Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 23. 11 juni 1897
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN m
efter den vilda extasen följer snart den dofva
resignationen: »Den nye Gud i Gimle, den fryg-
telige, som tog Alt, lad ham også tage Hævnen,
thi den forstår han!» Och förkrossad följer hon
sorgetåget med de dyres lik: »Kör langsomt, thi
vi kommer tidsnok hjem...»
Med gripande uttrycksfullhet beledsagas den
framsagda dikten af orkesterackompanjemanget,
än smidigt följande de veka känslostämningarna,
än blixtlikt frambrytande med våldsam patos.
Det storslagna verket leddes af kompositören hr
Iver Holter, följdes med andlös andakt och be-
lönades med jublande bifall.
N. W. Gacles symfoni n:r 6, g-moll, afslöt den
första afdelningen. Här firade den danska klar-
heten och behaget, under professor Nerudas led-
ning, en vacker triumf och tommo som en blidt
försonande, harmonisk upplösning efter det Grieg-
ska verkets mörka dissonanser.
Konsertens andra afdelning öppnades med
Emil Hartmanns uvertyr till »Hærmendene» un-
der kompositörens eget anförande. Det är en
ståtlig komposition, väl värd att lära känna, och
den grånade mästaren belönades med lifligt bi-
fall.
Josef Dentes därpå följande konsert for violin
och orkester fick ock ett förträffligt utförande,
särskildt genom hr Zetterqvists gedigna insats i
solopartiet, ehuruväl detta nummer i raden af
de öfriga förkrossande väldiga kör- och orkester-
verken, nog tedde sig en smula blekt.
Något sådant kunde dock ingalunda läggas
slutnumret till last: August Södermans »Messa»
för soloröster, kör och orkester, som under hr
Nordqvists anförande fick en medryckande tolk-
ning och strålade af ovansklig glans. I synner-
het det härliga offertoriet för enbart orkester och
slutkvartetterna Sanctus, Benedictus och Agnus
dei — framförda af sådana elitröster som gref-
vinnan Taube, fru Linden samt hrr Smith och M.
Strandberg — gåfvo en den värdigaste afslutning
på denna unika musikhögtid.
*
Annandag pingst på aftonen möttes man åter
i Musikaliska akademiens stora sal till den första
af de tre mindre konserterna. Det var Danmarks
dag och uteslutande danska tonverk, tolkade af
danska krafter, fyllde programmet.
Det bief en stund af uppriktig och varm entu-
siasm. Inledningsnumret, Carl Nielsens stråk-
kvartett i f-moll, slog kanske minst an, på grund
af sin svårförståeliga och ungdomliga obändig-
het, men röjde ovedersäglig talang och fick ett
nobelt utförande af hrr A. Svendsen, H. Möller,
C. Petersen och F. Neruda.
Men redan det andra numret, fröken Johanna
Krarup-Hansens friska tolkning af tre förtjusande
sånger af L. Rosenfeld, slog stormande igenom.
Följde så idel framgångar för den intagande dan-
ska tonkonsten. Fru Elma Hornemann och hr
V. Bielefeldt framförde solo och i duett ryska
folkvisor af Chr. Barnekow samt sånger af J.
Bechgaard och Peter Heise. Ceciliaföreningens
madrigalkör, under ledning af hr Fr. Rung,
ådagalade i sina prestationer en beundrans-
värd samsjungning och fin nyansering, och så
väl de gamla danska folkvisorna, de trestämmi-
ga, gammaldags egendomliga madrigalerna af
Brachrogge och Pedersön (bägge från 1600-talet)
som de moderna visorna af Hartmann utfördes
på ett sätt, som stegrade bifallet till stormande
ovationer. Nerudakvartetten lät ytterligare höra
en högst anslående kvintett af Mailing, och Gra-
des violinsonat i d-moll fick en medryckande tolk-
ning af den nämnda kvartettens primarie, hr
Anton Svendsen, samt fru Agnes Adler vid piano-
stämman.
Med ett ord, Danmarks kväll var en genomgå-
ende framgång, och Norge och Sverige kunna nu
i sanning glädja sig, om samma hjärtliga och
omedelbara stämning kommer att känneteckna
äfven deras »nationaldagar».
*
Andra stora konserten ägde rum i tisdags
efter ett program, i hvilket de svenska tonsätta-
renamnen både kvantitativt och kvalitativt do-
minerade. Första afdelningen inleddes med Franz
Berwalds storartade och härliga »Symfonie se-
rieuse», som under förste hofkapellmästaren C.
Nordqvists ledning erhöll det yppersta utförande,
samt afslöts briljant med Ludvig Normans kantat
vid invigningen af Musikaliska akademiens bygg-
nad, d. v. s. delar ur densamma, nämligen ett
tenorsolo, ett arioso och en ensemble med kör.
Anförare var här prof. F. Neruda och solister så-
dana förmågor som fruarna C. Östberg, M. Linden,
W. Strandberg och fröken E. Sidner samt hrr
A. Ödmann, M. Strandberg, S. Smith och A. Seller-
gren. Mellan dessa båda nummer utfördes norske
tonsättaren Johan Selmers »La captive» (den fång-
na) under anförande af ingen mindre än Joh.
Svendsen. Kompositionen, som består af en in-
troduktion med spansk dans för stor orkester
samt en sång (orden af V. Hugo) för alt med
orkester, innehöll förträffliga detaljer och väckte
lifligt bifall. Sångpartiet sjöngs med vanlig om-
vårdnad af fru M. Linden. Andra afdelningen
väckte genast från begynnelsenumret, Andreas
Halléns orkestersuite »Ur Gustaf Wasas saga»,
det lifligaste intresse, och tonsättaren, som själf
ledde utförandet af sitt verk, hälsades med stor-
mande applåder, som nästan togo form af en
ovation. Suiten hör i och för sig också till det
bästa den framstående tonsättaren skrifvit. Ännu
en svensk tonsättare var representerad i denna
afdelning, nämligen prof. Ivar Hallström med
»Sången», komponerad för barytonsolo och orke-
ster till ord af Z. Topelius. Anförare var hof-
kapellmästare R. Henneberg och sångpartiet sjöngs
utantill af hr Salomon Smith, som i detsamma
firade en verklig triumf. Återstår då att nämna
de båda danska tonsättarne C. F. E. Ilorneman
och J. P. E. Hartmann. Den förre anförde själf
delar ur sin opera »Kalanus», som delvis ut-
märkte sig för en ganska saftig österländsk ko-
lorit och goda orkesterdetaljer, men dock ej för-
mådde väcka vidare intresse. Solopartien sjöngos
af fröken Johanna Krarup-Hansen, ira. Elma Hor-
nemann och hr Salomon Smith. Så mycket mera
anslående verkade den gamle 92-årige mästaren
Hartmanns storslagna tonskapelse »Völvens Spaa-
dom» för manskör och orkester. Briljant utförd
under ledning af tonsättarens landsman”Johan
Bartholdy, bildade den en värdig afslutning af
programmet och framkallade otvifvelaktigt hos
åhörarne det mest gripande intrycket bland alla
numren.
Hvarje anförare hälsades vid sitt inträde och
efter de utförda numren med bifall. Egendom-
ligt och ledsamt nog var publiken långt ifrån
fulltalig. Man kan ej nog uttrycka sin förvåning
öfver, att denna sällsynta och storartade musik-
fest ej förmår väcka det lifliga intresse, som man
borde hafva rätt att vänta af det musikaliska
Stockholm. För de flesta torde ett dylikt till-
fälle aldrig återkomma. Att klaga öfver för höga
biljettpris lönar sig ej. De äro ingalunda höga
i förhållande till de kostnader, denna musikfest
och anordningarna för densamma betinga.
Konungen och den öfriga kungliga familjen
hafva naturligtvis visat sitt synnerliga intresse
för den stora nordiska musikfesten.
För den sista stora konserten och dé båda si-
sta mindre, hvilka alla hållas efter detta num-
mers pressläggande, få vi nästa gång redogöra.
Dramatiska teaterns elevskola hade i lör-
dags middag sin uppvisning för spelåret 1896—
97. Programmet var sammansatt af ett par sce-
ner ur »Orléanska jungfrun», några monologer,
en »öfningsscen» af Oberländer och Scribes gam-
la enaktskomedi »Den första kärleken». Den in-
bjudna publiken, mest släktingar och vänner till
de unga konstadepterna, hälsade deras prestatio-
ner med stort bifall, af hvilket helt säkert en
betydlig del var adresseradt till elevskolans ni-
tiske föreståndare.
•S
Arenateatern. Hr Ranfts operettsällskap
började annandag pingst sin sommarsejour å
Arenateatern med den gamla kvicka operetten
»Den sköna Helena». Däri hade man det oskatt-
bara nöjet återse fru Anna Pettersson-Norrie, som
oöfverträffligt återgaf titelrollen och därför skör-
dade mycket bifall och blommor. En verklig
succès de rire väckte hr Strömbergs Menelaus, en
af denne aktörs allra bästa komiska uppgifter.
Operetten gick för öfrigt på de flesta händer med
kläm och fart, och bifallet var från början till
slut det mest energiska.
–––-■*–––-
När Gärda hade
fått plats.
M
ajsolen sken rakt in genom köksföstret. Flu-
gorna surrade i taket, fläsket fräste i pan-
nan, och strykugnen sände ut varma ångor i det
kvafva köket.
På Stinas säng lågo de nytvättade kläderna —
[ en imponerande mängd — och under köksbänken
stod ett såll strumpor »med ögon» d. v. s. hål så
stora som tekoppar.
Gärda strök hvita underkjolar. Håret burrade
upp sig af värmen och stod som en sky kring
ansiktet. Kinderna vora lika röda som garnerin-
gen på hennes köksförkläde; mungiporna voro
dragna en liten smula nedåt, och en svart sot-
fläck i kometform prunkade på öfverläppen.
Puh! Lilla fröken satte ner järnet med en
duns — betraktade medlidsamt en blåsa på sitt
vänstra pekfinger och undrade, om det där herr-
skapet, som hon sökt platsen hos, verkligen nän-
des ta hennes frimärke, eftersom det aldrig kom
något svar. Nåh! så fick hon väl stanna här
hemma och gno då — stoppa strumpor, laga
byxor, spela med Britta och göra »allt möjligt»,
tills hon blef gammal och utsliten, för så vidt
det inte dessförinnan kom någon, som hade liten
Gärda kär, och som tog henne från »stora systers»
plikter och förde henne till ett eget litet rike,
där hon skulle vara drottning.
Den tanken föreföll Gärda så inbjudande.
Så skulle det gå till, ja. Gärda skulle baka
kanske — eller tvätta — eller förmana syskonen
med mild och ljuf röst — hon måste tillstå för
sig själf, att hennes röst högst sällan hade of-
vannämnda egenskaper, när hon tillhöll sina
älskade syskon att göra det rätt och sant var —
och så skulle det komma någon, som bad att få
tala med pappa och mamma. Och sedan — —.
»Här är posten. Ta’ vara på den.»
»Erik då ! Nu föll Korrespondenten i mjölkfatet.»
»Ta upp den. Här har du ett bref. Det är
bestämdt om det där du vet», sade Erik, som icke
riktigt visste, hvad »det där» var, men mycket
gärna skulle vilja veta det. Han hade hört Gärda
och mamma tala om »pliktuppfyllelse» och »lön»
och »nya kängor» med en hemlighetsfullhet, som
mycket sällan plägar omgifva dylika samtalsäm-
nen, och hade däraf dragit sina slutsatser.
Gärda glömde, hur det skulle bli »sedan», och
stod nu och vände brefvet mellan fingrarna.
Tänk om platsen vore tillsatt! Nej! hon vågade
icke öppna brefvet än.
Järnet byttes om — lilla systers kjol skulle
strykas först. Gärda slätade tyget, strök ytterst
ordentligt ut spetsen, pressade bandet 2 gånger
och hängde sedan upp kjolen så långt bort söm
möjligt.
Nu — gode Gud hjälp !
Gärda fick platsen.
Först kände hon sig så innerligt glad och lyck-
lig — lilla slarfvan, hon hade aldrig varit ute
förr och var bara 18 år — och jublade som en
lärka, under det hon sydde »en förtjusande kam-
kofta», »små nätta förkläden att ha, när det kom
främmande» och »en stilfull underkjol» (af sin
gamla regnkappa).
Men öm kvällarna — sen lampan blifvit släckt
i flickornas rum och allt var tyst och stilla —
kunde det hända, att Gärda borrade ner sitt huf-
vud i kudden och grät och snyftade, för att hon
skulle lämna pappa och mamma och syskonen
och äta andras bröd.
Det var dagen före afresan.
I Gärdas rum — f. d. barnkammarn — stod en
gammaldags rymlig koffert, som mormor hade
användt på sin brölloppstrip och som nu skulle
följa med dotterdottern på hennes första längre
resa från hemmet.
»Min blåa promenadräkt», »min hvita klädning
med laxfärgade rosetter» och »söndagsstassen»
lågo på sängen. Fem af rummets sex stolar voro
upptagna af alla möjliga klädespersedlar. Bästa
vinterhatten låg på golfvet, och tofflorna prydde
byrån. Garderobsdörren stod vidöppen och
byrålådorna voro utdragna.
Gärda satt på sängkanten och sydde nya ro-
setter till sina balskor; fru Bergström synade
strumpor med mera noggrannhet än intresse och
kryddade samtidigt sitt tal med förhållningsreg-
ler och förmaningar, såsom mödrar för sed hafva.
Erik tronade på kommoden och skar en lineal
till Gärda. Den skulle förstås ha varit färdig
till jul, men man kan icke begära det omöjliga
af en 12 års pojke, som till andra förlustelser un-
der julferierna måste lägga skrifningen af 10
»riktigt rackriga» tyska stilar.
»Och sen skolan började, så vet du, Gärdis, att
jag inte har haft tid.»
Britta och Janne hjälpa till att packa.
»Tror du, Gärdis, att dom har några kiliga
pojkar?»
»Banka inte på dörren, Erik! De ha två gos-
sar — barnen ska’ vara mycket snälla.»
»Bor di inte på en stor herrgård?»
»Jo! kära du. — Se mamma — dom här hand-
skarna kan jag godt använda i hvardagslag.
Flickorna — ja de äro 8 och 10 år.»
<£
■p
n
:0 f-9
m
Ï*
o vx
■w-H
M ft
ta
f-t ï-f
:0 :c$
fcQ
h
O
■P
f-t
o
-p
O o
VI
c5
■■-i
f-t
t>0
& c«
oc3 r■"1
3 .s
h
IQ
co L.
® :o
O t3
2. CÖ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0187.html
