Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 14 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 IDUN 1897
H
2
•0 0
*4 ft
P g
U S*
S. Iff
P- w
y s
P 2
n CP
P Ä
cfr ft
hk y%
O: "
l O
ri
Pi •
S “
^ a
S 8
i ®
ïTg
Pi g
" §
os
na PP»
2 pp
3 »s
O.^“
?% P.
’" o SL
lig dam, hade jag blott ett par gånger flyktigt
sammanträffat. Det var vid närmare bekantskap
icke svårt att se, att de båda unga systrarna
icke hyste någon sympati för sin styfmoder.
De voro aldrig fullt naturliga i hennes sällskap,
och, när de någon gång talade om henne, var
det i en ton så förbehållsam och reserverad, att
det föreföll helt underligt och olikt dessa annars
så oförbehållsamma små munnar.
Så hände det sig en dag, att Signe kom att
nämna sin egen mors flicknamn, och detta namn
var mig bekant.
Jag hade sett deras mor, känt deras mor! Att
hon kunnat ingifva annat än vänskap och be-
undran, föll dem icke ett ögonblick in. — Tyckte
tant, hon var vacker? — Hade hon inte ett mi1dt,
ljufligt väsen? — Så tänkte sig alltid Helga mo-
dern, fast hon knappast mindes henne. .— Bru-
kade mamma göra så? —• och plägade mamma
tycka så? — detta voro de frågor, som haglade
kring mig.
De upplystes om, att jag icke känt deras mor
synnerligen nära; dock besvarade jag efter bästa
förmåga deras många frågor.
Då de voro gångna, satt jag länge tankfull. —
Att dessa förtjusande flickor voro döttrar till den
ytliga, obetydliga Emma Norrman! — Det hade
visst inte varit något ondt med modern, men
hon hade alltid synts mig så osympatisk. — Jag
hade alldeles tappat bort spåren af henne de
sista tjugu åren.
Från ofvannämnda tidpunkt slöto sig de båda
flickorna till mig med en innerlighet, som ej all-
tid var mig behaglig; ty den kom mig ibland
nästan att känna mig som försatt i en falsk
ställning.
Jag började närma mig den litet stela styfmo-
dern och sökte oftare hennes sällskap. Vid när-
mare bekantskap fann jag henne vara en intelli-
gent, flärdlös och välmenande dam, med ett visst
strängt allvar och mycken tillbakadragenhet i sitt
väsen. Jag märkte, att de båda flickorna hellre
ville träffa mig ensam och att de i styfmoderns
närvaro aldrig frågade något om sin egen
moder. Men den jämförelse jag’ i mitt stilla
sinne gjorde mellan deras faders första hustru
och den andra, var afgjordt till den senares fördel.
Frampå sommaren kom fadern till de fagra
små äppelblommorna ner för att tillbringa sin
semester hos hustru och barn. Hans ögon lyste
af stolthet, när de hvilade på hans tvillingdött-
rar. För hustrun syntes han hysa en öm hän-
gifvenhet, och ju mer jag såg af de båda ma-
karne, dess mer undrade jag, om inte hans första
giftermål varit ett misstag.
En afton komrno de unga systrarna ned till
mig. Jag förstod, att något var i vägen, men
låtsade icke därom. Dock, när skymningen bör-
jade falla på, och jag satt där helt lungt presi-
derande i min soffa, hade jag dem helt plötsligt
en på hvar sida om mig.
»Lilla tant, du har känt mamma?» — Signe
lutade sitt hufvud mot min axel och började
plötsligt gråta.
»Så där ja, min lilla flicka, hvad står på?»
Jag försökte anslå en käck ton. »Vi ha väl haft
någon liten förtretlighet, kan jag tro? Den slå
vi bort, sedan skall jag berätta för er om ett
ungdomsnöje, som jag en gång hade tillsammans
med er mamma.»
»Nej, tant lilla, det är värre än en förtretlig-
het.» Helga såg dyster ut. »Vi buro oss nog
dumt åt, men mamma blef så häftig och sade,
att vi ville misstyda hennes bästa afsikter, och
pappa är så missnöjd på oss båda».
»A, tant, om vi hade vår egen mor! Men vi
minnas henne ju knappast.» — Sötaste lilla Signe,
hur tårarna likt daggdroppar föllo utför dina
blomlika kinder.
»Kära min lilla flicka, äfven ens egen mor kan
blifva häftig mot en.»
»Men ens egen mor förstår en.» Helga grät
inte, men hennes röst hade en mörk, lidelsefull
klang.
Kanske hade hon rätt. Jag tror nästan, att
den mest enfaldiga och outvecklade mor bättre
kan leda sitt barn än den bästa styfmor. — Men
denna kväll sade jag de båda flickorna allvarligt
mina tankar. De måste taga förhållandena så-
dana de voro. Då vår Herre beröfvat dem deras
egen mor’, måste de nöja sig med det val af
maka deras fader gjort — ett val, som säker-
ligen var godt. De måste söka se sin styfmors
många goda sidor och besinna det svåra kall
hon hade. Deras egen mor, såväl som litet hvar,
hade nog äfven haft sina fel och svagheter, och
så skulle de inte göra dessa många gagnlösa
jämförelser.
Jag moraliserade länge och eftertryckligt; men
jag såg, att rnina förmaningar lämnade dem täm-
ligen oberörda. Stackars styfmor ! Jag insåg, att
den kult, de båda barnen hedrefvo med sin mors
minne, var den farligaste stötestenen vid hennes
kall, Det var mig dock omöjligt att göra något
därvid, ehuru jag förstod, att de båda flickorna
uppdrifvit detta öfverspända svärmeri ganska
högt, och fruktade, att de kanske ännu skulle
försöka att ytterligare uppdrifva det hos hvar-
andra.
Men, hvem vill fördunkla något af den nim-
bus, som omstrålar modersnamnet? Hvem vill
rubba de mången gång bedrägliga illusioner, som
rests kring en död moders minne? Hvem kunde
oskära bilden af det höga och heliga moderside-
alet i dessa hjärtan? Allra minst jag, som aldrig
älskat henne, af hvars kött de voro kött, af hvars
blod de voro blod.
* *
•k
Så försvunno de båda unga systrarna under
många år från min synkrets, och jag sporde blott
till dem genom ett och annat bref. Småningom
upphörde äfven deras bref; men mina tankar
gingo dock ofta till mina båda unga väninnor.
Och nu hvilar liten Flelga i en för tidigt bäddad
graf, och Signe är styfmoder åt hennes späda
öfvergifna barn.
–*–
Innehållsförteckning.
Våra landshöfdingsiruar. (M. portrait.) I: Ebba Tamm, f.
Tersmeden. Ellen Isberg, f. Landquist. —Mitt hem; dikt af
NonnyLundberg.—Menom? Af Eva Wigström(Ave).—Pappa
som tbarnsköterska; en bild ur lifvet af Malvina Bråken-
Imim. — »Hur godt man gör»; af Armai. — Mathilda von
Koch. (Med porträtt.) — En syn; poem af En svensk
kvinna. — För det blödande Grekland — Kvinnorna på
utställningen. VI: Våra målarinnor och skulptriser. Af
Adolf Bellander. — »Vår gamla kyrka»; af Adi. — Ur no-
tisboken. — Teter och musik. — Vissnande minnen; af
Vera Vinge 1: Äppelblommorna. — Tidsfördrif.
TicliiMnf.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
För många dispyter och strider och
tvister
Ett ämne så benigt jag är alla dar,
Och säkert min gloria aldrig jag
mister,
Så länge som dumheten envålds-
makt har.
Uti min eskort ser man kvinnor i
massa
Och någon gång till och med äfven
en man!
Jag skall som det sägs ju så ut-
märkt dem passa,
Fast ingen förnuftig det någonsin
fann.
Fast lifvet jag älskar i formerna
alla,
Så följer mig sjukdomen efter med
hot;
Men damerna draga mig till sig och
falla,
Beundrande, tjusade ned för min
fot.
Men som jag hör konsten mer till
än naturen,
Så finns jag väl snart blott i minne-
nas värld.
Af bokstäfver sju är jag tillklippt
och skuren.
Följ nu min pegas på hans irrande
färd.
Hvad finns på en kakelugn och på
kaminer?
Hvad gör vetenskapen så tidt och
så tätt?
En dryck, som man inte kan räkna
till viner.
Hvad allas vår moder i svepduk
har klädt.
Hur kallas på åkern en hög utaf
stenar?
Hvad gjorde du, när lilla prisen du
tog?
Hvad ofta till tuktan och uppfostran
tjänar.
Hvad den, som är sömnig, kan kal-
las med fog.
En bild af det bräckliga och af det
svaga.
En bild i vår djurvärld af frihet
och kraft.
Hvaröfver, när brådtom vi ha’, vi
nog klaga.
Ett redskap, som säkert din köksa
har haft.
Hvad Kreta månntro lär väl alltid
förblifva?
En flod mycket helig, hvars namn
du visst hört.
Hvad gjorde nog den, som låg still
i en drifva?
Hvad sprungit ibland bredvid hästen
du kört?
En gåfva, helt säkert den största
vi äga.
Hvad i somliga skåp kan förvaras
ibland.
Hvad till en person man nu alltid
skall säga.
Hur du väl en engelsman tilltala
kan.
Hvad gett mången fånge tillfälle att
rymma?
livad finns i ditt öga? Du eljes ej
ser.
Hvad hos militärer ej myc-
ket plär skrymma.
Flvad eken nog har, när
som skugga den ger.
Hvad uppå en båt det bör nödvän-
digt vara.
Hvad sa’ du till roddar’n när den
sprungit läck?
Hvad flickan sig gör, när på bal
hon skall fara.
Hvad är hon då säkert, så nätt och
så täck?
Hvad häcklas alltjämt, fast det in-
tet förbrutit?
Hvad skrufven kan, ledsamt nog,
vara ibland?
Hvad ej längre man är, när man Fly-
mens band knutit.
Nu har jag dig plågat nog länge
minsann !
Rosette.
Triangelgåta.
4
1234 = namn på ett djur,
4562 = fruntimmersnamn,
1457 = fruntimmersnamn.
Max.
Charad.
Gymnastik- och Velocipedkostymer
& * Strumpor, Tröjor, Kalsonger etc. * *
IfARUMARKE
iLuumu itui"
yOCKHOV-^
När mitt första är mitt första,
Älskar han mitt andra se
Fyldt till brädden. Men att törsta
Hör ju ock till lifvets ve,
Därför sorgligt han det
finner,
Att mitt hela icke »rin-
ner».
S. L.
Gåta.
Mitt första finns i bred, men ej i
smal.
Mitt andra finns i flod, men ej i dal.
Mitt tredje väl i lönn, men ej i ek.
Mitt fjärde finns i barn, men ej i lek.
Mitt femte väl i Strengnäs, men ej
i Skara.
Mitt sjätte finns i Beda, men ej i
Klara.
Mitt sjunde finns i yster, men ej i
glad.
Mitt hela skall ju vara en vacker
stad.
iFolifåsa.»
Geografisk förvandiings-
gåta.
Yln dan = landskap i Europa.
Erg ono = stat i Amerika.
Skidor le = stad i Europa.
Oe e rostgul = stad i Europa.
Silene be = stad i Europa.
Begynnelsebokstäfvernabildanam-
net på ett land i Europa.
Ragnar.
Lösningar.
Charaden: Lo—vi—sa.
Ifyllningsgåtan: FridtjofNansen ; 1)Frida,
2) Arvid,’3) krita, 4) glada, 5) skatt, 6) Ek-
sjö, 7) krona, 8) afton, 9) Nynäs, 10) Lagan,
11) Agnes, 12) lasso, 13) Lille, 14) trana.
Bokstafsgåtan : Henrik Ibsen—Hedda Gab-
ler; 1) Heinrich, 2) Euterpe, 3) najad, 4)
rodd, 5) influensa, 6) Koberg, 7) Isabella,
8) bomb, 9) Saul, 10) ekorre, 11) Nebukad-
nezar.
Apokopen: ruskad,
ruska,
rusk,
rus.
Palindromen: Prag—Garp.
Rebusen : Påstående som behöfver bevi-
sas.
Extra beställningar & reparationer. * Vidsticknlngar.
Från fabriken Bryggaregatan 3, 1 tr. upp,
andra huset från Drottninggatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
