Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 18 juni 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 187
Knaggatorparens Elin blef sjutton och ett
halft och vår Nils, som gick i Östervångs-
.skolan och där blef god kamrat med den
hostande Birkegårdspojken, strök med sam-
ma vår som han. Nu har min son börjat
försöka med Västerhultsskolan, men jag vet
att dit komma Moss-Olaus barn, och deras
mor har hvad som kallas galopperande
lungsot, och nu få min son och svärdotter
se hur det går med deras Hans och Sofia.»
»Men, kära hjärtans farmor, det skall
ju så vara, vet jag, barnen måste vi skicka
till skolan,» invände svärdottern i slö ton.
»Skall det så vara!» tog gumman i och
hennes ögon blixtrade. »Skall det så vara
och förblifva, att de arma fattiga barnen
skola under sex eller sju års tid rifvas upp
ur bäddärne höst och vinter i kolmörka
morgonen och jagas ut på vägar och stigar
för att fösas ihop med sjuka och friska,
med dåligt och godt, allt som det bär till,
bara för att sitta och dåsa af trötthet och
ledsnad? Skall det så vara, att depåkväl-
larne, när de knappt kunna hålla ögonen
öppna eller sina egna kroppar upprätta,
måste sitta och mumla ur den ena boken
efter den andra, utan att bli en smula vet-
tigare den ena terminen än den andra? —
Ja, jag säger än en gång: Titta ni stort på
mig! Men jag har aldrig blifvit tvingad
till läsning och därför älskar jag kunskap
och läser både tidningar och böcker, så
många jag kan få tag i, och ingen skall
inbilla mig, att det är nyttigt tvinga alla
barn till samma böcker, för se, den häst
som man skall piska fram till krubban
äter inte ur den, om hon så vore brädd-
full af stridaste hafre. Nu har jag läst
att vår käre, välsignade konung vill skänka
hela sin rika jubileumsgåfva tillbaka till
sitt folk, på det att här i landet skall
kunna upprättas anstalter för lungsjuka per-
soner. Men om Hans Majestät» — gum-
man steg upp och neg — »så läte bygga
tjugu sjukhus, skulle inte denna farsot bli
mindre ute i bygder och städer, så länge
barnen buras inne likt friska och sjuka får
i samma fållor.»
Solen hade sjunkit ned bakom skogs-
topparne, men ännu låg den ovanligt heta
luften tung och tryckande öfver näjden.
Med matta släpande steg kom ett par
barn uppför backen, där den ljuslockiga
flickan fortfor att leka helt allena. Nu
sprang hon upp med ett jubelrop ! »Hans
■— Fia!» Men syskonen puffade henne
undan med vresiga ord och slängde sig
handlöst ned under ett par höga enar och
slungade skolböckerna från sig. Vig som
en ödla kilade farmodern fram till de ut-
mattade och vi andra följde efter henne.
»Stigen upp, Hans och Fia, och hälsen
på främmande!» uppmanade modern, och
efter någon betänketid stego syskonen upp
och fullgjorde befallningen, men deras miner
voro buttra och de långskrangliga kropparne
rörde sig slappt och slött. — »Nu ska ni
ha en bit mat, sedan få ni läsa på edra
läxor, ty på morgnarne går det rakt inte
att få lif i er före klockan minst half sex,»
sade modern med sin liknöjda min. Men
likt en pil sköt farmodern förbi henne och
ryckte till sig böckerna. »Två nya testa-
menten, två bibelskor, två naturläror, två
katekeser, två geografier, två svenska histo-
rier, två språkläror. I Ektorpet, där man-
nen sliter sig fördärfvad för att skaffa föda
åt hustru och sju barn och där de knappt
ha kläderna på kroppen, har han fått köpa
fyra böcker af hvart slag, en omgång till
hvart och ett af barnen,» mumlade gumman.
Därpå vände hon sig till gossen: »Var
Gamlegårdens Stina i skolan i dag?»
»Nej, hennes äldsta syster hostade ihjäl
sig i förgår. Vi ha gått om Gamlegård för
att se liket klädas och hennes mor lofvade
ge mig hennes ena klädning,» skyndade sig
Sofia att berätta; där hade kommit lif i
den slöa blicken ; utsikten att få ståta i den
aflidna lungsotspatientens kläder beredde
henne stor glädje.
»Nej, nu säger jag intet mer, än att jag
i morgon dag går hem och tar lilla Hanna
med mig, innan hon också blir skickad raka
vägen till grafven!» ropade farmodern med
gråt i stämman. »Ingen i världen skall
rycka min lilla hjärteblomma från mig, så
länge jag förmår röra min tunga till tal
och läsning samt kan visa att hon lärt lika
mycket som andra barn af samma folkklass.
Och skulle ändå någon vilja försöka att
fösa henne in, där döden lurar, så tager
jag mina sista styfrar och far till landets
fader och säger honom, hvar raka vägen
till döden går för vårt lands ungdom.»
Solen hade nu sjunkit djupt bak skogen
och himlen lyste blodröd emellan furornas
toppar ; daggen började falla och farmodern
bar den lilla flickan tillbaka in i torpet.
Det var tid för oss att på slingrande skogs-
stig emellan mossklädda klippblock åter-
vända till vår sommarbostad.
Eva Wigström (Ave).
Ehuruväl det synes redaktionen, som om
ofvanstående skildring af skånska folkskole-
förhållanden — dem vi personligen allt för
litet känna till — måste vara hållen i väl
mörka färger, och att den aktade författa-
rinnan här af sin ifver för en bebjärtans-
värd sak låtit förleda sig till att i andra
riktningar åtskilligt skjuta öfver målet, ha
vi dock ej velat undertrycka hennes upp-
sats. Det kapitel, den för på tal — faran
och möjligheten af lungturbekulosens sprid-
ning genom skolorna — är i alla händelser
af så allvarsam • innebörd, att det väl för-
tjänar uppmärksammas, och måhända kan
Aves uppsats ge anledning till ett eller
annat utredande inlägg i frågan.
Bed. af Idun.
–––- *–––-
I Stockholm.
Små utställningsfunderingar
och litet annat smått och g-odt.
För Idun al
Lovisa Fetterkvist.
Bref IV.
et finns visst en stämning, som heter
elegisk, när man är som utan leder i
både kropp och själ, går som om man hade
vaddmolen under fotterna och känner sig lika
upplöst som en glasspudding i sol? Det
var mitt predikament den dag jag sett
»Gamla Stockholm» för första gången.
Jag var en enda elegi, hela människan,
och hvad jag erfor, när jag stod vid stran-
den och såg det blanka vattnet i sig upp-
taga »Tre Kronors» försvunna tinnar, låter
inte beskrifva sig. Alltnog, det mynnade
ut i ett oemotståndligt behof att gråta,
och det gjorde jag med, grät, så tårarna
droppade som ärter ur en söndrig skida.
»Du är väl inte sjuk, Lovisa lilla, hä hä,»
sa Ruffen, som naturligtvis stod bredvid mig.
Gud ska veta, att jag älskar min rara
Ruff, älskar honom af innerligt, trofast och
tacksamt hjärta, men ibland är det som om
något, som hvarken är mitt eller hans,
rörde sig i botten af min natur, någonting,
som känner så grufligt mycket mer än jag
vanligtvis känner själf; någonting yrvaket
och stort, som fyller upp mig så, att fick
jag inte gråta ett tag, så gick jag åt. Det
där förstår inte Ruffen, har aldrig förstått,
utan frågar alltid, »om jag inte är sjuk»?
Nå ja, vore han alldeles fullkomlig, så
vore det inte roligt, det*häller, när man är
så stoppad med fel som jag är. Kanske
ligger den största lyckan gömd just där, att
de våras små ofullkomligheter jämnar vä-
gen för våra egna stora brister.
Ack, älskade Gamla Stockholm! Bara att
komma dit från den framåtskridande nu-
tidsvärlden — så framåtskridande, att man
stöper ljus i ljusstaksfötter! — och få se
den gamla träbron hänga på sina kedjor,
se den skröpliga kvarnen, porten med sina
allvarliga torn och upptäcka alla hopgytt-
rade, så olika husgafiar. O ! ! Och den
lilla öppna spisen vid vaktstugan sedan,
där slottets knektar dricka öl och dryfta
rykten om landets färd eller ofärd! Och
vaktaren själf, se’n, i kyller och pickel-
hufva, så gammal och vissen, som om han
nyss blifvit uppgräfd ur sin saliga graf och
gick omkring och puttrade öfver Vår Herres
tilltag att ställa honom på vakt igen, innan
den rätta, stora mönstringen är kommen!
Slottet, där det reser sig bakom sin egen
brygga, verkar riktigt imposangt, trots sina
mjuka former och smärta torfi, och är vak-
tadt af två mäktiga lejon, som ligger på
ett par omstjälpta svartmålade trälårar.
»Det var inte så noga med montrarna
på den tiden, gubben lilla,» sa jag, »och
ändå ser man genast att det är Göta lejon,
just Göta lejon och inte något bodlejon, som
vakar här.»
Inte begriper jag mycket af arkitektur,
det ska Gud veta, ja, Gud vet, om jag
begriper något alls, men att »Tre Kronor»
verkar som ett slott bygdt för slottsfolk, det
är jag ändå säker på. Och så är det öfver-
allt i »Gamla Stockholm». Hvarenda hus
är en personlighet omkring en personlighet,
om så personligheten är en kung eller en
skomakare, och hus bör vara personlighe-
ter, inte kaserner — men det där hör inte hit.
Nog är vårt nuvarande Kungliga slotts
borggård ofantligt vacker och parangt, men
inte tror jag, att där finns en enda sådan
plats »att drömma drömmar på» som pe-
larhallen, loggian, eller hvad det heter, i
»Tre Kronor»? Inuti slottet fick vi se fyra
rum half-fyllda — rummen var visst ämnade
att röra sig i på den tiden? — med gobe-
länger, sniderier och skåp, som stått här,
bara här, på denna enda fläck i tre hundra
år, medan tiden ilat förbi och förgäfves
ruskat och slitit i de bastanta låsen för
att slippa in.
»O, om jag fick kyssa honom ändå!» sa
jag, med en djup suck af öfverförtjusning.
»Hvem?» frågade Ruffen förbluffad.
»Han, som åstadkommit allt det här:
Liljekvisten, vet jag.»
»Jag ska fråga honom,» sa en röst bakom
oss. »Jag tror visst att — —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
