Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 21 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153 I D U N 1897
märken. Det finnas visserligen på Got-
land några stenbyggnader, som kunna gifva
föreställning om privatpersoners bostäder
och i Vadstena kvarstår likaledes det s,
k. biskops-huset, uppfördt 1470 af bi-,
skopen i Linköping för att begagnas vid
besök i St. Birgittas betydande klosterstad,
men det mest typiska för en stormansbo-
stad och på samma gång befästad borg
vid medeltidens sista skede är det af H.
Hildebrand i »Sveriges Medeltid» beskrif-
na Glimmingehus i Skåne. Den del däraf
som var afsedd till slottsherrns och hans
familjs dagliga vistelse och arbetsrum,
utgöres af två rymliga hvälfda gemak i
andra våningen af den höga fyrkantiga
byggDaden samt en stor sal med ett mindre
rum i den tredje. Samtliga dessa rum äro för-
sedda med öppna murade spislar, hvilken lyx
ej förekom i de för tjänarne afsedda rummen.
Det utmärkande för dessa rum, frånsedt
den enkla arkitektoniska utstyrseln, är de
djupa fönsternicherna, försedda med två
stenbänkar, på hvilka man kunde sätta sig
i förtroligt samspråk. Det var den tidens
soffor! I murarne äro skåp, delvis på ett
eller annat sätt dekorerade, afsedda till
förvaringsrum för familjens klenoder och
urkunder.
Hvad fanns det för husgeråd i ett dylikt
adelshus? Det var icke mycket, att sluta
redan af den omständigheten att i den icke
obetydliga mängden af ännu bevarade släkt-
handlingar, boupptecknings-, arfskiftes- och
andra egendomsdokumenter från dessa tider,
så ytterst obetydligt af hvad vi kalla hns-
geråd omtalas. I Franrike, hvarest medel-
tidens litteratur är rikare och medeltidsföre-
mål blifvit bevarade i ojämförligt större
antal än hos oss, har man ingen svårighet
att lämna en liflig skildring af inredningen
i herremannens bostad.
Äfven om det måste tagas för gifvet, att
den svenske herremannens hem visst icke
i allt kunde mäta sig med en fransmans
af samma stånd, och jämväl med vederbör-
ligt fästadt afseende på skillnaden mellan
de begge ländernas kulturförhållanden i all-
mänhet, kan man dock af franska källor
hämta en rätt god ledning till föreställningen
om både det förnämliga och det enkla
svenska medeltidshemmet.
Motsatsen till de förhållanden, som vi
äro vana vid, är i alla händelser vida mera
påfallande.
Vår tid älskar att låta ljus och luft så
mycket som möjligt inströmma; under en
tid däremot, då ofrid i landet var det van-
liga, vågade man icke göra fönsteröppnin-
garna så stora att fiendens skjutvapen med
lätthet kunde tränga igenom dem. Tidens
vana var för öfrigt att göra en bestämd
skillnad mellan lifvet inne och lifvet ute.
Inne ville man vara fullkomligt fredad
från allt störande utifrån. (Forts.)
–––––––––-4*––––––––––
Kvinnorna på utställningen.
VII.
En liten orientering.
et kan nu vara bäst att göra ett
kort afbrott i Iduns uppsatser
»Kvinnorna på utställningen», för att i stäl-
let orientera oss ett grand på själfva
utställningsområdet. Många af våra läsarin-
nor hafva måhända endast en dunkel före-
ställning om anordningarna därute, och kan-
ske en hel del af våra kära landsortsbor
endast vet att vår stora och, vi skola hop-
pas det, lyckade utställning är förlagd till
Djurgården och skulle därför hafva ganska
svårt att hitta och komma till rätta i allt
virrvarret.
Vi skola därför bedja att få ledsaga dem
på en liten promenad dit ut just nu, när den
stora utställningen nyss är högtidligen öpp-
nad af konungen i närvaro af prinsar, rege-
ring, riksdag och honoratiores.
Vi skynda alltså en solskensdag — det
bör vara sol, ty allt tager sig då praktful-
lare och gladare ut — den vackra, ståtliga
Strandvägen fram och vidare öfver den gra-
ciöst byggda nya Djurgårdsbron och stå så
med ens framför hufvudingången, som med
sina vapensköldar, emblem och vajande
flaggor och vimplar bjuder ett gladt väl-
kommen.
Vi träda genom räknehjulen och befinna
oss med ens inne på det vida och välord-
nade området. Framför oss utbreder sig en
stor, jämn plan med mjuka leende gräs-
mattor och härliga planteringar, hvarå redan
nu i den tidiga våren hyacinter och tulpa-
ner fägna våra lukt- och färgsinnen. Låtom
oss här stanna ett ögonblick och se oss
omkring och med ens taga reda på, hvilka
byggnader och paviljonger vi här närmast
hafva att besöka.
På den vänstra sidan efter Djurgårds-
brunnsvikens strand ligga bland annat i
följande ordning: Administrationsbyggnaden,
Sportpaviljongen, Kemisktekniska industriens
hufvudbyggnad, som är inrymd i den gamla
Eundmålningsbyggnaden, hvilken nu fått
ett konstnärligt och måleriskt utseende. I
samma komplex har också Hufvudrestauranten
inrymts. Strax invid på samma sida ligger
Stockholmspaviljongen, som genast tilltalar oss
genom sitt eleganta och förnäma yttre, och
medan vi hålla oss på denna led, få vi icke
glömma den bakom alla dessa vackra bygg-
nader därute i själfva Brunnsviken liggande
underbara Sagogrottan med alla dess öfver-
raskande bländverk.
Gifva vi oss så öfver till högra sidan,
reser sig där i allt sitt majestät det Nordi-
ska museet, hvilket i sig innehåller hufvud-
sakligen hvad som specielt intresserar kvin-
novärlden, nämligen hem- och konstslöjd,
afdelningar för undervisning, sjukvård
m. m. Vi vilja också påminna om, att här
inne är Iduns lilla nätta och inbjudande
salong belägen.
Midt i fonden af den stora öppna planen
ligger den väldiga Industrihallen med sin
djärft byggda kupol, flankerad af fyra
smäckra minareter, i hvars inre hissar
föra de skådelystna upp till bryggorna,
hvarifrån man får skåda ett naturpanorama,
hvartill maken torde få letas efter i något
annat land.
Efter vår himmelsfärd begifva vi oss ge-
nom den stora hallen, där alster af svensk,
norsk, dansk, finsk och rysk industri blända
ögat i tusen former, och begifva oss öfver
viadukten till den södra delen af utställ-
ningsområdet, det vill säga det som ligger
på andra sidan om Djurgårdsvägen och be-
gränsas af Saltsjöns svala vågor. Här hafva
vi till höger först att märka Arméns- och
flottans utställningslokaler med deras väldiga
och skräckinjagande artilleripjäser samt de-
ras många föremål, tillhörande historiskt
bekanta krigsfartyg. Snedt emot till vänster
ligger Gentralrestauranten, hvilken ljus och
luftig inbjuder till förfriskningar. Förbi
Finspongs och StoraKopparbergs Bergslagspavil-
jonger, belägna till höger efter saltsjöstran-
den, styra vi nu in i den, åtminstone för
svenska ögon kolossala Maskinhallen, där
tusen bevis på människosnille och uppfin-
ningsförmåga, på djärfhet och arbetskraft
fängsla vårt intresse. Härifrån, från bullret
och maskinernas vilda rassel, gå vi in i
den sköna konstens tempel, den hvitskimran-
de, med grekiska drag smyckade Konsthallen,
hvilken så att säga afslutar utställnings-
området åt denna sida. Här finna vi lugn
och hvila, omgifna af den unga konstens
glada lek i färger och marmor.
Med återhämtade krafter fortsätta vi vår
vandring på nytt och välja nu vägen öster
om industrihallen för att upptäcka, hvad som
där kan vara af största intresse att skåda.
Strax till höger, uppe på sluttningen nedan-
för gamla Byströms villa, hafva vi Kungl.
jaktkubbens vackra paviljong.
Vi gå vidare förbi Biologiska museet och
se då uppe i backsluttningen vid vägen,
som för upp till Skansen, flere paviljonger.
Här ligga Trädgårdsuställningen, den särdeles
intressanta och sevärda Musik- ochteaterutställ-
ningen samt bilhuggaren Oscar Bergs Bibli-
ska Diorama. Strax vid gamla Djurgårds-
teatern ha vi det praktiskt inredda Folkkö-
ket. Till vänster, och just där Industrihal-
lens utsträckning åt norr slutar, nära vid
Brunnsvikens strand, öfverraskas våra blic-
kar af en hel liten stad af paviljonger och
kiosker i de mest pikanta stilar: man skulle
kunna kalla det en riktig »lilleputtstad».
Det är en hel del utställare, som velat se-
parera sig. Här ha vi Malmö chocolade- och
konfektfabrik, Stockholmskaffeförädlingsfabrik
och slutligen äfven Herman Meeths lilla in-
ventiösa »Syskrin». Något framför åt Fram-
näsvägen reser sig Liljeholmens väldiga stea-
rinljus i höjden. Här hafva vi äfven Stock-
holms korffabrik, Beinholds bageri samtallde-
les nerevid stranden Piehlska bryggerietsva.ck.ra
paviljong med dess luftiga veranda.
Men hvad är det för en ståtlig, vacker
och luftig byggnad i rödt och hvitt, som
ligger där till vänster och tycks till hälften
bada sig i Djurgårdsbrunnsvikens vågor? Jo,
det är den stora svensk-danska Fiskerihallen,
som i sig innesluter mycket af intresse.
Från den yttre cirkelgången har man en
särdeles vacker utsikt öfver vikens fagra
stränder.
Gå vi så vägen vidare åt norr, ut hafva
vi på högra sidan Skogsuställningen, Jordbruks-
utställningen grufschaktet och Den skånska stor-
industriens (Höganäs)utställning samt dessutom
ett par mindre paviljonger. Till vänster åter
resersigdet » Gamla Stockholm» med desstrapp-
gafvelshus, dess smala krokiga gator inom
mörka tornprydda murar och den ärevördiga
Vasaborgen, hvilken speglar sina blyinfatta-
de fönsterrutor i de vid slottets fot skval-
pande böljorna.
Ännu något längre bort till vänster hafva
vi den norska Fiskerihallen, en byggnad
måhända ganska ful till sitt yttre, men
hvars innehåll är i högsta grad sevärdt,
icke minst för mångfalden af olika båttyper.
Midt emot till höger ligger Norska skogsut-
ställningen.
Ja, och härmed hafva vi afslutat vår hasiga
promenad. Det hufvudsakligaste hafva vi på-
pekat. Ett och annat, icke nämndt, finna
vi lätt uti vår väg. Skansen skola vi natur-
ligtvis icke glömma, ty den hör sannerligen
också till uställningen och har många ny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
