Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 28 maj 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 16;
vår folkbildning bvilar, hafva hittills nödgats
lefva i mycket ogynnsamma ekonomiska för-
hållanden. Församlingarna ha enligt gällande
författningar icke varit skyldiga att ersätta
lärarinnornas mödosamma arbete med mera
än 200, högst 250 kr. om året. Väl är det
sant, att flere församlingar frivilligt beviljat
något högre löner och äfven lämnat en del
naturaförmåner såsom husrum och vedbrand,
men detta har långt ifrån varit regel och
för öfrigt som sagdt beroende på godtycke.
Många af lärarinnorna, som ju dock med
uppoffring af tid och penningar måst sam-
vetsgrant utbilda sig för sitt kall, ha det
oaktadt lönats sämre än den kroppsarbetande
kvinnan.
Detta missförhållande har i år beaktats
och rättats af riksdagen. Lönen för små-
skolelärarinna skall hädanefter utgöra för
8 månaders undervisning minst 300 kr., och
efter tio års oförvitlig tjänstgöring tillkommer
ett ålderstillägg af 50 kr. om året. ’ Där-
jämte skall lärarinnan af skoldistriktet förses
med tjänlig bostad och nödig vedbrand eller
ock i ersättning härför erhålla minst 50 kr.
om året.
Genom denna lönereform torde de tusen-
tals kvinnor, hvilka nu landet rundt med
nit och omsorg inplanta de första elementen
af vetande och dygd hos samhällets yngste
telningar, kunna med mera tillförsikt skåda
framtiden till mötes. Väl är lönen för deras
viktiga och mödosamma arbete ännu ringa
nog, men våra kvinnor äro nu en gång för
alla vana att många gånger vända på
slanten, innan de gifva ut den. Man torde
därför kunna hoppas att de bättre löne-
villkor, som nu beredts småskolans lärarinnor,
skola för dem ej’ allenast räcka till att be-
strida de nödvändigaste lefnadskostnaderna,
utan äfven göra det möjligt att för ålderns
dagar spara något och därigenom erhålla
ett väl behöfligt tillskott till det ringa ålders-
understöd af 150 kr., hvartill de äro be-
rättigade.
I fråga om lärarinnas pensionsrätt har
riksdagen vidtagit den lilla reformen, att
ordinarie lärarinna med adjunkts tjänst-
göring vid folkskollärarinneseminarium hä-
danefter skall åtnjuta samma pensionsrätt
som ordinarie ämneslärare vid rikets all-
männa läroverk.
En annan kvinnlig tjänsteklass, som be-
rörts af en i år af riksdagen vidtagen löne-
reglering, är de kvinnliga kontorsskrifvarnas
och kontorsbiträdenas vid statens järnvägar.
Tyvärr ger denna icke anledning till odelad
belåtenhet. Hvad som vunnits är, att dessa
platser numera skola tillsättas genom kon-
stitutorial, d. v. s. att tjänsteinnehafvaren
icke kan afskedas före uppnådd pensions-
ålder, såvida han ej begår tjänstefel, samt
att lönerna äro fastställda i stat och ej längre
beroende af godtycke. Däremot sattes
maximiarvodena så lågt, att de i vissa fall
understiga hvad som hittills faktiskt till-
lämpats. Då emellertid dessa högre arvoden
väl endast kommit några få till godo, torde
reformen i sin helhet ändock vara till gagn.
Vid centralförvaltningen utgår hädanefter
lönen för kvinnlig kontorsskrifvare med lägst
900 och högst 1,500 kr., samt vid distrik-
ten med respektive 840 och 1,080 kr. De
kvinnliga kontorsbiträdena ha såväl vid cen-
tralförvaltningen som distrikten lägst 540
och högst 840 kr.
De vid 3:dje klassens telegrafstationer
anställda kvinnliga föreståndarinnorna ha
genom rikstelefonens införande erhållit be-
tydligt ökadt och framförallt mera ansträn-
gande, enerverande arbete. Särskildt be-
tungande för dem är skyldigheten att utan
godtgörelse midt i natten befordra telefon-
bud till abonnenterna. Härigenom har å
många ställen nästan all möjlighet till hvila
efter dagens arbete blifvit dem förmenad.
En annan olägenhet är, att dessa telegrafister,
som å landet aflönas med fri bostad och
vedbrand, kunna utan vidare flyttas till
biträden vid andra klassens stationer, hvarest
de gå miste om dessa förmåner. Dessa
missförhållanden framdrogos i riksdagen af
hr Karl Staaff till finansministerns beaktande.
Då telegrafverkets högste chef sålunda fått
sin uppmärksamhet riktad på dessa för-
hållanden, må man kunna hoppas på snar
rättelse.
Äfven vid årets riksdag har barnmorskor-
nas aflöning varit på tal. Det gällde denna
gång dock ej barnmorskornas personliga lön,
utan afsåg motionen i ärendet att staten
skulle lämna bidrag till inom kommuner
anställda examinerade barnmorskors aflö-
ning. Som det nu är stäldt hindras näm-
ligen många kommuner af fattigdom att
anställa tillräckligt antal barnmorskor, och
uppstå genom denna brist ofta, särskildt
för de fattiga, kännbara olägenheter och
lidanden. Nära 250 kommuner på landsbyg-
den äro helt och hållet i saknad af i deras
tjänst anställda barnmorskor, och statistiken
visar, att på landsbygden hade ännu så sent
som 1894 ej ens tre fjärdedelar af barna-
föderskorna haft tillgång till examineradt
biträde. Betydelsen häraf inses lätt, då
statistiken tillika upplyser, att antalet döds-
fall efter förlossningar står i direkt propor-
tion till antalet barnaföderskor, som varit
i fullständig saknad af sakkunnigt biträde.
Motionären, hr Jansson i Djursätra, ville
nu att staten genom bidrag till aflöningen
skulle möjliggöra anställandet af flere barn-
morskor. Tyvärr lyckades han icke vinna
riksdagens bifall härtill, enär landtmännen
voro rädda för att statsbidrag till aflöningen
skulle i sinom tid leda till statspensionering
af barnmorskorna. Dock uttalades inom
riksdagen så stora sympatier för denna fråga,
att det säkerligen icke torde dröja länge,
innan den ånyo väckes och erhåller en lös-
ning, som gifver barnaföderskorna säkerhet
att njuta tillbörlig vård och skötsel.
Sparsamhet med statens medel är en
dygd, som Andra kammarens landtmanna-
parti i regeln och med rätta vinnlägger sig
om att utöfva. Ledsamt nog slår denna
sparsamhet ofta öfver till gnideri, då det
gäller en förtjänt statstjänares rätt att i
ålderns dagar njuta frukterna af sitt plikt-
trogna värf i statens tjänst. Det är höge-
ligen att beklaga, att en om det allmänna
så förtjänt kvinna som fru Lea Ahlborn skulle
i år få lida för denna missriktade sparsam-
het. Regeringen hade, då fru Ahlborn nu
efter 44-årig tjänstetid som gravör vid k.
myntverket önskade afgå från denna be-
fattning, hvilken ej inbringat henne någon
förmögenhet, föreslagit att hon skulle erhålla
en årlig statspension af 2,700 kr., men
Riksdagens majoritet nedprutade pensionen
till 2,000 kr.
För visso hade fru Ahlborn, hvars stora
konstskicklighet gjort henne namnkunnig
långt öfver Sveriges gränser, förtjänt en
större gärd af erkänsla för sin dugande,
plikttrogna och långvariga verksamhet i det
allmännas tjänst!
–––––-*–––––-
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
och litet annat smått oeh godt.
För Idun af
Lovisa Fetterkvist.
Bref 1. (Forts.)
.»Fast på det hela taget,» tilläde jag med
en liten suck, »nu kan det då göra det-
samma. Den här butikoperan skulle nog
inte ha gladt honom så särdeles mycket,
antar jag. Ned åt Skeppsholmen, kusk!»
Så vek vi af nedåt Skeppsholmen. Jag
riktigt drack Stockholmsskönhet, med huf-
vudet vändt mot söder hela tiden.
»Det här blir dyrt,» sa Ruffen.
Tänk, hur söt han skulle ha varit, om
han haft taxametern att titta på! Högt sa
jag »ljuft»:
»Vi åker ju på så fort vi hinner, gub-
ben lilla.»
Nu drog herr Lycko fram och stirrade
på en stor silfverrofva med en massa ber-
locker (nog hans farfars).
»O, så tanklös jag kan vara,» sa jag.
»Kusk, kör genast till första adressen,»
(Kusken hade redan adresserna.)
»Ptro — ptro, ptrrooo!» skrek kusin Johan
bakom oss.
»Hvad är det om?» ropade Ruffen.
»Bry dig inte om det,» sa jag hastigt.
»Det är naturligtvis bara något galet. Kör
kusk ! »
Litet senare stannade vi vid ett ganska
snyggt hus vid Artillerigatan, fast beläget
mycket långt bort.
Rummen var små, men rätt snygga, det
kan jag icke neka till, men värdinnan gjorde
intryck af smuts-elegans och såg snål ut.
Hon gick omkring och skramlade med en
stor nyckelknippa, som om hon velat sätta
oss under lås och bom genast och på vat-
ten och bröd sedan — om hon bara kom-
mit åt.
»Åtta kronor om dagen för hvardera af
rummen, utom uppassning! Hennes jung-
fru hade nämligen betingat sig 15 kronor
extra i månaden, om hon skulle stanna
kvar, och — —»
»Det tycker jag visst inte hon bör göra,
åtminstone inte för vår skull,» afbröt jag.
»Eller hur, Gustaf?»
Gustaf knäppte igen rocken, det var hans
enda svar. Nu bar det i väg ändå djupare
in på Östermalm.
Kusken krokade och krokade. Till sist
stannade han på en gata med en utsikts-
glimta öfver Saltsjön.
Trapporna i det gammalmodiga huset
var smala, förstugorna små, rena och hvit-
limmade. På »vår» dörr hängde en klock-
sträng, som bra mycket liknade hopflätade
kattsvansar.
När vi ringde, öppnades dörren ungefär
en half aln af en herre i skjortärmarna
och med svångrem kring lifvet.
»Hvad är det om?» röt han,
Herr Lycko steg fram och såg stadigt
på karlen bakom sin guldknapp.
(Det var fullkomligt imposangt!)
»Rum,» sa’ han lakoniskt.
Herrn i springan och herrn utanför sprin-
gan riktigt duellerade med ögonen; så putt-
rade ’karlen’ något och kastade loss en liten
kedja ifrån låset.
»Stig in,» sa han buttert.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
