Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 23 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1897
122
Kvinnans inträde inom samhällsordningens område är den viktigaste inre epok i
det mänskliga samhällets historia, emedan det innebär ett förädladt begrepp af själfva den
mänskliga personligheten. ,
E. G. Geijer.
terlämnande en talrik barnskara, bland hvilken
Elisabet var den näst äldsta. Med anledning
häraf kom den unga flickan att mycket ofta
vistas hos sin farbroder och gudfader, herr
Gabriel Anrep, den kände genealogen och re-
daktören af Adelskalendern, i hvilkens hem
hon redan förut med förkärlek umgåtts. I det
egna hemmet gick allt i viss mån vind för
våg. Fadern vistades mycket ute på tjänste-
resor, och någon annan, som sörjde för bar-
nens uppfostran, fanns icke. Ännu endast ett
barn, blef dock Elisabet som en mor för alla
sina syskon. Själf en vildbasare och lika yr
och yster som syskonen, inlade hon dock ett
förunderligt allvar i allt skolarbete. Icke nog
med att hon skötte sina egna skolstudier exem-
plariskt, hon pluggade därtill samvetsgrant
läxorna med alla sina syskon, den äldre bro-
dern icke undantagen. Och häruti saknade
hon, trots sin ungdom, ingalunda rutin, ty,
äfven medan modern lefde, hade hon ända se-
dan sitt 7:de år undervisat sin äldre och sin
yngre broder i vanliga skolämnen. Själf gick
Elisabet först i småskola, så några år i fru
Widegrens pension och slutligen ett år i Paulis
elementarskola för flickor, där hon slutade
vid 17 års ålder. Medan den yngre brodern
gick i en småskola, passade Elisabet på under
flickskolans rundligt tilltagna ferier att följa
brodern till småskolan och där vara den gamla
lärarinnan behjälplig. Denna var långa tider
sjuk, och då fick den 13- à 14-åriga Elisabet
ensam sköta hela undervisningen af skolans
alla barn, omkring 30 till antalet.
Dessa små episoder visa tillräckligt tydligt
Elisabet Anreps ovanliga intresse och starkt
utpräglade begåfning för lärarinnekallet, ett in-
tresse och en begåfning, hvilka under hennes
kommande lif skulle sättas på det hårdaste
prof och bära de rikaste frukter.
En stor förändring inträffade 1872 i den
Anrepska familjen, i det att ingeniör Anrep
då gifte om sig med Ida Wretman. I hem-
met inträdde nu mera ordnade förhållanden,
och familjen fick dessutom allt större umgänge.
Genom denna förändring kom Elisabet, en-
dast 15-årig och ännu icke konfirmerad, ut i
sällskapslifvet, hvari hon med lif och lust del-
tog. Hennes trägna arbete med egna studier
och syskonens läxor hindrade henne dock att
på något sätt »gå upp» i sällskapslifvet. Icke
heller tyckes detta på något sätt ha lagt sor-
din på den unga flickans friska, naturliga och
okonstlade väsen. Ännu vid 19 års ålder var
hon så okunnig i sällskapslifvets sämre sidor,
att hon köpte Ekbohrns ordbok öfver främ-
mande ord för att se efter hvad »kurtis» och
»koketteri» betydde, hvilka ord hon hört några
väninnor ofta använda.
I sin halfkusin, fröken Anna Wretman,
justitierådets dotter, fann fröken Anrep en
hängifven väninna, rättänkande och ädel, som
ingöt litet mera allvar i den åtminstone till
det yttre särdeles yra, för att icke säga pojk-
aktiga flickan.
Ett af fröken Anreps största nöjen var sim-
ning, hvari hon uppnådde en sådan färdighet,
att hon vid 15 års ålder blef »kandidat» och
vid 16 år »simmagister». Så egendomligt det
än låter, var det dock hennes intresse för
denna sport, som, om än indirekt, ledde henne
in på hennes nuvarande filantropiska verksamhet.
Åren 1873—74 var fröken Anrep anställd
som lärarinna vid Stockholms stads sim- och-
badinrättning, men då hon under sistnämnda
års sommar började genomgå en kurs för te-
legrafister, räckte icke tiden till för det myckna
arbetet vid simskolan, hvarför hon måste af-
säga sig lärarinnebefattningen därstädes. Föl-
jande sommar blef hon emellertid erbjuden
plats som simlärarinna vid döfstummeinstitutet
på Manilla, och då hon där icke skulle tagas
i anspråk mer än en timme om dagen, kunde
hon lätt förena denna befattning med sin tjänst-
göring vid telegrafverket.
Så kom fröken Anrep för första gången i
beröring med döfstumma. Det var naturligt-
vis svårt i början att göra sig förstådd, och
under de första lektionerna stod den lifliga
unga flickan och gestikulerade och skrek i sin
ifver på svenska, franska och engelska om
hvartannat. Men snart voro alla svårigheter
öfvervunna, och den nya lärarinnan lärde sig
så fort att meddela sig genom åtbörder, att
det väckte allas förvåning och rektorn vid se-
minariet för utbildande af döfstum-lärare och
lärarinnor uppmanade henne att ägna sig åt
döfstummas undervisning, en verksamhet, för
hvilken hon visade så tydliga anlag.
Under tiden pågick emellertid telegrafkursen
och på senhösten aflade fröken Anrep telegrafist-
examen. Kort förut hade dock en sorglig hän-
delse djupt och våldsamt ingripit i hennes lif.
Den 16 november 1875 inträffade den förfär
liga järnvägsolyckan vid Lagerlunda. Fadern,
som varit ute på inspektionsresa, hade i Skåne
afhämtat fostermodern, som därstädes besökt
släktingar, och båda voro nu med det söder-
ifrån kommande tåget på väg till Stockholm,
då de vid olycksstället funno en ögonblicklig
död. Elisabet Anrep stod så med sina 6
syskon utan föräldrar. Hennes sorg var häf-
tig och lidelsefull, men gick under det nu föl-
jande sträfsamma arbetet snart öfver för att
vid mognare år återkomma, mindre häftig,
men mera djup och varaktig.
Vid telegrafverket blef fröken Anrep nu er-
bjuden sysselsättning, men hennes intresse för
döfstumundervisningen hade nu blifvit väckt,
och hon föredrog att blifva elev vid Manilla,
endast under seminariets ferier tjänstgörande
som telegrafist. Med stor energi ägnade hon
sig åt sitt nya kall och aflade på våren 1877
afgångsexamen. Seminariet var nyinrättadt,
och fröken Anrep blef nu Sveriges första exa-
minerade döfstumlärarinna.
Det var brist på lärarekrafter vid Manilla.
En af döfstumlärarne, kandidat Fredrik Nor-
din, hade tjänstledighet i och för studier vid
Upsala universitet, och fröken Anrep fick sam-
tidigt med sitt arbete vid seminariet ombesörja
undervisningen i kandidat Nordins klass. Den
unge döfstumlärarens återkomst såg hon med
föga blida ögon, då hon nu ej längre fick läsa
med. hans elever, hvilket dittills varit hennes
käraste sysselsättning. Men tiderna förändras!
En vacker dag, då kandidat Nordin visat nå-
gon uppmärksamhet mot en af de andra lä-
rarinne-eleverna, öfverraskade fröken Anrep sig
själf med att sitta ensam på sitt rum, bittert
gråtande. Hvarför? Ja, det förstod hon ej.
Men våren 1878 förstod hon det, ty då ekla-
terade kandidat Fredrik Nordin och fröken
Elisabet Anrep sin förlofning.
Efter att ha vikarierat en tid vid Lunds
döfstumskola, utnämndes fröken Anrep till or-
dinarie lärarinna vid en liknande skola i Hernö-
sand. Eesan dit, som företogs i januari, var
på den tiden, åtminstone för en kvinnlig re-
sande, ingalunda någon lustfärd. Vid Holm-
sveden slutade järnvägen, och sedan återstod
ett litet nätt stycke på 260 kilometer, som
tillryggalades i diligence under 48 timmars nä-
stan oafbruten resa i 22 graders köld.
Med första ångbåtslägenhet, i maj 1878, var
emellertid fröken Anrep åter på väg söderut
och tillträdde plats i Vadstena som första lä-
rarinna vid statens nybildade läroanstalt för
öfveråriga döfstumma.
På hösten samma år blef kandidat Nordin
utsedd till föreståndare vid statens läroanstalt
i Skara för öfveråriga döfstumma. Det var
ondt om lärarinnor på den tiden, och styrelsen
för nämnda anstalt uppmanade fröken Anrep
att söka plats därstädes som första lärarinna.
Att hon med glädje följde denna uppmaning
säger sig själft, och i januari 1879 hemförde
anstaltens föreståndare den nyutnämnda första
lärarinnan såsom en lycklig brud i sitt lilla
anspråkslösa hem.
År 1880 kom till läroanstalten en mycket
besynnerlig, kvinnlig elev, till sin andliga ut-
veckling hart när stående på djurets stånd-
punkt. Efter någon tid upptäckte fru Nordin
af en händelse, att flickans hufvudskål hade
en ytterst egendomlig form, hvilket förut dolts
af det rika håret. Kort förut hade fru Nor-
din läst en uppsats af professor Retzius om
de egendomligt missbildade människor, som
kallas microcephaler, hvilka ytterst sällan före-
komma och för hvarje gång gifva läkaren och
psykologen tillfälle till intressanta studier. Nu
föll det fru Nordin in, att hennes elev var en
microeephal, och härom underrättade hon pro-
fessor Retzius. Antagandet var riktigt, och
på uppmaning af flere vetenskapsmän reste
herrskapet Nordin till Sockholm, medtagande
den märkvärdiga flickan. Här förvånades man
öfver den relativt stora hyfsning, som fru Nor-
din redan förmått bibringa den arma varelsen.
Hennes verksamhet bland de döfstumma och
hennes ovanliga begåfning för deDna verksam-
het blefvo härigenom kända i vidare kretsar. På
förslag af sedermera aflidne dr S. Lovén öfver-
lämnade en tid härefter h. m:t drottningen i
fru Nordins vård en blind och döfstum flicka
Emilie Jonson, dotter till en på Drottning-
holm bosatt arbetare. Emilie kom sålunda
till Skara, inackorderades hos en handtverkare-
familj och undervisades privat af fru Nordin.
Visserligen hade fru Nordin redan vid Manilla
förvärfvat en del erfarenheter om blindas be-
handling, visserligen fick hon med understöd
af statsmedel (150 kronor) under 14 dagar i
Köpenhamn studera sättet för undervisningen
af tresinnade barn, d. v. s. sådana, som sakna
syn och hörsel. Men det oaktadt stötte under-
visningen på mycket stora svårigheter. Fru
Nordin kunde endast under den knappa fri-
tiden mellan arbetstimmarne i skolan syssel-
sätta sig med den vanlottade flickan, och fa-
miljen, hos hvilken denna var inackorderad,
ref ofta i sitt oförstånd ned, hvad fru Nordin
nyss med möda byggt upp. Hon reste därför
till drottningen för att afsäga sig Emilies
undervisning. Härpå ville h. m:t ej gå in,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
