Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 7 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1897
H
l»
P 0
•4 g,
p S
•0 ^
h p?
p= S
•g 5
P A
H ©
P «
d- a
h< £2
O: "
" O
rg
Pi •
0
E “
P O
S §
! ®
1 ®
srg
pi g
S3
(B
O»
s
CD
<3
pDo
GC
PC
35
*«3i
S3»
as
sa»
552
S”
Sä»
es
CO
CD
3
CL
O
en
ra
-ta
=r
en
o
S3 a®
«a
•*
fb »oo Jû:
«3 9 o <t
§§S*
<oi"I
ÎO ta- ^
®g 1*
P - o
’ “
h “
° w
144
förtalat mig? Jag kunde knappast uthärda denna
tanke. Jag hade icke anförtrott någon min hem-
lighet. Jag visste nu hvad olycklig kärlek ville
säga . . .
En dag gingo min barndomsvän och jag in
uti en elegant butik, där vi skulle göra några
uppköp. Då jag kom in, ryggade jag tillbaka af
förfäran, ty där inne stod min okände från ma-
skeraden. Han tycktes handla något. Min för-
färan härledde sig af den förändring hans ansikte
undergått. Han var icke mer densamme. Han
var drucken, tyckte jag, ty då han bugade sig
för mig, raglade han åt sidan, och då han varse-
blef min vän, utropade han:
»Jaså, där är den mannen, som jag söker.
M . .. ni . . .»
Han sluddrade på målet och fick icke fram
något mera. »Låt oss gå,» sade jag.
»Nej, vänta» — fortfor han — »jag har något
att säga ...»
Han ref med dessa ord ett papper från disken
och skref några meningar på detta. Därefter
räckte han min vän skrifvelsen. Under det han
fick del af innehållet, förvandlade papperets form
sig till en stor strut. Han hade slutligen svårt
att läsa. Jag försökte också, men fann endast
lösa ord.
»Ni . . . narr . . . som är kär . . . Hon . . . mig
. . . varit kär . . . min förställning . . . nappade
genast ... de dumma . . . verkliga kärleken . . .
ha, ha . . . alla lika ...»
Mera såg jag icke. Det gick rundt i mitt huf-
vud. Min vän räckte mig sedan det bruna
makulaturpapperet, i det han sade med gnistran-
de ögon : *
»Läs, hvad denne usling skrifvit!»
Jag hade sett nog. Jag tvekade mottaga pap-
peret.
»Jag skall döda eri» fortfor mannen, vänd till
min vän med flammande blickar.
Han höjde sina knutna händer och jag tyckte
han var skön i detta ögonblick. Makulaturpap-
peret hade blifvit hvitt och antagit formen af
ett bukettpaper. Ur detta papper stego hvita rosor
och doftande syrener. Det bief en jättebukett.
Min vän höll buketten i sin höjda hand och
hans glödande blick träffade min.
»Astrid!» utropade han med en stämma, som
föreföll mig som musik. »Det ärdin brudbukett!
Gud själf har satt den i min hand, för att jag
skall gifva dig den. Jag vill blifva din brudgum!»
Det blixtrade till i min själ, och jag sjönk i
hans famn utan medvetande. Då jag såg upp,
stodo vi framför altaret i kyrkan och prästen
vigde oss.
Min dröm var slut. Jag hade vaknat, just då
det var som skönast. Mitt hjärta klappade häf-
tigt. Först mindes jag ingenting, men så små-
ningom påminde jag mig allt. Yid tanken på
Hugo — nu döljer jag ej längre hans namn —
trängde sig allt mitt blod till kinderna. Ja, Hugo
var mitt ideal, mitt nya ideal och mittbästa. Jag
hade kanske älskat honom förr, om han visat
mig sina verkliga känslor. Detta började jag
redan ana i går kväll. Nu längtade jag efter
honom så, att mitt hjärta kunde brista af oro.
Icke förr än emot kvällen kom han. Jag hörde
hans steg i tamburen. Han gick öfver salen och
in till mig. Jag kunde knappast andas af glädje.
»God afton, lillasyster!»
Jag spratt till.
»Jag är inte din syster längre» — sade jag
sakta.
»Jaså, då vill du väl vara min mor i stället.
Det var sant» — fortfor han hastigt — »jag glöm-
de i salen ...»
Jag hejdade honom.
»Skämta inte nu» — sade jag, rädd för hans
säkra ton.
Han stannade förvånad.
»Hur så?»
»Jag har haft en sådan besynnerlig dröm »
»Om Bob?»
Jag kände, att jag fick tårar i ögnen. Så han
behandlade mig!
»Nej, om dig.»
»All, om mig!»
Han blef i hast allvarsam.
»Berätta!» — fortfor han däre£ter-
Jag gjorde som han bad oc^1 omtalade alla
detaljer. Då jag kom till buketten> sprang han
upp och utropade: »Är det sant, Astrid?»
»Javisst och buketten var af . . .*
»Hvita rosor och syrener» — ifyllde han med
skälfvande röst.
Jag stirrade som förstenad på honom. Han
skyndade ut i salen, men kom strax tillbaka med
en grann bukett af nyssnämnda blommor.
»Huru sällsamt!» utropade han. — »Jag såg den
här buketten i ett fönster, och som jag vet, att
det är dina älskiingsblommor, gick jag in och
köpte den.»
»Hvad du är god, Hugo! Jag har inte gjort
mig förtjänt af . . .»
»Var drömmen slut där?» — afbröt han mig,
utan att låtsas höra mina ord.
»Jag tog emot buketten af dig» — fortfor jag —
»och . . . och . . .»
Jag stammade som en skolflicka, hvilken inte
kan sin läxa. Inom en minut skulle jag brista
ut i gråt.
»Nå, men så gif mig buketten då», utbrast jag
och ryckte den till mig samt begrafde mitt an-
sikte bländ rosorna. Hugo visste inte, om han
drömde eller var vaken, påstod han senare, men
jag vet, att han var vaken, ty han frågade mig
helt oförsynt, om jag blifvit blind på båda
ögonen eller om någon trollfé tagit bort hans
fula hy.
Jag hann inte svara honom, ty han slöt genast
till min mun.
Kära väninna, du har här min »lilla roman»,
som du kallade det. Jag hinner ej skrifvamera
i dag, men jag skall fortsätta i morgon, med an-
dra saker. Farväl till dess önskar din
tillgifna Astrid.
––––– *–––––-
Ianehållsförteekning.
Johanna Brunsson; af L. S. — Sjömanshåg; af Anna
Knutson. — »Hvad jag mins om kung Oscar». — »Som
markens blomster»; af Inge. — För det blödande Grek-
land! — Iduns läkarartiklar, XIII: Lungsot; af doktor T.
Horney (Mörsil). (Forts. o., slut.) — Ur notisboken. —
Teater ocb musik. — »Så kan det gå!»; Skiss för Idun af
Tyra L. —Tidsfördrif
––– *–––-
Ifyllningsgåta.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14
+ +
+ + +
+ + +
+ + + +
+ +
1. Kvinnonamn. 2 Mansnamn. 3. Putsningsmedel. 4. Fågel. 5.
Något värderikt. 6. Stad i Sverige. 7. Maktens symbol. 8. Del af dyg-
net. 9. Stor hamn i Sverige. 10. Flod i Sverige. 11. Kvinnonamn.
12. Ett slags snara. 13. Stad i Frankrike. 14. Vadare.
De bokstäfver, som infalla i de med kors markerade rutorna, bilda
namnet på en ryktbar personlighet. g. S.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Charad.
Ett litet sällskap satt i ring
Och språkade förtroligt
Om »ditt och datt», om» ingenting»,
Och hade »rysligt roligt»,
Ty man var enkel, glad och fri
Och led ej af koketteri.
Allt kyligt, stelt och cirkladt tvång
Man hade bums förkastat.
Och om det hände än nå’n gång,
Att »Ola» helt förhastadt,
En »dumhet» sade, eller var
En smula »klumpig» i sitt svar,
Sig båda nämna i mitt andra:
Det skapar lycka, bygger bo.
Ack, spröda blifva hjärtats pansar,
Då med min flicka, glad och säll,
Jag i mitt tredje ystert dansar,
— Sen det är ökadt med ett 1.
Hvem kan mer ömt och kärligt
blicka
Mot mig än just mitt hela, som
Just är en liten vacker flicka,
Den enda som jag tycker om!
Tom Ecks.
Bokstafsgåta.
Nedanstående stafvelser rätt sam-
mansatta bilda elfva ord, hvars be-
gynnelsebokstäfver gifva namnet på
en berömd dramatisk författare och
slutbokstäfverna ett af hans verk.
la, ens, pe, ich, bo, orr, ko, eu,
h, naj, in, a, berg, is, mb, ad, ein,
sau, bu, ter, abe, kad, 1, 1, ek, ne,
zar, r, odd, e, ne, lu, r, f.
1—4. I hvad tar den kloke sin säm-
sta hatt?
1—3. Med den som det har är det
illa fatt.
Fix.
vändt »öknamn» på individ af ett
visst, för somliga förhatligt parti.
Fix.
Så blef ej någon »stött» för det,
Man öfversåg med felet,
Man honom mildt och ömt förlät,
Och han drog sig ur spelet
Med lättadt hjärta, tacksäm blick,
För den som tog i vård hans chic.
Bland annat nöjsamt satte man
Med hast ihop charader,
Och tydde lika lätt minsann
Den dunkla gåtans rader.
En tecknar jag till minnes här
Och ber om svar på den, mon cher.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
