Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 18 juni 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 \Dim 1897
Hvad muntrar hvarje sinn’ i själfva mödans läger?
En härdad kropp, ett sundt, men icke konstladt vett,
Ett lif med få behof, som seders enfald äger
Och ej blygs föda sig i nyttig ärbetssvett.
G. G. Adlerbèth.
intelligenta och energiska ansikte, som jag
minnes frän en novemberdag för några år
tillbaka.
Efter henne tultade en fyraårig flicka,
med de ljusaste lockar jag någonsin sett
ringla sig kring en barnanacke och med
ett ansikte, som i finhet och färg endast
kunde liknas vid den lilla kvist vildapels-
blommor, som hon bar i sin bruna hand. Innan
gumman ens hälsade, befriade hon flickan
från hennes små träskor samt eldröda ull-
strumpor och lät henne därpå, bäst hon
ville, tumla sig i det korta, mjuka gräset
på en solbelyst backsluttning ofvanför vårt
improviserade bord.
»Där uppe finnas inga stenflisor, och glas-
skärfvorna efter stenhuggarnes sönderslagna
flaskor har jag plockat bort, » sade hon mera
till sig själf än till svärdottern. Så kom
hon fram och hälsade.
»Nej se om det inte är hon där, som
tog upp ungarna på vägen I Ja, det har gått
som jag då spådde; de två af mina son-
barn, som då pulsade dag ut och dag in
i slask och snö på väg till skolan, ligga
på kyrkogården, två af dem äro på väg dit
nu, men henne där är jag nu kommen hit
för att hämta hem till mig. Jag kan själf
lära henna läsa, skrifva efter förskrift och
räkna både efter bok och i hufvudet, och
mer än så behålla icke många barn i min-
net, sedan de gått i skolan sex eller sju
år, om de eljes lefva stort längre efter den
persen. — Ja, titta hon gärna stort på mig!
Har hon glömt den dagen i november, då
hon plockade upp ungarne på vägen —
två härifrån och två från Kannetorpet —■
och skjutsade dem fram till skolan? Jag
hade varit dem i hack och häl för att, mot
min sons vilja, få de små stackarne att
vända om, för se jag kände väglaget genom
skogen, men jag nådde dem ej, utan måste
mer än en gång krypa på fyra i de hala
backarne genom issörjan. Vi träffades se-
dan alla i skolsalen. — Minnes hon läraren,
hur han hostade på det där sättet, som vi
kalla »hyfla på likkistan»? Och så den där
stugluften, tjock af ånga från barnens våta
smutsiga kläder och skodon! Vår Jon hade
hela hösten suttit bredvid skollärarens Nils,
som då hade fått samma sjukdom som fa-
dern och jämt tiggde sig till att låna Jons
näsduk att hålla för munnen ; nu hade ock-
så Jon börjat få röda runda fläckar på kind-
benen, och jag lofvade den dagen, att han
aldrig mera skulle sätta sin fot i denna
dödens plantskola. Men hvad hjälpte det,
att jag höll ord? Här vi nu sitta under
Guds klara, rena himmel med hans lifgif-
vande skapelse rundt omkring oss, ha vi en
dryg half mil till hvilken af de fyra närma-
ste sockenskolor vi vilja välja, och vinter-
vägarne äro hvarandra lika i dessa trånga
stensådda skogsbygder; trötta och sömniga
sitta ungarne på skolbänkarna i; håglös
dvala, både vinter- och sommardag. Men
hvad jag ville säga är det, att lungsotens
smitta sprider sig från det ena barnet till
det andra, så mycket lättare som kosten är
klen och barnasinnet sjukt af längtan efter
frihet och naturligt arbete, hvart barn efter
_
_ ______ nga Kinaerna ma; ciei var annu samma sin art. Jon uppnådde knappt femton år;
Den gamla parken.
)_j> .
ujen gamla prästgårdsparken
står åter löfvacl, står i blom,
med solskensspél på marken
i gyllen rikedom.
Min gamla bänk jag funnit har,
inunder linden står den hvar —
en lind med namn i barhen
från längst försvunna dar.
Så månget halfglömdt minne
ur dunldet springer fram i ljus,
jag lyss med sorg i sinne
till trädens tysta sus —.
Du gamla parh, som öde står
se’n många, många långa år,
livad döljer du därinne
i vildt förvuxna snår?
Jag lcänner mot mig strömma
en sällsam doft af gammaltid,
den slår ur hägn och gömma
så vemodsfull och blid. —
ej, som plötsligt glänste fram
just där bak valnötsträdets stam
två ögon grå och ömma,
hvars blich är allvarsam?
Med rodnad shär på hinden
så ung och späd och fin hon står,
och ystert leher vinden
i hennes blonda hår.
I blus och hjol af shär linon
går prästens dotter än en gång
i väntan fram mot grinden
och blomstervirhad vång.
Där hägg och apel rister
sitt hvita Uom i solig lid
vår lärde herr magister
så ofta gått en tid.
Hvad dihtar han i vårens ljus —
homilier ej för Herrens hus,
ej går han sträng och bister
till doms med syndens rus.
Han lockas mot sin lyckas
och längtans stängda gallergrind,
där heta händer tryckas
i lön som kyss på kind.
Där blomstra ord som ros i glöd
om älshogstro i lust och nöd,
och jordens armod smyckas
med löftets öfverflöd . ..
Så släkte efter släkte
har nött sin älskogs unga hopp,
livar gång en vårsol väckte
ur vinterns blund en knopp —•.
Och åter löfvad stod min park
med sol och skuggors lek på mark,
och namn och hjärtan täckte
den gamla lindens bark.
Emi! Kléen.
Raka vägen.
yJet är den ljufligaste majdag i detta
Herrens år 1897, och rundt omkring
den gråtimrade torpstugan står skogen, den
stora vida skogen^med nylöfvade doftande
björkar och skyhöga granar med rödvioletta
blomvippor på sina breda vågiga draperier.
Inne i skogsskymningen hoppa solstrålar
öfver de tätt strödda granitblocken och
framlocka här och där hela strålknippen ur
glimmerkornen, samt leka »tag fast» på
mossan, som ligger likt svällande kuddar
öfver klippstycken, hvilka tyckas vara brutna
ur tusende väldiga bergsjätteborgar och
slungade ut öfver den fagra skånska skogs-
bygden. Röda och gula primulor lysa i
skogsbrynet och liljekonvaljen börjar öppna
sina klockor emellan ormbunkarnes samman-
rullade bladknyten, bland lingon- och blå-
bärsrisets fina klockblommor och smultro-
nets hvita stjärnor. Och öfver all denna
obeskrifliga fägring, öfver detta framvällande
och svallande lif i växternas värld, fladdra
flockar af färgrikt skimrande fjärilar, kvä-
där göken sin kärleksvisa i kapp med trast
och bofink och vilddufvan kuttrar förtroligt
där uppe i granens topp. Men från det
majsol rinner upp tills hon sänker sig bak
västanskog förnimmes aldrig en mänskoröst
uppstämd till sång; inga barn jubla i lek
på de blomprydda backsluttningarna, endast
hårda klingande ljud från stenhuggarnes
hackor blandas med fågelsången och bära
budskap från människans värld.
Från det ensliga torpet kommer ändtli-
gen kvinnan, som vi värfvat för att koka
vårt kaffe. Öfver sitt trasiga lifstycke har
hon dragit en noppig trikåväst, köpt i någon
bod, samt knutit ett rent förkläde öfver sin
tunna kjol. Hon dukar nu upp åt oss och
sig af våra medförda matförråd på en ofant-
lig stenhäll, på hvars ena hörn taklökens
vackra rosetter sticka upp ur löf och mossa
och linnean spinner sina fina bladrankor
kring den låga flata hällens skrofliga fot.
Kvinnans hår är urblekt af solen, hennes
armar, händer, hals och ansikte äro röd-
flammiga af vind och sol, fingertopparne
slitna, så att blott en bit af nagelfästet är
kvar, men ögon och läppar le af fröjd vid
föreställningen om den blifvande korta fest-
stunden.
»Vi skola äfven be hit farmor!»
»Tack som bjuder 1 Jag skall säga till
henne, hon har nyss timrat mig en tvätt-
bänk och håller nu på att blåna våra gar-
diner. Hon kom gående hit upp till oss
i går och det skall bli lustigt se, om hon
känner igen den af er, som hon i vintras
träffade på vägen.»
Den gamla infann sig skyndsamt och
aftorkade under gåendet sina våta händer
på sitt grofva förkläde; fotterna rörde sig
snabbt med träskorna, den korta kjolen fram-
visade ett par solbrynta smalben, sticktrö-
jan slöt tätt kring bröst och armar, en röd-
blå, rutig duk var med sina snibbar knuten
tillbaka i nacken och lämnade de skrynk
liga kinderna fria; det var ännu samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
