Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 4 juni 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 I D U N IK97
barnet det höra till sina åligganden att göra
les honneurs för gästerna, och husets 8 eller
10-åriga dotter sitter med en världsdams
vana och koketterar för herrarne och låter
sig af dem beundras, medan lille bror till
det yttersta försöker att visa sina sällskaps-
talanger för tanterna, men därvid ofta har
svårt ’att undertrycka en gäspning, som
kunde skvallra om, att han vid denna tid
brukar ligga väl instoppad i sin säng sedan
ett par timmar tillbaka. När sedan mam-
ma vid en hastig blick på klockan finner
att den närmar sig 10, sändas småbarnen
till sängs, men de äldre barnen, som äro
närmare »tonåren», få fortfarande vara uppe,
och så kan flickan kväll efter kväll få gå
* till hvila flere timmar senare än hon borde •—
och detta just under den tidsperiod då hon
mest behöfver stärkas och föra ett förstån-
digt lefnadssätt, och skolgossen, som blott
får några timmars sömn, kommer trött och
håglös till skolan, ofta med bristfälligt in-
lärda läxor. Och hvad blir väl det slutliga
resultatet af en sådan uppfostran? Svaret
ligger nära till hands, ty just så danas ner-
vösa män och kvinnor, af dessa barn som
redan i sina tidigaste år blifvit jäktade och
öfveransträngda, beröfvade sin erforderliga
hvila för kropp och själ. —
Mycket skulle återstå att säga, men för
att ej taga tidningens spalter för mycket i
anspråk måste jag nu sluta, fast ämnet ej
på långt när är uttömdt. Jag har t. ex. ej
alls vidrört den viktiga faktor, som heter
öfveransträngning i skolorna och som nog
i sin mån bidrager till barnens nervositet.
Men det har ej heller legat inom ramen
för denna lilla uppsats att omtala dem alla,
ej heller har jag tyckt mig böra gifva några
råd, hur skadan skall afhjälpas. Meningen
har blott varit att påpeka några af miss-
förhållandena, hvar och en må sedan så
godt han förmår söka afhjälpa dem. Och
det finnes helt visst många sätt att råda
bot på det onda, vikten ligger blott därpå
att vi låta de små så länge som möjligt
förblifva barn, sådana som Paulus beskrif-
ver dem i de ord, jag användt som motto,
barn, hvilka tala som barn, hafva sinne som
barn och hafva barnsliga tankar.
Barnavän.
–––- ❖–––-
Pingst
■vÿfgplarnc blomma i gröna hagar
’Hr under soliga pingstedagar.
luften dallrar kring skog och ängar,
stilla vatten och örtesängar.
Tupparne gala i soligt väder,
folket tar på sina helgdagskläder,
vandrar i dalen och kör med häst
hän till kyrka och sockenpräst.
Kyrkan ligger så hvit och fager
i den skimrande pingstedager,
klockan 7’inger bland tornets bjälkar
långt öfver ängar och blomsterstjälkår.
Orgeln tonar och sången vankar
under hvalfvet med ljusa tankar,
folket vänder vid tårars bad
gamla solkiga psalmboksblad.
Prästen talar om eld och tungor,
ropar med kraftiga herdalungor
jubel ut öfver stor församling,
lyssnände ungmö och lomhörd gamling.
Solen in genom höga fönster
målar å väggen flammande mönster,
prästen lyfter sin siarhand
■mot den himmelska eldens land.
Klockan ringer och folket skockar
hem sig sakta i fromma flockar,
skogen doftar och äng står fager
i den skimrande pingstedager.
Folket glädes åt Herrans hvila,
gubbar nicka och gummor smila,
gossar och flickor på helgdagsstråt
hälsa, följas och skiljas åt.
Hemma aplar i hagen blomma
mot de väntade själar fromma.
Långsamt vrider sig pingstesolen.
Eld och tungor från predikstolen
minnas alla, när sommarnatten
dalar ljufligt kring äng och vatten
och i dunklet å katafalk
daggen hvilar i blommans kalk.
Fredrik Nycander.
––– –––––
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
och litet annat smått oeh godt.
För Idun af
Iiovisa Petterkvist.
Bref II.
En sådan obegriplig tur! Vi får vara med
om invigningen! Hvem kunde tro det! Ut-
ställningar, som aldrig brukar vara färdiga
när de ska, men vi är i gamla Sverige nu,
Gud ske lof, och där är man visst alltid
färdig när man ska — åtminstone när det
gäller festligheter! På kvällen bad jag en
liten riktigt vacker bön till Vår Herre, att
Han skulle vara så innerligt nådig och låta
solen skina öfver oss, öfver vår älskade Kung,
som skulle inviga, oeh öfver »vår arbets-
ädla idrottstäflan». Hvad jag tycker det
uttrycket låter vackert!
Klockan 7 hade jag redan väckt Ruffen
5 gånger, så vi inte skulle komma i väg
för sent, och var själf färdig i full utställ-
ningsstass. Ny svart klädniug, snäf som en
strut, girl krage, som hvirflar om öronen
på mig det minsta det drar, skor från Palms
och en hatt! Ja, Gud bevare småstadsbor,
som ska köpa hattar i Stockholm, det säger
jag. Jag ville ha en spetshatt med violer
uti och kom i stället hem med ett mörk-
grönt odjur, som ranglar på hufvudet på
mig som om det druckit sig pirum och som
till på köpet är klädt med en svajande
eldröd vallmobukett med tre rosetter på
stjälken.
»Säg inte ett ord gubben, inte ett ord,»
sa jag, när Ruffen tog emot både mig och
hatten med en hel »hm»-skur. »Hade du
varit i den boden, så hade du kommit hem
med tvä vallmoruskor i peruken, det svär
jag på.»
Vi ska naturligtvis ha John med oss.
(Ingenting tycks kunna afskräcka den, inte
ens 10 kronors angtré.) Emellertid såg
han ovanligt hygglig ut i sin helblå cheviots-
kostym, och hvad Ruffen angår, var han
fullkomligt söt i sin nya svarta bonjour,
fina hvita halsduk och sprättiga blankläders-
stöflar.
»Om det blir mycket folk, Ruffen lilla,»
sa jag, när vi tågade af, »så håll dig bara
tätt intill min tribun. »
Det var med känslor jag sade orden »min
tribun», ska jag säga! Jag har nämligen
haft den stora, ofantliga äran att få emot-
taga ett presskort! Jag är inte längre bara
Lovisa Petterkvist ; jag är en pressens re-
presentant, som inte behöfver betala ett öre,
som blir bjuden på alla festligheter som
finns, som — —. Med ett ord, jag är
hvarken en turk eller grek, utan en stor-
makt! Ack! ! ! Visserligen hade jag varit
bra glad, om min biljett gällt för två, ty
man vet hur herrar är, när det gäller ge
ut pängar för någon ann’ själsodling än
punsch! — och det hade den gärna kunnat
göra, efter som jag utan Ruffen verkligen
bara är en »half» person, men det kan nu
inte hjälpas — jag är grufligt stolt och
tacksam ändå —- / !
Bara vi stack näsan utom dörren, luktade
det fest. Från slottet gick två led himmels-
blå flaggstänger öfver Norrbro. Dem såg
vi inte, men vi kände dem i luften. Flagg-
alléen öfver Arsenalsgatan, som sedan ledde
ända fram till den lockande, i ljuset häg-
rande utställningsvärlden, såg vi däremot
naturligtvis.
»O, Ruffen,» sa jag och tryckte hans
arm intill min. »Se på flaggorna, har du
någonsin sett dem fladdra så blå, så glada,
så ljusa förut?»
»Det är vår egen enskilda flagg det här,»
sa Ruffen,» som vi bara hissar härhemma.»
»Inte under den ser så glad ut då,» sa jag.
Vi skulle naturligtvis åka.
»Hvad fruntimmer,» sa Ruffen och tittade
motvilligt på kön kring spårvagnarna. (Han
afskyr folkträngsel!)
»Om du sa’ blomsterrabatter ändå,» sa, jag.
Paffi! fick jag mig en knuff. Paff! fick jag
mig en knuff till.
»Nej, vet ni hvad,» sa jag, »vi är inte
nog stockholmska i armbågarna ännu : vi
går ! »
Och det gjorde vi.
Jag hade med flit afhållit mig från att
promenera åt det här hållet förut: också
blef storstadsintrycket öfverväldigande.
I de nyss utspruckna alléerna galopperade
ryttare med krökta halsar, slående npp med
benen, som bara äkta fullblod kan göra;
i den majestätiska palatsavenyns skimrande
fönster hängde flaggor och satt festklädda
damer, medan nedanför en dubbel haj af
människor bildade sig, genom hvilken deras
majestäter skulle — — —
»Fy tusan hvad här luktar!» sa Ruffen.
»Bara sill,» sa jag hastigt.
»Nej hökare,» sa Johan.
»Skämd hökare,» sa Ruffen.
Nu frågar jag, är det lätt behålla någon
högre poetisk stämning i sådant sällskap.
Om nn Stockholm, som prof på landets
hufvudnäring, vill lägga upp ett sillförlag
just i stråkvägen, just för att tilldraga sig
främlingarnas uppmärksamhet — är det nå-
gonting att rynka på näsan åt, i synnerhet när
det, upplaget, är doldt af ett det mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
