Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 28 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 muM 1897
Hur föga aktar man kamp och strid Då allt hvad skönast man tänkt och känt,
Och dårars hån och en tacklös tid Som blott till hälften blef sagdt på pränt,
Och nätter af tvifvel och vaka, En tår helt speglar tillbaka!
Carl Snoilsky.
familjelif» —■ behöfver numera förnöta sin
kraft och intelligens på dagboksanteckningar
öfver hurudana florshufvor »syster Ulrika
köpte i Skara», hurudana regarnsstrumpor
hon fick af sin »käraste bror», då denne
kom hem från Stockholm, hur många alnar
tyg, som gick i hennes svarta robe, o. s. v.
Då fröken Ingelotz’ far år 1865 afled,
var det icke allenast en älskad make och
far som bortrycktes, utan äfven familjens eko-
nomiska stöd. Aurore som då icke var
mera än 13 år, kom till den välbekanta
Zanderska pensionen, där hennes uppfostran
bekostades af numera aflidne grosshandlare
James Dickson, hvars ädla personlighet
fröken Ingelotz ännu bevarar i ett varmt
och tacksamt minne.
»Aldrig,» —- säger hön ’— »kändes det
tyngande att taga emot hans hjälp. Han
gaf på ett så finkänsligt sätt, att det nästan
föreföll som om han tyckt sig böra känna
minst lika mycket glädje och tacksamhet
öfver att kunna gifva, som föremålet för
hans frikostighet öfver att få emottaga.»
Då fröken Ingelotz genomgått pensionen,
kvarstannade hon där tre år som lärarinna ;
så tog hon under någon tid plats som
guvernant i en enskild familj, men ömse-
sidig tillgifvenhet drog henne ånyo tillbaka
till fröknarna Zander, hos hvilka hon sedan
kvarstannade i tolf år, skötte skolans eko-
nomi, undervisade i räkning och hand-
arbete m. m. Under denna tid blef hon
bekant med bankdirektör Wallenbergs; två
af döttrarna ur denna familj voro nämligen
elever i Zanderska skolan, och fröken Inge-
lotz var ofta bjuden till deras gästfria hem
i Stockholm.
Ar 1889 lämnade emellertid fröken Inge-
lotz Zanders kapensionen, för att i Vadstena
grunda ett eget litet hem och öfvertaga en
spetsaffär. Här verkade hon mycket för
spetsknypplingens höjande genom att kom-
ponera nya konstrika mönster, särskildt i
2Mrament*-sti\.
Efter ett af dessa mönster utfördes en
spets, som skickades till S:t Birgittas kapell
i Rom, och som vann mycket bifall af
sakunnige.
Fröken Ingelotz’ vistelse i Vadstena
blef dock icke lång; redan 1892 var det
på bankdirektör Wallenbergs anmodan hon
öfvertog värdinneskapet på Grand Hotel
Saltsjöbaden.
Att hon var detta uppdrag vuxen visade
sig snart : hotellet har under hennes vård
utvecklats till något enastående i ordning
och hemtrefnad, elegans och komfort.
Man känner att en klok husmoders öga,
utan att ängsligt förlora sig i hvarje detalj,
dock vakande hvilar däröfver, man mär-
ker öfverallt spåren af en bildad kvinnas
administration, antingen man går igenom
de praktfulla salongerna, alltid smyckade
med friska doftande blommor, den smak-
fulla, i hvitt och guld hållna matsalen,
det luftiga musikrummet, beläget så långt
från sofrummen, att dit icke kan tränga
en ton från de musicerande — eller man
gör en rond genom köksdepartementet, med
dess otaliga skafferier, kaffekök, diskrum,
serveringsrum, vinskänk, etc. etc., allt in-
redt på det mest praktiska sätt och allt
prägladt af en utsökt ordning.
Ett synnerligen angenämt intryck får man
äfven af hotellets tjänstepersonal, som med
undantag af portiern ntgöres endast af
kvinnliga uppasserskor, alla iklädda ljusa
bomullsklädningar och små hvita mössor
och mera lika tjänarinnor i ett fint privat-
hus än uppasserskor på ett hotell.
I sin ansvarsfulla och maktpåliggande
verksamhet ■— som ju icke blott har en
praktisk och estetisk, utan äfven en mora-
lisk sida — understödjes fröken Ingelotz
af en syster, som ett par år efter hotellets
grundläggande öfvertog vården af linne-
skåpet och skötseln af hotellets blommor.
Men förutom denna ordinarie uppgift har
hon äfven en annan, långt viktigare: själf
en lefvande kristen, önskar hon innerligt
att få vara de unga tjänsteflickorna till
stöd och ledning i andligt afseende; när
hon kan, samlar hon dem omkring sig
till gemensamma bönestunder, och kommer
någon i andlig nöd eller bekymmer, så vet
denna, till hvem hon skall gå för att finna
deltagande. Det är icke för mycket att
säga, att detta stilla tysta inflytande läm-
nat välsignelserika spår efter sig.
För stockholmsborna har Saltsjöbaden un-
der årens lopp, såväl vinter som sommar,
blifvit en kär tillflyktsort, dit de älska att
fly från stadens buller och oro för att njuta
af den härliga luften och den förunderliga
stillhet och hvila, som karaktärsera stället,
synnerligen om vintern, då mer än en nerv-
patient kommit styrkt och uppmuntrad
därifrån.
Redan då man träder in i den två våningar
höga vestibulen med dess lifliga, anslående
freskomålningar, dess stora öppna spis, dess
doftande rosor och hyacinter, dess praktfulla
gröna växter, är det som om man möttes
af en stämning af harmoni och lugn.
Och slår man sig ned på någon af hotel-
lets många balkonger eller verandor eller
på sandplanen framför fasaden och ser utåt
den blånande fjärden, ser den i stilla som-
mardagar, då vikarne slumra mellan gröna
holmar och skär, ser den en afton, då mån-
skenet glittrar på böljorna, som sakta
skvalpa mot stenläggningen vid stranden,
eller en vinterdag, då en klar isspegel ut-
breder sig framför hotellets fönster och
rimfrosten glittrar i morgonsolens sken, —
då är Saltsjöbaden — både utom- och in-
omhus — en dröm af fägring och glädje,
en dröm som länge stannar kvar i tankarne,
likt ett soligt minne, till hvilket man gärna
återkommer.
Någon har sagt om Saltsjöbadens hotell,
att det för den besökande kännes som om
endast goda andar bodde härute. Jag tror
att denna förnimmelse är alldeles riktig;
men jag tror icke att dessa goda andefläk-
tar, som kringsväfva de besökande, kom-
ma från några öfverjordiska väsen, utan
från tvänne varmhjärtade, gudfrnktiga kvin-
nor, Aurore Ingelotz och hennes syster.
Mathilda Roos.
––––-*––––-
J ’blomstergården.
)
ag gick i morgonens gryning
att se på mitt blomsterland,
en blomma ville jag bryta
med öm och moderlig hand.
Ack hvilken skulle jag välja? —
1 tvekan stod jag försänkt. —
De voro alla så sköna
med kalk än af dagg bestänkt.
Först sökte mitt öga rosen,
som, strålande, purpurröd,
en dikt mig tycktes förtälja
om kärlek i lust och nöd.
Så fängslades jag af liljan,
på stängeln behagfullt böjd,
hon hade budskap att bära
om vänskapens stilla fröjd.
Betänksam stod jag i valet —
jag älskade båda två ■—
då plötsligt min blick blef riktad
på blyga violen, blå.
Hon talte till mig, den späda,
så sakta, i drömmeri,
om hvad hon hade att skänka:
förstående, sympati.
Då tänkte jag: kärlekens lycka
förbleknar fort eller sent,
och misstro kan skilja hjärtan,
som vänskap en gång förent;
men det, att en själ få möta
som känner med min, förstår,
är att förnimma en amng
om glädje, som ej förgår.
Så bröt jag den blå violen
och fäste invid mitt bröst.
Må där du dofta, o blomma,
till lefnadens sena höst!
Charlotte Lindholm.
Kvinnofrågorna Vid 1897 års
riksdag.
£
n af de vackraste handlingarna af 1897
års riksdag är dess beslut att bereda
bättre lönevillkor åt småskolans lärareperso-
nal, hvilken väl till störredelen består aflärar-
innor. Dessa lärarinnor, hvilka i småskolan
ha sig ålagdt det dryga och ansvarsfulla
arbetet att lägga den grund, hvarpå hela
* Parament = kyrkliga textila föremål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
