Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 4 juni 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 171
Prinsessan Lovisa, den äldsta af systrarna,
förmälde sig i maj förlidet år med prins
Fredrik af Srfiaumburg-Lippe, prins Carl
några månader senare med prinsessan
Maud, dotter till prinsen af Wales, och prins
Kristian, kronprinsparets äldste son, är se-
dan i mars förlofvad med prinsessan Alexan-
drine Augusta af Mecklenburg-Shwerin.
Prinsessan Ingeborg och hennes syster
Thyra vunno vid sitt ofvannämnda Stock-
holmsbesök, hvar helst de visade sig eller
uppträdde, allas hjärtan genom sin ung-
domliga älskvärdhet och anspråkslöshet. För
prins Carls förlofvade föll detta sig all-
deles särskildt lätt, då hon på ett frappant
sätt liknar sin moder kronprinsessan Lovisa,
hvars popularitet är oförminskad i Sverige.
Och hur lysande släktskapsförbindelser prins
Carl än kan vinna genom sitt gifte ined den
unga danska prinsessan, i hans eget land
skall man framför allt hålla honom räkning,
för att han hit återför Carl XV:s dotter-
dotter.
Enligt underrättelser, som specielt ingått
till Idun, »intresserar prinsessan Ingeborg
sig företrädesvis för musik, slöjd och svensk
poesi, som hon läser perfekt. Intagande
frisk och vänlig mot alla och obestridligen
intelligent, har hon städse utgjort hemmets
solstråle.»
Som en solstråle vare hon ock välkommen
till svenska bygder!
––––––-*––––––-
jNfervositet i barnkammaren.
Då jag var barn, tala-
de jag som barn, hade
sinne som barn och
barnsliga tankar.
1 Kor. 13: 11.
» W on är ej egentligen sjuk, endast ytter-
i ’ ligt nervös», hur öfta hör man ej i
våra dagar detta och liknande uttryck fällas
om än den ena, än den andra, och huru
mången är ej frestad att med en känsla
af afund betrakta den lyckliga, som i san-
ning kan om sig betyga, att hon aldrig
vetat af, hvad nerver vill säga. Mycket
har skrifvits och talats om orsakerna till
detta lidande, ty att den nervösa lider, ofta
åtminstone, lär väl ingen vilja bestrida.
Man har påpekat hur den febrila verksam-
,heten på alla områden, den själsspännande
ifvern att komma fram- på olika lefnadsba-
nor, där platserna äro få och de sökande
många, vårt öfverförfinade moderna kultur-
lif med dess rastlösa hetsjakt- och tusende
andra saker. samverka att störa vårt lugn,
hålla oss i en ständig själsspänning och upp-
drifva vår arbetskraft till en onaturlig höjd,
kort sagdt, göra oss till allt det, som sam-
manfattas i det enda lilla ordet »nervösa».
Och barnen till sådana föräldrar gå ut i
lifvet, medtagande sina intryck från hem-
met och bra litet rustade att möta lifvets
strider och mödor. I hvad mån vi skola
kunna hjälpa dem och dana nästa genera-
tion fysiskt och psykiskt starkare och lug-
nare än vår egen, är väl därför en fråga,
som borde- ligga alla barnavänner om hjär-
tat. Ty erkännas måste ju, att vår jäktan-
de tid lyckats tränga in äfven i den del
af hemmen, därifrån den alldeles borde vara
utestängd, jag menar barnkammaren, och
har också på dess invånare tryckt sin
pregel. Eller har du ej hört talas om
det oting som kallas »nervösa» barn; det är
tyvärr en allt för vanlig företeelse i våra
dagar. .Jag vet väl, att de små ofta i det-
ta afseende ha ärft sjukdomsanlaget från
nervösa fäder och mödrar, men sådana an-
lag kunna motarbetas eller gynnas, hämnas
i sin utveckling eller påskyndas, allt bero-
ende på den jordmån de få att växa i, ocb
det är därför vi alla redan i början borde
gripa in för att söka döda sjukdomsfröet.
Hvad barnet framför allt behöfver är
lugn, och liksom vi ju gärna för de små
välja det tystaste och soligaste rummet
i våningen, så borde vi också lägga oss vinn
om, att de små människoplantorna där måt-
te få växa stilla och lungt, utan att onar-
turligt påskyndas i sin utveckling, så att
de komma att- likna de majblommor, man
vintertiden får se i blomsterbutikerna och
som blott allt för tydligt bära vittne
om, att deras utveckling blifvit pådrif-
ven på bekostnad af både skönhet och kraft.
Men huru ofta dana vi dem ej till såda-
na! När pysen är två à tre år gammal och en-
ligt barns vana kommer och begär att få
höra en saga, har modern, barnsköterskan
eller äldre syskon blott allt för ofta till
hands någon af dessa nyare barnböcker,
där de små, i stället för de forna tidernas
gamla tjusande ssgor, barnrim och visor,
få till lifs»lättfattligt framställda vetenskap-
liga skildringar ur naturen», biografier öf-
ver framstående personer o. d., allt på det
den lilla må »lära på lek» och så belasta
sin hjärna med en massa orediga föreställ-
ningar om sådant, som hans pappa kanske
knappast kände ens till namnet, när han
var tio år. Och man vet ej rätt, om man
bör skratta eller gråta, när fyraåringen med
tvärsäker min talar om elektricitet och mag-
netism, eller när den unge herrn på sju
år diskuterar dugligheten af olika krigs-
fartygs typer med en fackmans säkerhet,
eller då man, i likhet med hvad som för
någon tid sedan hände mig, får lyssna till
hur lilla Anna och Elsa, innan de ännu kun-
na tala rent, med djupsinnig min utbyta
tankar om fixstjärnor, zodaikalljus och ne-
bulosor. Att trots allt detta »djupsinniga
vetande» små lifliga fötter kunna hållas
orörligt stilla och blå och bruna ögon stråla
af förtjusning, när någon gång en saga af
. Topelius eller Andersen berättas, bevisar
bäst, hur barnet längtar efter något som
kan fylla dess fantasi och ej blott dess för-
stånd. —
— Men småherrskapet växer upp och sät-
tes i skola, och där kommer barnet fram
med sin orätt uppfattade inlärda visdom
och läraren får dubbelt besvär att försöka
klara dessa omogna begrepp och hindra
elevén att gång efter annan i orätt samman-
hang komma fram och lysa med sina i
hemmet beundrade kunskaper. En lärarin-
na bland mina bekanta omtalade nyligen,
hur under en religionstimme en liten tioå-
rig flicka önskade få veta hennes åsikter
om predestinationsläran, hvilken tydligen
hade mycket sysselsatt hennes egen lilla hjär-
na. Och på vinteraftnarna, när läxorna
äro inlärda, fördjupar sig 11 och 12 åring-
en i mammas och pappas bibliotek, fylla
sina sinnen med kärleksintriger och äkten-
skapshistorier, studera Shakespeare och Val-
ter Scott, och de ett par år äldre syskonen
anses mogna för Ibsen och Anne Charlotte
Edgren och se med ett djupt förakt ned
på barnböckerna, som finnas’ kvar i ett
hörn af bokskåpet sedan mammas ungdom,
och med ett ännu djupare förakt, blandadt
med medlidande, på de kamrater, som af
förståndiga mödrar försetts med lektyr, som
verkligen är lämpad för deras ålder, och
som därför ej kunna briljera med den lef-
nadsvishet, hvaraf de själfva äro i besitt-
ning. O, I arma små, som aldrig vetat,
hvad det är att i sanning vara barn med
barnasinne och barnatankar, är det att un-
dra på, om I fån förstörda nervsystem och
öfveransträngda hjärnor mer och mer, ju
längre I behandlens på detta sätt!
Jag har nämnt en af de samverkande
orsakerna till »nervositet i barnkammaren»,
men de äro många flere och vi skola nu
tala om en annan. Har det ej händt dig,
min läsare, ej blott en utan många gånger,
att, när du aflagt visit hos dina bekanta,
hela barnskaran mer eller mindre mangrannt
varit församlad i förmaket och fått stanna
inne hela tiden, ja t. o. m. deltaga i sam-
talet och ge sin åsikt tillkänna. Du kan
ha något att tala med din vän om, hvilket
ej lämpar sig för barnaöron, men efter några
fåfänga vinkar om, att de små kunde gå
ut en liten stund, medan du talar med
deras mamma, uppskjuter du samtalet till
lämpligt tillfälle eller börjar det, utan att
fästa dig vid de smås närvaro; i förra fallet
kan du själf få obehag, om ämnet var vik-
tigt, i senare fallet skadar du barnet, — men
hvad är att göra! Hur mycket skadligt få
ej de små öronen höra under sådana besök,
då ofta hela stadens »on dit» afhandlas
och barnen med intresse följa med sam-
talet och själfva gifva sin mening tillkän-
na på ett högljudt sätt. När vi voro barn,
inskärptes hos oss gång på gång, att barn
skola tiga, när stora tala, men nu tycks
förhållandet vara omvändt; barnen skola
tala och de stora vara tysta eller åtminstone
alltid vara färdiga att besvara alla småherr-
skapets frågor, med det samma de fram-
ställas, om vi också därför nödgas afbryta
ett ifrigt samtal med andra. Och äro vi
dristiga nog att ej genast bry oss om
barnets frågor, har den lilla herrn eller
damen i kolt tusen sätt att påminna oss
om vår skyldighet och börjar då vanligen
med milda lämpor genom att gång på gång
upprepa sin fråga eller på nytt begära af
godsakerna på bordet för att sedan, om
det ej hjälper, på kraftigare vis ge sitt
misshag tillkänna. Och när den lilla spar-
kande och stampande skrikhalsen slutligen
af mamma blifvit mildt upplyft och lugnad,
sitter modern med bekymrad uppsyn och
klagar öfver, att lillen är så klen och nervös
att man får vara ytterst försiktig med ho-
nom. När jag växte upp, hörde man ofta
talas om »stygga barn» och ansågs nog
själf ibland för ett sådant. Men har du
märkt att detta är en alldeles öfvervunnen
ståndpunkt hos vår öfverciviliserade tids
småttingar. De äro nu istället nervösa ; men
det märkvärdiga är att nervosititen bra
ofta yttrar sig på samma sätt som »stygg-
heten» förr, fastän den nu anses som en
sjukdom, som skall botas med järn och
fisklefverolja, då däremot i min ungdom
sådan slags sjukdom bäst häfdes af en i
tid väl applicerad risbastu, en metod som
i vår upplysta tid anses allt för barbarisk,
men som oftast visade sig både verksammare
och billigare än alla doktorers stärkande mix-
turer, hvarmed nu de smås moral skall för-
bättras och deras magar försämras.
Men det är ej blott under förmiddagsvisi-
terna barnen tillåtas vara inne, utan när
föräldrarne gifva middag eller supé, anser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
