Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 18 juni 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 mu N 1897
efter »Le joli tambour» i höjden af sin
förtjusning alla skulle velat falla sångaren
om halsen och kyssa honom. »Det klinger
jo som et Eventyr, det lyder som en Sa-
ge» — icke sant?
Sven Scholander, sådan han här presen-
terar sig, på estraden i konsertsalongen,
med världsmannens hållning, med lilla sera-
fimerstjärnan, dannebrogen och röda örns-
orden på frackuppslaget, är den fulländade
konstnären, som med sin öfverlägsna mu-
sikalisk-dramatiska begåfning tar den mest
skylt och en fatabur med en trätrappa,
som kom alla mina bomullsmolen att röra
på sig igen. Behagliga »döttrar i huset»
— inga uppasserskor! — som flög omkring
och serverade mjöd, kaffe och våfflor, un-
der uppsikt af sin trefliga »mamma» —
alla i kostym — och midt emot en smedja
med grästak och en smed, som smidde de
finaste krumelurer till stakar och annat
schangtilt, och så en den riktigaste lilla
grisstia — antagligen någon slags djup sym-
bolik, efter den var tom.
Ruffen äntrade uppför den sviktande
trappan som en den vigaste mjölsäck, följd
af de andra, medan jag stod nedanför och
grufvade mig.
»Äsch, gumman, nog kan du vara lätt
på foten — alltid — ! » ropade Ruffen. »Det
vet jag, det! Raska dig bara!»
Vid ett bord satt två unga glopar, som
nyss äntrat ned från »buret» och såg på
mig så intresserade, som om jag varit en
bondkamp, som skulle »ta en häck». (Jag
har varit på kapplöpning, som det hörs!)
Det förargade mig, och så sa jag fogligt:
»Åh, herrarna behöfver inte alls oroa sig.
Trappan är redan pröfvad af så många
pundhufvuden, att nog håller den mig!»
Därmed äntrade jag i väg, så grasjöst
och nätt som det är möjligt, när man har
en snäf klädning oçh dessutom tio pund
angbongpoäng att konvojera.
Däruppe riktigt såg man, hur vi ha drunk-
nat i lyx! Hur utsökt smakade inte det
goda kaffet vid det enkla träbordet, upp-
lyst af ett stilla talgljus! (Det vill säga,
det skulle ha varit upplyst af ett talgljus,
om inte solen skinit ännu!) — — —
Så blef det naturligtvis champagnesupé
igen på stora restaurangen. Kunde vi med
mindre fira en sådan dag? Jag höll tal
för Liljekvisten! Ack, Liljekvisten!!!
»I gamla Stockholm fanns ingen cham-
pagne, du, gumman,» sa Ruffen.
»Där fanns kanske glädje utan,» sa jag —
Jag har så grufligt mycket mer att skrifva
om, men — ! Jag önskar att någon ville
uppfinna tidningar med guttaperkaspalter,
ty––––
P. S. Tänk! Johan är inte Johan, utan
en ogift kusin till sig själf! Namnförväx-
ling mellan Johan och John. Jag kunde
väl tro jag att — —
P. S. P. S. Har jag berättat, att jag
tror, att Lycko redigerar alla fruntimmer,
som ska in i Idun? Inte irnderligt han är
så fin, då, ty om finhet behöfs till något,
så — —
Åh, Herre Gud, så svårt det är, att vara
tvungen att hålla mun, när man inte vill!
är husmors bästa hjälp-
reda. Prenumerera å när-
maste postanstalt. Helt år S kr.
kräsna europeiska publik med storm. Men
Sven Scholander i artistiskt vårdslös dräkt,
uppflugen på verandabarrièren till sin villa
på Lidingön och omvajad af hängbjörkar-
nas skira löfverk, i hejdlös abandon och un-
der stormande strängaspel utslungande mot
skyn af lifsfröjd bevingade toner, som på
andra sidan fjärden — - där en gång hans
far med sin sång väckte genklang från Li-
dingöstranden — besvaras med applåder
af för honom kära händer; Sven Scholan-
der i fören af en båt på sol- eller månbe-
Kvinnorna på utställningen.
VIII.
I Kordiska museet.
(Forts.)
Nu komma vi till Helsingland med dess
öfver hela landet väl kända, linkultur. Det
är också lin, som landskapet hufvudsakligen
exponerar, ända från fröet till den färdiga
fina väfnaden. Här se vi också vid vårt
besök en särdeles fager »Delsbostinta» i
sin vackra nationaldräkt flitigt sysselsatt i
väfstolen, under det mor sitter bredvid och
spinner.
Västernorrlands och Jämtlands läns utställ-
ningar äro prydliga, men det märks att vi
äro uppe i höga, snöiga norden. Speciali-
teten här tyckes vara det hemväfda, tjocka
vadmalet, de varma fårskinsfällarne och de
duktiga pälsarne, till hvilken björnen fått
släppa till skinnet.
Men hvad? Huru har det hafsomslutna
Gotland med dess sydländska klimat, Öster-
sjöns fagra pärla, kommit hit upp bland
fjäll och isar? Här är det emellertid place-
radt med en ganska rikhaltig utställning,
alldeles bredvid Norrbotten, hvilket senare
läns alster äga en specielt lappsk prägel:
bisarra, men icke desto mindre klädsamma
dräkter, pjäxor och silfversmycken i gamla
uråldriga mönster.
Nu är den första delen af promenaden
slut. Helt visst äro ni trötta, mina damer.
Vi bege oss därför trappan ned, och ni be-
hagade stiga in i Iduns hemtrefliga salong
för att där hvila ut några ögonblick.
När ni hämtat krafter, återstår för oss
den vänstra sidan af muséefc, där bland
mycket annat af intresse det troligen dock
mest roar er att studera den rena skolslöj-
den, så som den nu för tiden drifves i så-
väl folkskolan som de högre läroverken.
Vi lägga synnerligt märke till de vackra
utställningarna från Göteborgs och Sundsvalls
flickskolor. Båda täfla med en mängd nätta
arbeten, såväl till nytta som till prydnad.
Isynnerhet fäste jag mig vid en parant duk,
broderad med silke, från Göteborgs allmänna
flickskola. Äfven en akvarell från samma
skola, utförd af en 14-årig elev, ger tydliga
prof på icke just så vanliga konstanlag.
Främsta platsen bland allt på detta om-
råde intager af lätt förstådda skäl Tekniska
skolan i Stockholm, hvilken har anordnat en
briljant utställning af sina elevarbeten i
södra längan af museets tillbyggnad och
dessutom upptager en hel del fristående
montrer framme på golfvet. Anordningen
är synnerligen effektfull, hvarigenom snart
sagdt hvarje pjäs kommit till sin fulla rätt.
På fondväggen ser man en präktigt målad
gobelin och därunder ett par i götisk stil
målade fönster. Väggarna äro för öfrigt
fyllda med vackra prof på modellritningar,
glänst vatten, framsmekande välljud ur lu-
tan samt i drömfagra toner och ord besjun-
gande naturens härlighet, medan andra bå-
tar, fyllda af andlösa lyssnare, lura bak hvar-
je udde, i hvarje vass och i hvarje vik,
är en inkarnation af visan, den oemotstånd-
liga, evigt unga och friska visan, hvars för-
sta aekompagnemang var fågelkvitter och
löfprassel, vågskvalp och vindsus och hvars
rätta element nu som alltid är Guds stora,
oändliga natur.
Tora Kjellberg.
dekorationsmålningar samt arbeten i metall
och läderplastik. Fristående på golfvet har
man en samling af möbler i snidadt trä,
såsom skåp, skrin och länstolar i gammal
gustaviansk stil, och dessutom ett par magni-
fika eldskärmar, den ena i läderplastik och
den andra i grönt och gult silkesbroderi.
Äfven en hel del arbeten i konstsömnad fin-
nas här, som gifva ett högt begrepp om så
väl lärarnes mångkunnighet som om elever-
nas konstnärliga anlag och intresserade flit.
Den utomordentligt vackra expositionen,
som är ordnad af skolans nitiske ledare rek-
tor V. Adler, förtjänar i alla afseenden att
tagas i betraktande af hvarje besökande,
som älskar att beundra de framsteg i
konstslöjd vårt land och folk ha att glädja
sig åt och vara stolta öfver.
Såsom ordnare och styresman för hela
denna afdelning af utställningen — läns-,
skol- och kvinnoslöjden i. Nordiska museet
— har rektor Adler för öfrigt inlagt en så
dominerande förtjänst om specielt kvinnoin-
tressena på Stockholmsutställningen, att det
skall bli Idun en kär plikt att i ett kom-
mande nummer för sina läsarinnor presen-
ter rektor Adlers porträtt och några närmare
personliga notiser.
Maria Nordenfells brodérskola i Göteborg
exponerar en del lyxartiklar, däribland några
delikata soffdynor i roccoco, och Sofie Alm-
qvists samskola har att uppvisa flere vackra
prof på halmflätning.
Frimurarbarnhusets utställning bör man
icke försumma. Träskulpturen är här det
förnämligaste, och jag ber särskildfc få på-
peka det vackra snidade skrinet, förfärdi-
gadt af en 13 årig gosse.
Stockholms arbetsstugor, denna den nya
tidens förträffliga inrättning, ha mycket
smått och godt att bjuda på, såsom prof
på barnens händighet och flit och det är
med sant nöje man skärskådar dessa alster
af syfärdighet och virkning, halmflätning och
till och med prof på skomakeri.
Slutligen få vi icke glömma Palmgrenska
samskolan, hvilken har anordnat en utmärkt
vacker utställning. Först ett helt litet rum
med barnmöbler, förtjusande nätt, med säng,
soffa bord och byrå, allt i gammal svensk
stil och tillverkadt af furu, omåladt, men
fernissadt. Detta är icke elevarbete, utan
modeller, men rektor Palmgren önskar visa
huru vackra saker man kan tillverka af det
föraktade barrträdet, hvilket våra stock-
holmsjungfrur rata till och med för våra
köksspislar.
Dessutom finnes här en mycket prydlig
samling af elevarbeten, tillverkade af 7- till
10-åringar. Små primitiva skulpturarbeten
i lera saknas ieke heller.
Härmed tror jag att vi sett det mesta
och bästa på detta område och gå nu ned för
stora trappan och kasta en blick in i en
afdelning, som varmt bör tilltala hvarje
kvinnligt hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
