Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 16 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1S97 I DU N 115
gan alltför vidlyftig att här afhandla, dels
är jag icke i besittning af de nationaleko-
nomiska och historiska insikter, som kräfvas
för att på ett något så när fruktbärande
sätt kunna yttra sig om företeelser, hvilkas
rötter med tusentals trådar sträcka sig
ned i förflutna tidehvarf och bilda en oänd-
lig kedja af orsak och verkan, som sam-
manlänkar generationernas skuld- och för-
soningskonton. Och jag vill ej gärna öka
den stora hopen af dem, som utan att alls
förstå saken, helt kategoriskt fälla sina om-
dömen om de nutida väldiga arbetarerörel-
serna, till hvilkas riktiga uppfattande fordras
en hel mängd faktorer af på en gång lär-
dom och skarpsinne, människokärlek och
gudsfruktan, af hvilka endast några få ut-
valda äro i. besittning.
Men äfven om telefonisterna genom att
strejka handlat oförsiktigt eller hänsynslöst,
som man ju på så många håll beskyllt dem
för, ha de därför icke förvefkat allmänhe-
tens sympati, ty den sak, för hvilken de
kämpat, var rättvis, de motiv, som drefvo
dem, voro billiga kraf, och det mål de sökte
vinna var prägladt af måttfullhet och an-
språkslöshet.
Och den nu afslutade strejken skulle,
fastän den säkerligen delar de flesta mänsk-
liga företags öde: att ha sina mindre ljusa
sidor, kunna uppvisa mer än ett drag af
verklig storsinthet, af offervillighet, af tro-
fasthet och kamratanda; det fanns t. ex.
flere flickor som för egen del ej ville in-
ställa arbetet, som hade en relativt god
ställning, men som dock voro villiga att
utsätta sig för obehag och ogillande endast
för sina mindre lyckligt lottade kamraters
skull.
Efter denna lilla ingress öfvergår jag till
själfva ämnet för min uppsats: telefonister-
nas ekonomiska ställning och de många
svårigheter och lidanden den dragit öfver
hundratals unga kvinnor.
Att telefonisternas tjänstgöring är ett
nervpinande arbete, är väl numera så en-
hälligt konstateradt af alla* som ha någon
reda därpå, att ett påpekande i den rikt-
ningen nästan blir detsamma som att uttala
ett axiom. Senast häromdagen hörde jag
en framstående läkare, som haft telefonister
till patienter, beklagande yttra sig om
ett arbete, som så helt och hållet förstört
de unga kvinnornas nervsystem. Det hör
ej heller vara svårt att tänka sig, hur an-
strängande arbetet är, då inan får veta, att
det finnes tider på dagen, t. ex. mellan 10
-—-12, då påringningarna till stationen kunna
vara ända till 150 i timmen, således mera
än 2 i minuten. Man kan föreställa sig
hur mycken urskillning och lugn telefonisten
måste ha, för att i tur och; ordning besvara
dessa ofta på samma gång gifna signaler,
hur mycken ordning och precision hon måste
iakttaga, blixtsnabbt hitta det anropade num-
ret, insätta de respektive propparne i deras
hål, ringa på till den anropade och svara
den anropande »kallad». ’Viel en del bord,
de s. k. »föreningsborden», !där expeditionen
är mindre komplicerad, men i stället rast-
lösare, måste telefonisten oupphörligt intaga
en stående ställning; hur ytterligt skadligt
detta är för den kvinnliga organismen, be-
höfver ej påpekas.
Det ojämnt indelade arbetet: ena dagen
t. ex. från 8—12 och från 3—6, andra da-
gen från 12—-3, 6—10, bidrager också att
nedsätta krafterna genom de oregelbundna
måltider, som måste bli en följd af en
dylik indelning: ibland middag kl. 4, ibland
ingen middag alls, endast frukost vid 12-
tiden. Icke ens söndagarne kunna telefo-
nisterna räkna på lugn och hvila, under
vintern måste de tjänstgöra hvarannan sön-
dag, under sommaren, då expeditionen är
lifligare, ha de blott ledigt hvar tredje. Och
först efter 2 års trägen tjänstgöring få de
8 dagars semester; sedan hvarje år 14 da-
gar.
Vidare ha vi nattjänsten, som naturligt-
vis är särskildt ägnad att förstöra nervsy-
stemet, och slutligen den s. k. telefonhjäl-
men, »brickan», som telefonisterna kalla
den, och som väl förtjänar en något utför-
ligare beskrifning. Den består af två half-
cirkelformiga stålfjädrar, som spännas tvärs
öfver hjässan; vid ena sidan är fäst en
apparat, som sättes för örat, ofta så hårdt
att den gnager hål på skinnet. Från den gå
trådar ned till en mot bröstet hvilande sköld,
hvarifrån utgår en lur i riktning mot mun-
nen. Genom denna inrättning förvandlas
telefonisterna under 4—5 timmar i sträck
till ett slags maskiner, som med öron och
läppar ständigt uppfånga och återgifva sig-
nalerna, under det de med händerna sköta
sammankopplingen. Att dessa instrument äro
plågsamma att bära faller af sig själft,
för många bland telefonisterna har det
också blifvit orsaken till varbildningar, huf-
vud- och öronvärk m. m.
Då nu ett arbete år så svårt och ansträn-
gande, borde ju däraf följa, att det lönades
väl och att arbetstiden vore kort. Men för
telefonisterna har ett motsatt förhållande
ägt rum: arbetstiden har varit lång och aflö-
ningen låg.
De till tjänsten äldre bland telefonisterna
ha 26 öre i timmen och kunna således med
8—-4) timmars arbete drifva upp sin lön till
50—60 kr. i månaden; de yngre däremot,
de som inträdt i tjänsten sedan bolaget
sänkte lönen från 26 till 20 öre i timmen,
kunna äfven med öfverarbete ej förtjäna
mera än 40—50 kr. i månaden. Ett sätt
att öka inkomsterna är att gifva undervis-
ning åt elever, ett ytterst tålamodspröfvande
och nervpinande arbete, hvarigenom lära-
rinnan naturligtvis ofta till följd af elevens
tafatthet blir utsatt för abonnenternas miss-
nöje och otålighet. Detta arbete betalas
med 4 öre i timmen för de äldre, 5 öre i
timmen för de yngre telefonisterna.
Den unga flicka, som har sina föräldrar
i lifvet, kan ju emellertid, äfven om hon
ger föräldrarne en liten inackorderingssum-
ma, reda sig någorlunda; för den däremot,
som måste lefva på sitt arbete, ja, kanske
till och med vara ett stöd åt en åldrig mo-
der, blir lifvet en jäktande kamp att hålla
sig uppe, att genom forceradt arbete skaffa
sig existensmedel. Det finnes t. ex. en te-
lefonist, som kan arbeta ända till 14 tim-
mar om dagen, som haft nattvakt och än-
dock ej hvilat sig dagen därpå, utan arbetat
till kl. 3. Men hurudan blir en människa
under sådana förhållanden, då arbetet ej
längre är den motor som frambringar »hälsa
och välstånd», utan en förbannelse från ko
nung Erodes grottekvarn: abnorm både till
kropp och själ, en arbetsmaskin, ur stånd
att njuta af en intellektuell sysselsättning
eller glädjas åt ett nöje, en vederkvickelse,
en utpinad nervpatient, som med bäfvan
skådar in i framtiden, då brist på hälsa
och krafter skall omöjliggöra fortsättningen
af en så ansträngande sysselsättning. Här
kunde jag äfven anföra några drag af um-
bäranden, som kanske skulle locka tårar ur
mer än ett öga, men jag anser det vara en
indiskretion att blotta de försakelsens in-
teriörer, öfver hvilka en lätt förklarlig stolt-
het helst drar sin slöja.
Systemet, enligt hvilket telefonisterna af-
lönas, tyckes sålunda vara bygdt på den
principen att de unga kvinnor, som enga-
geras af bolaget, icke få vara utan hem och
föräldrar. Men om föräldrarne falla ifrån,
om hemmet upplöses, hvad skall då den
stackars ensamma taga sig till med sina 40
—50 kr. i månaden att bestrida" alla utgif-
ter med? Och kan det vara rätt att reglera
en arbetslön efter arbetarnas privata förhål-
landen? Bör ej ett arbete belönas beroen-
de på hvad det är värdt, på den människo-
kraft det förbrukar, blir det ej en förlust
för hela samhället, att på grund af indivi-
dens lyckligare ekonomiska ställning ned-
pressa arbetslönerna, ett förfarande, som
ju enligt alla konkurrensens lagar måste
draga andra löner med i sitt fall?
Jag tror ej det är för skarpt att säga,
att telefonväsendet, som ju gjort en så stor
insats i samhällets utveckling, dock i vårt
land varit en härjande farsot bland blom-
man af den kvinnliga ungdomen. Skaror af
unga kvinnor ha genom- den onaturligt långa
arbetstiden blifvit mer eller mindre ned-
brutna, och när de så befunnits odugliga
till arbete, har det genast uppstått nya ska-
ror, som, litande på sin ungdomsstyrka, in-
tagit de lediga platserna för att sedan i sin
tur blifva öfveransträngda.
Men har då ingen tänkt på, att det icke
blott är individen som här dukar under,
att det i stort sedt är samhällets förlust-
konto som ökas genom detta ödslande med
det dyrbaraste af allt material: människo-
kraft? Många af dessa unga flickor skola i
framtiden blifva mödrar ; hur pass kvalifi-
cerade skola de vara för detta viktiga kall,
hur mycken lifskraft skola de ha att gifva
åt kommande släkten efter en ungdom, till-
bragt i 7—10 timmars dagligt nervslitande
arbete, ofta förenadt med de ekonomiska
bekymrens tärande tryck?
Måhända någon nu invänder: »telefon-
bolagets styrelsebeslut angående sina arbe-
tares löner måste fattas på andra grunder
än de ofvan antydda;, det gifves national-
ekonomiska lagar, som ej låta upphäfva sig
af aldrig så rörande . spel på känslosträn-
garne; det finnes något som heter konkur-
rens, affärslifvets väldiga drifkraft, som in-
gen ostraffadt sätter sig öfver.»
Men då svarar jag: det finns också en
annan lag, en lag som står öfver alla — kär-
lekens, barmhärtighetens, den goda viljans
lag, den som af sin gudomlige stiftare
formulerats i de enkla orden: »du skall
älska din nästa såsom dig sjalf.»
Äfven denna lag har sitt järn i sig, äf-
ven den är ett skarpt bitande stål, som
segrande blixtrar öfver tidehvarfven och bry-
ter spetsen af den hårdaste bland national-
ekonomiens lagar. Hvarför spjärna mot
denna heliga, af den gudomliga kärleken
hvässade udd, hvarför ej gå nödvändighe-
ten i förväg och nu genast låta dessa unga
kvinnor få, hvad som ändå en gång åt dem
eller deras efterträdarinnor skall framtvin-
gas af kärleksbudets evolution i det mänsk-
liga medvetandet?
–––- *––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
