Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 7 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1W7 IDUN 143
jag fortfarande skämtsamt. »Vore du inte min
bror, skulle jag gärna gifta mig med dig.*
»Jag är ju inte din bror,» sade han sakta och
med en märkvärdig ton.
»Jaså, är du inte det,» fortforjag, utanattanaden
smärta jag förorsakade honom. »Hvad är du då?
Min far kanske?»
Han reste sig upp och gick fram till fönstret
med bortvändt ansikte.
».Ta, hvad förståndet beträffar så . . .»
Han tycktes bemöda sig om att skämta.
»Så är du min son,» ifyllde jag allt upp-
sluppnare och gick efter honom samt satte mina
händer bakifrån för hans ögon.
»Låt bli mig!» utropade han med häftig ton.
»Det är så roligt att retas med dig ...»
»Ja, prata nonsens det kan du så det förslår,»
svarade han och gick bort till pianot, där han
bläddrade i noterna.
»Ska vi spela tillsammans en stund,» återtog
jag hastigt och följde honom. »Är du bjuden till
Vinbergs i kväll?»
Jag satte mig vid pianot.
»Ja, men jag vet inte om jag går.»
Hans stämma lät så besynnerlig.
»Är du kär i Ella och vill undfly henne, för
att hon inte är blind?» började jag åter mitt
skämt.
»Vill du bli af med mig, så säg ifrån det ge-
nast. »
»Jaså, du blir snarstucken. Det kan jag ock-
så bli.»
Jag började spela en vals utan den ringaste
ordning. Han hejdade mig plötsligt och sade,
under det han fingrade på strängarna som om
han strök bort dammet från dem:
»Vore jag inte så ful, skulle jag vara egenkär
nog att tro, att du ville kokettera för mig,
Astrid.»
Med dessa ord hämtade han sin hatt som om
han ämnade gå.
»Kokettera!» — utropade jag och mitt hjärta
började häftigt klappa. »Kokettera för dig, för
min bror! Du skämtar väl?»
»Ja, visst skämtar jag» — svarade han. — »Jag
ville bara gifva dig en vink gent emot andra
männer. Det finns damer, som kokettera på det
sättet att ...»
»Att . . .?»
»Att de inte tro sig kokettera alls, utan endast
låta männen förstå, att ingen kan fånga dem.
Det slag af koketteri skall du akta dig för, Astrid.
Du har stora tendenser åt det hållet. Var inte
så slagfärdig, då någon gifver dig en mer eller
mindre lämplig komplimang. Det är för ditt
eget bästa jag talar. Du får aldrig en fästman
på sådant sätt. Den, som söker närma sig dig,
blir genast afkväst. Narrar och balhjältar finna
glädje i att söka göra dig brydd med artigheter,
men om en allvarlig man ger dig en komplimang
för t. ex. din dans, ty du dansar ju bra, blir
han genast slagen med ett genmäle.»
»Jag vill inte ha några komplimanger. Jag
tycker icke om sådana, ty jag tror aldrig på
deras äkthet. Jag kan inte skilja narrars artig-
heter från de klokes. Du t. ex. komplimenterar
aldrig ... Jag åhörde en gång ett resonnemang
mellan två herrar och af deras samtal framgick,
att de tyckte alla kvinnor vara lika mottagliga
för smickrets sötma. Den ene af dem yttrade:
»Jag har en sådan tur, ty alltid hittar jag på
något. Är hon icke vacker, berömmer jag hen-
nes smakfulla toalett, färgen på hennes hår, hen-
nes vackra stämma m. m.» Det skulle reta mig
till döds »—fortfor jag—»om någon trodde, att
jag tog deras nonsens för kontant.»
»Du har rätt till en del, men du slår ofta öf-
ver. Kandidat Berg yttrade sig ofördelaktigt om
dig i följd af de slag du gaf honom på hans
kusins bröllopsdag.»
»Hvad sade han?»
Jag var nyfiken, men inte rädd. Jag ville för-
svara min ställning intill det yttersta.
»Han sade, att du skrämmer karlarne.»
»Ha, ha,» — skrattade jag »— alla sådana som
han, menade han.»
»Du är öfvermodig i dag. Hvad föregick mel-
lan er båda? Låt mig få döma.»
»Gärna. Han slungade åt mig den ena fadda
artigheten efter den andra, men han roade mig,
ty jag har aldrig träffat ut för någon så egen-
kär och dum människa. Bland annat sade han:
»Fröken Anstrin, gif mig en bit konfekt, ni
är närmare till skålen än jag. Nej, nej » — fort-
for han, då jag lyfte skålen» — med edra för-
tjusande fingrar skall ni taga den, ty då skulle
den smaka tusen gånger bättre.»
Jag ställde tillbaka skålen och svarade skämt-
samt:
»Till edert eget bästa afslår jag er anhållan,
ty ni kunde då blifva frestad att äta upp allt-
samman, när ni får smak på något så läckert
som en bit konfekt, hvilken passerat mina fing-
rar. Ja, ni kanske skulle få lust att förtära
själfva skålen, ty den måste jag ju äfven vid-
röra. Helt säkert ångrar ni i morgon, dåverkan
af en sådan måltid gifvit sig tillkänna, att ni
bedt mig räcka er den första biten.»
Han skrattade endast till svar. Därefter lutade
han sig närmare mig och betraktade mig noga.
Med spelad beundran fortfor han vidare:
»Ni är förtjusande med edra svar ... Ni har
bruna ögon, fröken Astrid.»
Jag kunde inte afhålla mig från att skratta
högt.
»Nej, hvad säger ni» — utropade jag med sati-
risk ton. »Det har jag aldrig förr vetat. Tack
emellertid, nu vet jag hvad jag skall svara, om
någon lika artig kavaljer som ni gör mig den
äran att fråga efter färgen.»
Om hans ögon talade sanning, ville hans hän-
der oslita mig i stycken.
ȁh, ni vet nog hvad ni skulle ha svarat
förutan min hjälp.»
Han tackade för dansen och gick samt för-
sökte på annat håll. Där hade han visst bättre tur,
ty jag såg, att han af sitt visitkort fabricerade
ringar och trädde på damernas fingrar.»
»Men betänk, dig Astrid» —sade minvän. —
»Då den rätte kommer till dig, gör du då på
samma sätt?»
»Det vet jag inte. Jag vet ej hvad kärlek är.
Jag har ej en aning därom. Då kärleken kom-
mer, skall nog mitt hjärta tala för mig. Och min
kärlek skail aldrig väckas af någon sådan som
t. ex. kandidat Berg.»
»Jag gillar dina åsikter. Men jag har nu var-
nat dig. Glöm inte varningen!»
»Tack för välmeningen. Kommer du och häm-
tar mig i kväll. Du går väl med till Vinbergs ?»
»Ja, klockan sju.»
Då han gått, kände jag mig så besynnerlig.
Hans röst darrade så underligt och hans hand
skälfde, då han tog afsked af mig. Månne han
älskade mig mer än som sin syster! Nej, det
var icke möjligt!
Bekanta hade ofta häntydt därpå, men jag
skrattade åt dem. Han älska mig och jag honom!
Nej det var ju omöjligt!
Men om han älskade mig ... då måste vi
skiljas, ty jag ville icke vara älskad så af honom,
då jag icke med samma känsla kunde återgälda
hans. I kväll skulle jag ha visshet.
Kl. 7 kom han. Han var glad och munter
som vanligt. Jag kunde ingenting upptäcka af
nervositeten från i förmiddags.
Hos Vinbergs spelade vi, pratade och dansade,
men ingenting uppspårade jag.
Vi slutade sent med dansen. Han följde mig
till porten i det intensivaste regnväder. Han
bar mitt paraply och jag sökte rädda min kläd-
ning så godt jag kunde.
»Vi äro allt bra goda vänner» — sade jag
plötsligt.
»Javisst,» svarade han gladt.
»Det finns människor, som påstå, att två indi-
vider af olika kön icke kunna vara goda vänner,
utan att till slut blifva kära i hvarandra» — fort-
for jag. »Men detta påstående kullkasta då vi,
eller hur?»
Jag tyckte att hans röst lät konstlad, då han
svarade med skämtsam ton:
»Åh, hvem vet, du kanske kan bli kär i mig,
då du blir gammal och ser illa.»
»Du måtte tro, att jag endast fäster mig vid
ett vackert ansikte, och att det är därför jag icke
är kär i dig. Du alluderar alltid på detta.»
»Åh, nej, du vet väl att jag skämtar, men hör
du Astrid» — fortfor han—»har du aldrig tänkt
på, att jag går liksom och stänger vägen för dig?»
»Hur så?»
»Alla våra bekanta, utom de intimaste, tro att
vi äro hemligt förlofvade. Ingen vågar bli kär
uti en förlofvad flicka. Alla hederliga karlar
akta sig. »
»Ja, det har du rätt uti. Det skulle allt vara
bra roligt att vara kär» — yttrade jag helt obe-
tänksamt. — »Jag undrar hur det käns.»
»Är kärleken besvarad, är det nog en lycklig
känsla, men är den icke det, så lider man
mycket.»
Vi voro nu framme vid min port. Vi togo
godnatt och han bad mig, med ett skämtsamt
tonfall, drömma om den, som låg mitt hjärta
närmast.
»Jag skall försöka» — svarade jag. — »Det blir
då Bob, ty han ligger alltid på golfvet till vän-
ster om min säng.»
Han skrattade lätt och påstod, att det passade
ju bra i ett sådant här »hundväder» som i natt.
Jag gick genast till sängs. Jag låg länge vaken
och funderade’på hur min tillkommande skulle
se ut. Jag såg i andanom en ljus man med
uppstruket hår och rödlett hy.
Slutligen insomnade jag och drömde en hel
del bisarra saker, men den drömmen har jag att
tacka för min förlofning.
Jag befann mig på maskerad. Min första
maskerad, ty jag hade aldrig bevistat någon så-
dan förr. Hur jag var klädd, minns jag ej, ej
heller i bvilkas sällskap jag kommit dit. Jag
skämtade och glammade, mitt ansikte var osyn-
ligt, tack vare den stora masken, och tack vare
min jargon, som min kusin kallar mina försök
att vara kvick och underhållande, hade jag sam-
lat en massa herrar ikring mig. De voro icke
närgångna, de tycktes ha »respekt för min begåf-
ning», som en uttryckte sig. Slutigen ville,man
veta hvem jag var. Förgäfves sökte jag undkom-
ma. Då kom en ung, ljus man fram till mig och
sade några ord på franska.
»Ja, jag tackar er» — svarade jag på samma
språk. — »De börja blifva tröttsamma. För mig
bort och jag skall vara er mycket förbunden.»
Med dessa ord såg jag närmare på honom, och
hans ögon, som i detta ögonblick mötte mina, voro
djupa och själfulla. Jag erfor en sällam, berusan-
de känsla.
»För tusan» — hörde jag en af mina galanta
herrar säga på dålig engelska — »hon talar vac-
ker franska, den pigga flickan!»
Aldrig har jag känt mig så glad öfver att
kunna några främmande språk som denna afton.
Men jag var icke nöjd med att höra. Jag sva-
rade genast på engelska:
»Förlåt, att jag inte kan vara lika artig i mitt
yttrande om er engelska.»
»Kom, min fröken» — inföll min beskyddare
— »ni väcker för stort uppseende. Hvar är ert
sällskap?»
»Jag har inte något sällskap.»
Jag märkte först nu att jag var ensam, men i
drömmar förvånas man aldrig eller anställer lo-
giska reflektioner.
Jag följde min kavaljer genom salen och vi
samtalade under tiden allvarligt. En oförklarlig
känsla drog mig till honom. Jag erfor en oro i
hjärtat och ett virrvarr i tankarna. Hvem var
han, denne man? Så sällsam stämma och så
hypnotiska ögon. Honom skulle jag kunna älska !
Endast en gång sade han mig en artighet, men
jag kunde icke svara som annars.
Han bad mig lyfta på masken, emedan han
ville se, om mitt ansikte liknade hans tankars.
»Hur tror ni, att jag ser ut?» frågade jag med
spänning.
»Smalt ansikte, mörka ögon, kort näsa och
breda, hvita tänder. Ja, ni är icke vacker, långt
därifrån ...»
I ett nu hade jag ryckt af mig masken.
»Ni kände mig förut!» utropade jag darrande.
»Nej, vid Gud!»
Jag kom af en händelse att se på hans vän-
stra hand och gaf till ett rop.
»Gift !»
»Nej, förlofvad,» svarade han.
Där sviker mig minnet för några ögonblick. —
Då jag åter fick fatt i tråden, befann jag mig
uti en trädgård. Jag hade icke återsett honom.
Det var mycket folk i trädgården och en äldre
man höll tal vid ett stort dukadt bord. Emedan
jag plågades af tankar på honom, den okände,
unge mannen, hörde jag ej något af talet. Plöts-
ligt rycktes jag dock med. Talaren sade: »I går
var han förlofvad, men i dag är han fri igen.
Han har brutit sitt löfte och sändt tillbaka rin-
gen.»
Jag spratt till och erfor en jublande känsla.
Talaren fortfor: »Han har öfvergifvit henne
för en annan. Denna andra står där.»
Han pekade på mig.
Hvad brydde jag mig om mängdens nyfiken-
het eller den öfvergifna fästmön! Han älskade
ju mig! Men hvar skulle jag finna honom?
»Alla hederliga män akta sig för förlofvade
flickor,» hade min barndomsvän sagt. Hvad var
jag då nu? Jag hade icke aktat mig för en för-
lofvad man. Ja, jag var dålig, men jag älskade
honom.
ter sviker mig minnet. — — — —- —- — —
Vi ha icke återsett hvarandra. Jag söker ho-
nom öfverallt, men förgäfves. Skulle någon ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
