
innebära så mycket, och annonser af detta slag, in-
förda i Idun, träffa där i vidare utsträckning den
intresserade familjepvhliken öfver hela vårt land
än genom något annat svenskt tidningsorgan.
Under rubriken » Familjemeddelandem ha vi där-
för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår
annonsbilaga för dylika annonser och för dem fast-
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt
annars beräknade annonspris eller för födelse-
annons Ter. 1: 50, för förlofnings- och vig-
selannons kr. 2: — och för dödsannons in
om ram kr. 5: —, ett pris som måste betrak-
tas som synnerligen moderat, då hänsyn tages till
vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och
utbredda spridning tillkännagifvandet därigenom
erhåller. Redaktionen af Idun.
–––- *–––-
did påsk.
f ftöfver Zions stad och tempcltinnar
Nu nattens skuggor hafva sänkt sig
?ier.
På trånga gatorna, så tysta, öde,
En enslig vandrare man sällan ser,
Och templet öfvergifvet står, ty juden
Skall enligt seden, ärfd från fädrens tid,
Den stundande Passah i hemmet fira
På föreskrifvet sätt med festmåltid.
Uti en högtidssmyekad sal vi träda,
Den vänners händer klädt for väntad gäst.
Osyradt bröd och påskalam tillredas,
Men här ock firas skall en afskedsfest.
Omkring ett dukadt bord nu plats har tagit
En samling män af mörklagd judeätt,
Och midt i kretsen af de tolf Han synes,
Den store Mästaren från Nazareth.
På kända dragen nu som alltid hvila
Ett majestätiskt lugn, en stilla frid.
Med kärlek och med vemod blicken dröjer
Vid dem Han lämnar i en farlig tid.
Men emot detta lugn af himmelskt ursprung
Helt sällsamt männens anlet bryta af,
Ty öfver dem gå drag af sorg och ångest
Som mörka skyar öfver upprördt haf.
De hört. att afskedsstunden nu är nära,
Att de i striden snart allc?iä stå.
Vi Mästarns sida sorglöst ha de vandrat,
Nu stundar kamp, nu tränger ångest på.
» Vi veta ej hvarthän Du går, ej vägen, »
De klaga; »dit Du går, oss med dig tag.»
Och bäfvande och skygg en fråga följer:
»Den dig förråder, Herre, är det jagi»
Men ord af himmelsk visdom till de sina
Den sista gång Han talar kärleksrik.
Det är som själf på evighetens tröskel,
Han af dess förlåt lyfta vill en flik.
Men männen ej de höga tankar följa,
Och sorgset så Han lyktar, deras vän:
» Väl är det mycket jag er säga ville,
Men I ej mäkten att det bära än. »
Och stilla han sin blick mot höjden lyfter
Och skiftar bröd och vin kring bordets
rund
Och hviskar: » Tag, ty det är min lekamen
Och detta i mitt blod ett nytt förbund. »
Det blir så tyst, högtidligt tyst i salen,
När denna enkla handling slutad är.
Fast männen Herrens tanke rätt ej
De ana likväl hvad den innebär.
veta,
Nu är det åter påsk, och vi beträda
Ett tempel, som affest en prägel bär,
Och liksom förr en gång i låga salen
Man reder till en högtidsmåltid. här,
En liten skara utaf män och kvinnor
Församlat sig på lärjungarnes sätt;
De söka ännu denna dag densamme,
Den store Mästaren från Nazareth.
De söka honom med de bördor tunga,
Som böja människan mot stoftet ner,
Med tusen frågor, dem förstånd ej. löser,
Men hvilka ängsla sinnet mer och mer,
Med bitter samvetssorg och mörka minnen,
Med tysta kval, dem intet öga sett,
De söka än densamme, Davids-sonen,
Den store Mästaren från Nazareth.
Och liksomförr här bröd och vin nu skiftas,.
Och underbara ljuda denna stund
De orden: » Tag, ty det är min lekamen
Och detta i mitt blod ett nytt förbund. »
Och spörjer mänskotanke, där den famlar,
I allt för höga rymder ljus ej ser —•
Ett barnasinne djiipa innebörden
Af denna Herrens handling anar mer..
Men dämpadt orgelspel i tempel ljuder,
/ stormigt sinne är det åter lugnt,
Och sorg är lisad, balsam lagts på såren,
Och bördan trycker icke mer så tungt,
Ty livarje hjärta känner, att Han nalkats,
Fast intet dödligt öga Honom sett,
Att Han är nära, Han, den kärleksrike,
Den store Mästaren från Nazareth.
Vitis Idcea.
Ett blad ur våra arbetande
systrars lif.
Några ord i telefonistfrågan af
Mathilda Roos.
ä jag nu, manad af den solidaritets-
känsla, som under den senare hälften
af århundradet karaktäriserat flertalet af
vårt kön, och som fått sitt praktiska uttryck
i en allvarlig sträfvan att förbättra kvinnans
ställning, går att i Sveriges mest spridda
kvinnotidskrift yttra några ord om dagens
brännande fråga, telefoniststrejken, ber jag
få förutskicka, att jag icke alls kommer att
vidröra själfva strejken och ännu mindre
uttala några åsikter om det berättigade i
att tillgripa ett dylikt vapen i striden mot
orättvisor och maktmissbruk. Dels är frå-
J>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
