Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 23 april 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 123
men taek vare drottningens varma intresse kom
vid följande års riksdag en kunglig proposition
till stånd, angående anslag till anställande af
försök med tresinnade barns undervisning, en
proposition, som af riksdagen bifölls. Fru
Nordin lyckades dessutom i Göteborg af fri-
kostiga mäcenater erhålla en summa af 900
kronor till den blifvande skolans första bosätt-
ning, hvaraf herr Robert Dickson ensam skänkte
500 kronor.
Genom professor Ketzius’ behandling erhöll
fru Nordin ett anslag å 1,500 kronor för att i
Amerika studera tresinnade barns undervisning.
Här vistades hon under trägna studier i 3 må-
nader. Under tiden erhöll hon ett statsanslag
å 500 kronor för att i Tyskland studera Kin-
dergartenundervisning. Efter 5 månaders från-
varo återkom hon till Sverige och öppnade på
hösten 1886 i Skara det nya Skolhemmet för
blinda äöfstumma, hvilket till en början räk-
nade 5 elever. Sin plats som första lärarinna
vid läroanstalten för öfveråriga döfstumma be-
höll hon fortfarande, men underhöll för sitt
arvode vid skolhemmet en vikarie under några
timmar dagligen.
Vid 1889 års riksdag ordnades som bekant
döfstumundervisningen, och bestämdes härvid,
att 5,000 kronor årligen finge användas till
tresinnade barns undervisning. Härigenom kom
fru Nordin i tillfälle att uteslutande ägna sig
åt denna specialitet.
Då herr Nordin 1891 utnämndes till rektor
vid 4:e distriktets äöfstumskola i Vänersborg,
flyttades äfven skolhemmet för blinda döf-
stumma till denna stad, hvarigenom det blef
möjligt för fru Nordin att fortfarande vara
dess föreståndarinna. Sedan hemmet ett par
år användt en ganska olämplig lokal inuti
själfva staden, förhyrdes för dess räkning Fre-
driksbergs tätt utanför staden liggande corps
de logis, där det allt sedan dess varit förlagdt.
För närvarande umgås dock fru Nordin med
planer att åstadkomma en egen byggnad åt
skolhemmet och hoppas hon för detta ändamål
kunna erhålla fri tomtplats af Vänersborgs
stad.
Förutom redan nämnda studieresor har fru
Nordin med understöd dels af allmänna, dels
af enskilda medel studerat undervisningen vid
Blindskolan i Vexiö, samt under år 1896 s. k.
Kindergartenundervisning för blinda och för
döfstumma i Köpenhamn och Berlin.
När jag sist besökte fru Nordin, mötte hon
mig i dörren, slog mot mig med händerna och
ropade: »Kommer du för Iduns räkning, så
adjö med dig!» Och vid afskedet sökte hon
pränta i mig: »Skrif så litet som möjligt om
mig själf, eljes blir jag aldrig god på dig, men
om min skola får du skrifva så mycket du
vill.»
Säkert tycker fru Nordin, att jag svårt för-
syndat mig mot denna förhållningsorder, och
finge hon läsa igenom manuskriptet, skulle hon
nog stryka större delen. Men därmed skulle
säkerligen hvarken Iduns redaktion eller läsar-
innor blifva särdeles belåtna. Därför får det
stå, hvad jag skrifvit. Att åter upptaga tid-
ningens utrymme med en mera detaljerad re-
dogörelse för skolhemmet och dess verksamhet
skulle vara olämpligt, då dylika redogörelser
redan finnas i tryck utgifna. Doek något vill
jag nämna om detta hem, dels därför att det
verkligen är värdt ett riktigt »hedersomnäm-
nande», dels därför att det mer än något an-
nat bär vittne om fru Elisabet Anrep-Nordins
stora förtjänster.
Skolhemmet är egentligen afsedt för sådana
barn, som äro både blinda och döfstumma.
Men dessutom ha äfven intagits sådana, hvilka
varit blinda och stumma, men ej döfva, och
hvilkas stumhet sålunda haft sin grund i sin-
nesslöhet, vanvård eller dylikt. Slutligen ha
åtskilliga både hörande och talande, men blinda
och sinnesslöa barn här fått ett hem. Och
detta är helt naturligt. Hvarken i ett blind-
institut, där eleverna i regeln äro normalt be-
gåfvade, eller i ett idiothem, hvilkas elever
ju allmänt äga synförmåga, kunna de barn,
som äro både blinda och sinnesslöa, erhålla
en för dem afpassad undervisning. Det är
också icke så lätt att genast afgöra, af hvilka
lyten sinnesslöa och vanvårdade barn lida. Att
de barn, hvilka vid intagandet ägt ringa eller
ingen talförmåga, icke utskrifvas därifrån, så
snart de lärt sig att tala hjälpligt, faller af
sig själft, utan erhålla dessa naturligtvis äfven
sin fortsatta utbildning vid skolhemmet.
En följd af elevernas sinnesslöhet eller många
lyten är, att de måste undervisas hvar och en
särskildt. Detta i förening med deras ofta
hjälplösa tillstånd nödvändiggör en jämförelse-
vis stor personal vid hemmet. Sålunda funnos
där under arbetsåret 1895—96 med dess 15
elever: en föreståndarinna, 4 lärarinnor, en
husmoder, 2 sköterskor, en köksa och en hus-
jungfru. Det blir på detta sätt ganska be-
tydande summor, som årligen ofEras på hvarje
elev. Det klandersjukä småsinnet och den
krassa materialismen se naturligtvis icke med
blida ögon, att penningar offras på så »onyt-
tiga» företag. Men först och främst må fram-
hållas, att för en stat betyda några tusen och
för ett landsting ett par hundra kronor bra
litet. Och till hvilken välsignelse blifva ej
dessa penningar! Några af samhällets mest
vanlottade barn få en fristad, där deras till-
varo blir så sorgfri, som deras olyckliga till-
stånd medgifver. Du som talar om »onödigt
slöseri», hvad skulle du icke, om du själf hade
ett sådant vanlottadt barn, med glädje offra
för att göra dess lif så drägligt som möjligt!
Huru måste icke medvetandet, att deras barn
erhålla all den fysiska, intellektuella och mo-
raliska utveckling, som är möjlig, lindra sor-
gen för de arma föräldrarne, hvilka måhända
eljes tvungits att låta sina barn släpa sig fram
under en nästan djurisk tillvaro. En enda
tanke härpå borde vara nog för att klargöra
skolhemmets betydelse, äfven om alla elevernas
framsteg vore små eller inga. Men så är visst
icke förhållandet. Under det gångna året ha
två af barnen, Johan Nilsson och Elin Klas-
dotter, gjort verkligen lysande framsteg. Full-
komligt blinda och döfva, ha de likväl hunnit
så långt i utveckling, att de kunna meddela
sig medels fingeralfabet eller skrift om snart
sagdt hvilket i hvardagslifvet förekommande
ämne som helst. Johan, som är 18 år gam-
mal, äger mer än vanlig folkskolebildning, föl-
en ganska stor korrespondens och kan hjälp-
ligt tala, ehuru det naturligtvis måste vara en
gåta för honom, huru människor kunna förstå
hans tal, då han hvarken vet hvad höra eller
hvad se vill säga. Äfven den 11-åriga Elin,
en liten rar och älsklig tös, har börjat lära
sig tala. Båda äro så skickliga i flere slag
af handarbeten, att de utan ringaste svårighet
böra kunna förtjäna sitt uppehälle själfva.
Rättfärdigar ieke ett sådant resultat hela sko-
lans tillvaro samt alla de omkostnader och
allt det arbete, som där offras?
Äfven af de öfriga barnen ha under det
gångna året 6 stycken gjordt ganska goda fram-
steg. Med den blinde och döfstumme Magnus
Andersson kan man ganska bra meddela sig
genom fingeralfabet, tre af de hörande barnen,
hvilka förut varit stumma, ha nu lärt sig att
tala o. s. v.
Att de erfarenheter, som vid en sådan skola
samlas, kunna komma den psykologiska forsk-
ningen till godo och för densamma blifva af
stor betydelse, ligger i öppen dag.
Men äfven på andra sätt verkar detta hem
i det godas tjänst. Hvar och en, som besöker
detsamma, kan och bör draga nytta däraf för
sin egen andliga utveckling. Den egna små-
sintheten, egoismen och liknöjdheten framträda
så bjärt för ens inre medvetande mot denna
bakgrund af energiskt arbete, orubbligt tåla-
mod och uppoffrande människokärlek. Det
verkar gripande att se människor, som med gladt
mod och glad förtröstan genom hundrade små
retsamma svårigheter sträfva fram mot ett mål,
som är helt och hållet ideelt.
Det arbete, som fru Elisabet Anrep-Nor-
din nedlagt på grundandet och ledningen af
detta Skolhem för blinda döfstumma har sålun-
da, sedt från flere synpunkter, varit ett ar-
bete i den kristliga barmhärtighetens och det
andliga framåtskridandets eller, kortare uttryckt,
i det godas tjänst. Och då hvarje god hand-
ling inom sig bär fröet till nya sådana, så hör
hennes lifsgärning till dem, som, om än i an-
dra former, skola bestå i alla tider.
Robert Mörner.
–––- *–––-
/lmors kämncl.
yft af sunnanvind.cn flög
älskogs gud med lockigt ännc
och till flickans dörr sig smög
för att öfverrmnpla henne.
Men den stygga dörrn var stängd
med ett lås, som cj gaf vika —
pilten från olympens ängd
måste klappa, bidta, skrika.
Flickan släppte söm och garn,
sporde: »hvem är du?» förlägen.
»Ack, det är ett litet barn,
som har vilse gått på vägen. »
Låsets kolf tillbaka sprang,
men då fann hon till sin häpnad
Amor, hvilkens koger klang,
stå i rummet väl beväpnad.
Och han spände i ett nu #
bågens sträng, som pilar sänder.
Flickan sade: »vänta, du!»
och vred vapnet zir hans händer;
siktade mot gudens barm,
som helt sakta sjönk och höjdes,
rosenfärgad, mjuk och varm,
där det lilla hjärtat röjdes.
Men han svor att hämnas grymt
for den ström af blod, han gjittit:
dag, som grytt, och kväll, som skymt,
därför han sin hjärtpil skjutit.
När den pilen målet når,
skuggar sorgen mänskoöden.
På dess udd inristadt står:
hopplös kärlek intill dödenl
Ernst Högman.
❖
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
